Den feta katten

Solen skickar sina heta gula strålar på mig medan jag går till bilen som jag parkerade på sidogatan. I händerna har jag tre kassar och en ryggsäck och en dramaten-väska på hjul. På ryggen har jag ytterligare en ryggsäck som är fylld till bredden. Under den korta promenaden ser jag på omgivningen genom mina ljuskänsliga solglasögon av märket ”Rudy Project” och ler mitt allra största leende. Detta egentligen utan ingen anledning alls och trots att jag ännu inte fått smaka en endaste droppe av det svarta starka kaffet jag bar med mig i ryggsäcken på ryggen. Påsarna klingar lite av det kända klingande metall ljud som är kristallglasens ständiga kännetecken och följeslagare. I mina öron lät det bara vackert. Den trettionde dagen av sol på den trettionde dagen av denna månad i maj fortsatte solen att skicka sina heta gula strålar på mig, som fortsatte att le medan jag packade in allt i bilen innan jag rullade iväg mot jobbet.

Lycka. Jag vill inte att det ska ta slut. Aldrig någonsin. Den här pirrande känslan i kroppen som inte riktigt vet vart den vill ta vägen, samtidigt som munnen ler och säger kluckande ord som låter onödigt positiva. Allt egentligen utan att jag riktigt förstår varför det är så. Det känns som om det är mängder med trådar som sammanstrålar någonstans i min kropp som gör att huvudet inte tänker annat än tankar som visar sig i klatschigt positiva färger som får kroppen att pirra och munnen att le.

Om jag analyserar känslan med någon form av uppenbart tråkig och fyrkantig logik, så kan jag omedelbart konstatera att det inte är allt som är perfekt trots känslan av oändlig lycka som saktar vaggar in mig i tron på beständighet. Det finns delar av de trådar som sammanstrålar som bär en nyans av det mörkaste mattsvarta, helt utan glädjande glänsande blänkningar som en lika svart men blank yta hade gett. De trådarna föder tankar som gör ont. Som gör mig illa. Som ger tårar då och då. Men jag tycker det är helt som det kan eller till och med ska vara. Det förtar inte det lyckorus som jag missbrukar till det yttersta. Igår. Idag. Och imorgon.

Alla dessa färgglada tankar, sammanstrålande trådar, gula värmande solstrålar, klingande påsar får mig att på djupet förstå uttrycket Fat Cat. När livet är så bra så allt jag gör, allt jag tänker, allt jag känner och allt jag ser gör mig glad och lycklig bortom alla de gränser jag trott inte kunde passeras. Gränser som jag passerat utan att jag själv ens ha förstått det. Inte ens det som normalt gör mig obotligt ledsen kan rå på känslan av euforisk lycka. Jag känner mig verkligen som en Fat Cat som verkligen känner att jag på alla sätt är precis där jag vill vara, gör precis det jag vill göra, känner precis det jag vill känna och uppleva precis det jag vill uppleva. Då finns det ingen anledning göra något annat än att njuta av livet. Jag är en Fat Cat och det är din förtjänst mitt <3.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Ge mig fler reservdelar så jag blir bättre!

Fylld av en spänd förväntan i hela min kropp, träder jag in i O-huset på Sophiahemmet som låg bredvid Stadion på Östermalm i min hemstad Stockholm. Någonstans hade jag slagit bort allt det otäcka och bara lämnat en bild i mitt huvud som var enkelt tu delat. Den ena delen handlade bara om att stolt lyfta och vifta med den vita flaggan, som ett tecken på att jag kapitulerat hela min kropp till institutionen som jag just så enkelt promenerat in i. En institution som leddes av Björn som bland vissa av institutionsmedlemmarna rätt ofta jämfördes med gud och andra mer andliga väsen. Den andra delen handlade helt enkelt om att göra en liten semesterresa mot det fullkomligt okända utan att vara det minsta orolig eller rädd. Vad skulle kunna gå fel?

Något supergott kaffe var det absolut inte tal om i alla fall. Inte nu. Nu var det fasta på både mat och dryck som gällde. Jag mindes den vid gud-liknandes ord i slutet av förra året när just detta tillfälle bokades. ”Först fyller vi dig med medel så att du inte känner så mycket mer. Sen skär vi ett tillräckligt stort hål i dig. När det är gjort tar vi våra finfina verktyg och spänner upp musklerna så vi kan komma åt din höftled så att vi kan avlägsna den gamla, bara för att göra plats för den nya. Sen är det sågen som få ljuda. Lårbenet måste ju kapas av eftersom vi behöver det för att sätta fast den nya delen med den nya leden. Den nya titanbaserade lårbensprotesen bankar vi fast med hammaren så att den skär ner som en smörkniv in i den delen av ditt eget lårben som är kvar. Den nya avslutas med en ny lårbenskula gjort i finaste och lenaste keramik. Din egen ledkapsel på höftbenet ersätts med en i plast som på ett utomordentligt perfekt sätt kan inkapsla kulan av den finaste och lenaste keramiken.  Sen är det bara upploppet kvar. Att gömma undan det vackra professionella hantverket bakom muskler och sådant som också behövs om det ska fungera bättre än tidigare och slutligen sy ihop allt så det få läka lite innan du kan bli bättre än du är just nu och kanske någonsin varit.”

Vem kan tacka nej till något så enkelt och självklart som också innehöll en sorts semestertripp till någon obestämd semester ort, som Rehabilör eller nått liknande. Inte jag i alla fall. Det var precis därför jag trädde in i rummet fylld av förväntan i hela kroppen. Även om jag hade hoppats på att få lyssna till den gudaliknande hantverkaren medan han utförde sitt jobb i min kropp så blev det aldrig så. Jag fick den ena formen av bedövning efter den andra så jag missade besviket hela uppvisningen. Jag vaknade orörlig nedanför midjan, men det vara bara så det skulle vara, sa alla. Och de hade rätt. Allt gick bra och jag hade fått in titan i min kropp, som ersatte mina felaktiga bendelar som inte längre fungerade så som de en gång hade gjort. Jag förstod att jag hädanefter alltid skulle pipa i säkerhetskontrollerna på världen alla flygplatser. Men vad gjorde det om alternativet var att så småningom åka rullstol istället. Vi människor gör nästan vad som helst för att fungera som vi är tänkt att fungera så länge vi kan göra något åt det. Vi fokuserar så mycket mer på möjligheterna att vara människa än på risken att hantverkaren, oavsett om de kan liknas vid gud eller inte, misslyckas med sitt enkla hantverk och därigenom ger oss konsekvenser vi inte ens kunde förstå innan. Vi vill hör på möjligheterna när vi står längst ut vid kanten. Inte på nått annat.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Allt har sin tid och sin plats.

Sista helgen i augusti detta år är till ände och en ny vecka har startat med en tvådagars tur Luleå uppe i norr.­­­ Denna gång blev det t-bana och expresståget till Arlanda innan jag med visst strul fick mitt efterlängtade svarta och någorlunda starka morgonkaffe. Jag hade planerat resan för att vara i god tid på flygplatsen för att ha mina veckovisa-medarbetar-möten i one-to-one stil och hinna sätta mig ner och smutta på kaffet mellan tankarna som så vanligt sjöd i mitt huvud. Att få möjligheten att byta ord med mina medarbetare som handlade om förra veckans arbete, helgens bravader och den kommande veckans planering, var alltid lika intressant och på sitt sätt spännande. Jag fick verkligen höra hur de både tänkte och tyckte om olika ting. Jag lärde mig något litet varje vecka. Det kändes bra.

Just denna vecka fastande jag på en fras som en av de yngsta och mest nyanställde medarbetare lyfte upp.”Det är både så många och mycket olika uppgifter som snurrar runt nu. Det är det som gör det så himmelskt roligt men också det som får mig att känna mig otillräckligt. Roligt för att jag utvecklas. Otillräcklig eftersom jag känner att jag redan borde varit klar med så mycket som jag ännu inte hunnit med”.

Inom mig förstod jag exakt vad hen menade. Hen pratade ju om den slitna klyschan om hur roligt det var att ha många bollar i luften. Även om den inte gällde för alla så var den för det mesta sann i början på de flestas jobbkarriärer. I för sig är den betraktelsen lite konstig eftersom det bara var cirka hälften av mänskligheten som egentligen blev stimulerad av stor variation i arbetet, medan den andra hälften stimulerades av att fördjupa sig rejält i en eller ett par av alla de uppgifter som fanns att göra. Den enda förklaringen jag har var ju att de som var nya i arbetslivet ännu inte kände sig själv tillräckligt för att ens veta vad de själva egentligen tyckte om och stimulerades av. Nästan alla var offer för den läckra jonglörstanken om många bollar i luften.

Just då förstod jag att det någonstans kan vara en av förklaringarna till att så småningom utveckla ett utmattningssymtom och kanske träffa den vägg som stod och lurade på oss alla, någonstans i framtiden. Förklaringen blev ju bara än tydligare när den kryddades med att inte hinna med frustrationen. Jag funderade en del innan jag svarade. Skulle jag berätta om personligheterna eller om att vi alltid har många uppgifter framför oss, men samtidigt i praktiken aldrig gör mer än en i taget? Jag valde den senare.

Det är bra att du tycker att det är stimulerande att ha både mycket och många olika saker att göra. Det är bra att det känns både spännande och lärorikt. Men du måste också veta att många och mycket olika saker att göra nästan alltid är roligt i en sprint men extremt tungt att hantera i ett maraton. Till slut bryter många och mycket ner oss om vi inte har bestämt oss för en strategi för att hantera både många och mycket. Se ditt arbetsflöde som en process i en fabrik där du själv är den enda kraften i fabriken som kan hantera flödet med det arbete som behövs. Du kommer att inse att det finns många val att göra och att långsiktigt följa. I de fall som flödet in är större än kraften för att hantera flödet, kapaciteten, kommer det att skapas ett lager med arbeten som väntar på att utföras. Hade vi gjort ett engångsjobb (ett hundrameters race) är det fullt möjligt att vi försökt jobba hårdare för att klara av mer, men med en långsiktig risk att bli utmattade och kanske inte komma i mål med hela vårt arbetsliv. Är man ny i arbetslivet så är det absolut inte en sprint en startat, utan ett maraton. Det är sällan en bra lösning att springa en sprint mitt i ett maraton, även om det, vid några få enstaka tillfällen, kan vara den enda löningen vi har. Är kapaciteten för liten kommer vi att känna oss otillräckliga, något som alltid knaprar på vår egen självkänsla och som ofrånkomligt till slut gör oss sjuka.

Den insikten ger oss svaret. Vi måste inse vår egen kapacitet och förhålla oss till den. Det är inte säkert att vi kan höja vår egen kapacitet bara för att vi inser att det finns andra som hoppar högra, springer snabbare, är mer kreativ eller strukturerad. Vi säkert putsa upp oss, förbättra oss, men det viktigaste vi måste inse och förhålla oss till är vår egen kapacitet. Det viktiga är inte att öka takten utan att välja vad vi ska använda vår kapacitet till och när. Med andra ord måste vi prioritera och planera.

Ägna lite tid på morgonen varje ny vecka för att se vilka arbeten som ligger i lagret. Försök bedöma hur lång tid varje arbetspaket kan ta. Försök prioritera varje paket så att det paket som snabbast ger den största nyttan planeras in så tidigt som möjligt medan de paket som inte skapar nytta het enkelt får ligga kvar i kön. Kan inte du prioritera själv så kan du diskutera dem med dina kollegor och din chef. En grupp tänker nästan alltid smartare än en individ. Det fina med detta är att du nu valt. De arbetspaket som ligger kvar i lagret behöver du inte tänka på mer denna vecka. De arbetspaket som du lagt in i framtiden behöver du inte tänka på nu eftersom de ligger och väntar på dig där längre fram i tiden. Den enda du behöver fundera över är det som du ska göra just nu.

Självklart kan vi estimerat eller prioriteras fel så att planen får göras om. Självklart kan det komma nya paket i flödet av arbeten som kanske får åka gräddfil så att planen får göras om. Självklart kan vi som arbetar med paketen bli sjuka eller kräva någon form av underhåll så att planen får göras om. Allt det är en verklighet som vi måste förhålla oss till och lära oss av. Ständigt lära oss av. Ständiga förbättringar. Inget blir någonsin helt klart. Även om vi får mer och mer erfarenhet varje dag. Varje vecka.

Allt har sin tid och sin plats.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Ett klingande hjärta

Att gifta sig är något som någon kommit på av någon anledning och i något syfte. Även om jag inte vet vem någon är så skulle jag kunna gissa både vem, varför och i vilket syfte, men det skiter jag fullkomligt i. Det finns nog knappt någon människa som inte själv skulle kunna komma på att man skulle kunna utföra den akt eller ingå i den pakt som giftermålet handlar om. Jag tror nog också att de allra, allra flesta förstår varför och därför själv kan definiera sina syften, även om de skulle kunna skilja sig en hel del från ursprunget. Därför behöver jag också i alla fall för mig själv förstår både vad, varför och i vilket syfte som är mitt.

Jag vill gifta mig med dig för att jag vill leva med dig idag, imorgon och alla andra dagar som vi har framför oss. Jag vill leva med dig för att jag älskar dig. Jag älskar dig när vi skrattar tillsammans, gråter tillsammans, sover tillsammans eller när vi bråkar tillsammans. Det spelar ingen roll vad vi gör säger och tycker. Min kärlek till dig består eller egentligen växer fortfarande efter ett år tillsammans till något ännu större.

Jag vill gifta mig med dig för att det ger mig trygghet. Trygghet i att veta att du vill ha mig så mycket så du viger resten av ditt liv, till ett liv med mig, liksom jag viger resten av mitt liv, till ett liv med dig. Men jag vill också gifta mig med dig för att gång efter annan få vakna upp med ditt ansikte ett par centimeter från mitt och känna din lugna andhämtning släppa av sina kärleksfulla pustar mot min kind.

Jag vill gifta mig med dig för att du kan få mig att glömma tid och rum bara genom att slingra dina armar runt om mig och hålla om mig i den mest kärleksfulla kramen som finns. Det är som om allt, som händer omkring mig oavsett om det är i den yttre eller i den inre värld mina tankar lever i, bara stannar upp och tar en paus för en stund. Som om reklam-teven bröt in och ägnade reklam-teve-minuterna sin fullständiga orörliga tystnad.  Även om jag vet en del och har varit med en del, har jag aldrig upplevt något som detta någonsin.

Jag vill inte dela din värld liksom jag inte hoppas på att du vill dela min. Jag vill att jag och du ska ha vår värld där vi delar allt med varandra. Vår värld. Vår värld tillsammans. I vår värld är det faktiskt vi som är viktigast eftersom världen utgår ifrån oss. I vår värld finns det alltid plats för våra barn. De vi redan har och de som kanske är på väg. Även om jag har levt länge nog för att förstå att det inte alltid bara kommer att finnas bra dagar, utan att många bra dagar kommer att varvas med dagar som är utmanande, ledsamma, sorgsna eller helt fördjävliga, så vill jag inget hellre än att alla dagar oavsett hur de ser ut eller är, blir våra dagar.

Jag är bara din, idag, imorgon och kommer alltid att bara vara din. Dig kommer jag att vara trogen resten mitt liv. Längst därinne i dig så vet du också det. Jag har gjort all-in i oss. Inte för att det känns bra att göra all-in utan för att jag är så jävla kär i dig och känner så mycket hela tiden vi är tillsammans, så att jag banne mig inte har något val än att göra all-in. Det är vad jag själv velat sen den dagen du kom till Uppland. Det var omedelbar kärlek. Därför är jag din och bara din, idag, imorgon och alltid. Det är något jag lovar dig så mycket någon kan lova någon något. Och det är mer än mest.

Jag har flyttat in i ditt hjärta för gott. Jag kommer inte att flytta ut, men du kan alltid kasta ut mig. Du har alltid rätten att bestämma själv över ditt hjärta. Du får aldrig låta mig bo kvar om jag gör dig olycklig. Du får aldrig låta mig bo kvar om du inte känner att det är i vår värld du vill leva i. Jag har bestämt mig att bo kvar resten av mitt liv om du tillåter det.

Jag ger dig en babyfot som givetvis är en symbol för Pikkus fot. Eller kanske ett minne från den tid Pikku bodde i din mage.

Jag ger dig ett silverhjärta som är symbolen av ditt hjärta. Skakar du den hör du mig där inne.

Jag ger dig en kedja som är symbolen av vår värld. Använd den ofta, länge och gärna, men inte alltid. Det du fått kanske inte är vackrast, mest moderiktigt eller matchar allt annat som bäst. Men det är en symbol för kärlek.
Vår kärlek.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Pikku.

Det är onsdag morgon. Både frukosten och kaffet skulle intas i all hast. Jag och hon hade en tid att passa. Mamma Mia på Östermalm skulle ta emot oss på den tid som vi tillsammans bokat redan i Maj. Även om kaffet smakade så där fantastiskt gott så den rann den nedför strupen som om det var en super-ljus och kall lager rinnandes nedför min strupe, med sitt karaktäristiska porlande kittlande av de små kolsyrebubblorna som samtidigt rullade ner. Att halsa kaffe som var varmt gjorde alltid ont, men ibland tänkte jag i alla fall lite mindre på det. Idag var en sådan dag. I mina tankar snurrade olika bilder i en hög fart så det både räckte och blev över för att se dessa som en film. En film om ett barn som utan större problem skulle kunna kura ihop sig i min egen handflata. Filmen om barnet och handflatan bröts då och då med instick om det var ett eller två barn som skulle visualiserad med den fantastiska tekniken som kunde se in i en människokropp. Även om det var alldeles för tidigt kanske man redan kunde ana om det var en liten lillponke eller en lilltös som i en svindlande fart växte inuti henne. Eller varför inte både ock?

Mamma Mia mötte oss med ett stort leende, precis som vid vårt tidigare besök i Maj. Väggarna var målad i en grönblå nyans som skapade lugn och ro. Jag konstaterade att det var utom all tvivel att det var genomtänkt som så mycket annat. Blivande föräldrar skulle vaggas till lugn och ro på många sätt. Den blå-gröna kulören var bara ett. Ett annat var bilderna på alla blivande mammor och nyfödda barn som hängts upp på väggarna i alla rum. Det enda som saknades var bilderna på de rakryggade papporna som med stolthet skulle bära och ta hand om sitt barn precis som mamman. Jag förstod att världen inte ännu kommit så långt i sitt tänk om helheten i att skapa och tillverka barn som en dag skulle ta över världen helt. Papporna blev i stort sett bortklippta från sexaktens avslut till den första pappaledigheten på egen hand.

De små vackra barnen, fotade av olika namnkunniga mästerfotografer, som prydde fototavlorna som hängde på alla väggar, stirrade mot mig med sina vackra leenden. Jag kunde inte låta bli att undra om vårt barn någon gång i framtiden skulle le och spänna ögonen mitt i linsen på någon namnkunnig mästerfotograf och le sitt mest underbara leende. Kanske skulle Mamma Mia vilja ha ett foto och hänga upp fotot på Pikku på någon vägg i något av alla de rum som stod till förfogande?

Plötsligt stod Maria framför oss med sin skarpa blick och hurtiga rörelser visade oss in i ett rum på sitt mest bestämda sätt. Väl där satte vi oss lydigt ner på de stolar hurtigkvinnan pekade ut. Hennes mun gick i fast forward och kastade ut en ordström som jag inte riktigt orkade fånga och ta emot. Mina tankar var spända av förväntan som jag sällan känt inför att se en bild av något jag inte kunde röra eller känna på, men däremot kunde relatera till på hundratusen olika sätt. Eller i alla fall tyckte jag det eftersom tankarna snurrat mycket kring Pikku de senaste två månaderna även om Pikku nu bara var tre månader gammal.

Hurtigkvinnan stannade upp mitt i en ordström och pekade med hela handen. Det var dags. Min kvinna satte sig tillsätta i stolen och flyttade bort tygerna som dolde hennes begynnande vackra gravidmage. ”Nu blir det kallt” sa Hurtigkvinnan till min, och höll en metallisk tub som efter ett lätt tryck av hurtigkvinnans ena hand, med ackuratess spottade ut sitt innehåll på den lilla gravidmagen som visade sin bara hud. Kvinnan smetade ut kladdet och tog sitt tekniska hjälpmedel som först kastade ut ljud rakt in i kroppen och sedan själv fångade upp ekot som i sin tur med hjälp av lite datakraft omvandlades till en gryllig svartvit bild. En bild jag med lite välvilja kunde förstå. Hennes mun fortsatte oavbrutet att mala men med nya ord som plötsligt fångade min odelade uppmärksamhet.

”Ooops. Ooops. Det verkar inte finns något hjärta som slår och det lilla fostret är alldeles för litet. Det har redan varit dött i 17 dagar. Jahapp. Det är ju ganska vanligt att det blir så. Inget ovanligt alls. Jag skriver en remiss så får ni välja sjukhus. SÖS eller Danderyd. Ja varför inte båda. Det blir medicinskt eller skrapning. Vi kan ju inte ha kvar döden i magen. Men räkna med att det tar en till två veckor innan de kan ta emot. Det är långa köer. Om ni inte sätter er i en gyn-akut i fyra till tjugofyra timmar eller så. Då kan det gå fortare. Bröllop i helgen. Ja det var ju tråkigt det.”

Min hjärna orkade inte höra hennes käcka hurtfriska röst som malde på som om det var någon slags tävling i ordkanonaderi. Inte den minsta indikation av ledsamhet att den lilla i min kvinnas mage hade dött efter tio veckor och två dagar. Inte ett uns av förståelse att vår värld hastigt förändrats stort. Att alla våra tankar som vi tänkt och våra planer som vi planerat plötsligt bara var borta och kanske helt onödiga. Barnen på väggarna som sina nyfikna blickar och övergladiga leenden fick mig att vika min blick ner mot golvet. Jag kände huvudet bulta när meningslöshetens sirap sakta men ostoppbart trängde in och fyllde mitt huvud. Yrseln gjorde sitt intåg och tårarna bara rann utan att kunna hejdas av något. Eller någon. De blågröna nyanserna i rummet gav mig känslan av att rummets huvuduppgift var att kväva mig.

Jag orkade inte lyssna mer. Den hurtfriska kvinnan fyrade fortfarande av sin never ending kulspruteeld av fyrkantiga ord. Jag klarade inte av mer och vände ryggen mot henne och promenerade ut till den friska luften och väntade på min kvinna. Även om någon, av rätt orsak eller helt fel, tagit Pikku ifrån oss, hade vi alla fall varandra. Och det är stort nog även om vi satt igång våra drömmar om mycket mer än så.

Pikku blev 36mm lång, vägde mest ingenting och levde i tio veckor och två dagar. Vila i frid, minstingen.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Ja. Jo. Jag älskar…

Den första lördagsmorgonen efter att ha fått veta det största tidigare i veckan började med att du väckte mig alldeles för tidigt. Bara för att du var vaken. Vaken och helt enkelt otrött. Vi kramades. Tittade på film i vår padda i kombination med en pikofrukost. Och du gjorde som du brukar när filmen fladdrar i rutan. Du somnade. Jag tittade färdigt, stängde av och berättade för dig varför jag älskar dig. Inte för att du lyssnade utan för att jag ville berätta det igen. Mitt i allt blundade jag till och vaknade fyra timmar senare. Steg upp. Gjorde frukost till dig. Till mig. Väckte dig försiktigt. Jag frågade dig om du hade hört. Du svarade nej. Jag sippade på mitt svarta kaffe innan jag lät min röst ljuda på ett viskande sätt.

Ja. Jo. Jag älskar dig för att du är finast. Och finast kan man bara vara om man har det goaste hjärtat, den kärleksfyllda blicken och det kluckande skrattet av lycka. Det har du.

Ja. Jo. Jag älskar dig för att du är skönast. Och skönast kan man bara vara om man skapar en ständig längtan till kroppskontakt där värmen sjuder, blodet bultar och man då inte kan tänka sig att någonsin finnas på någon annan plats. Allt det skapar du.

Ja. Jo. Jag älskar dig för att du är den härligaste att hänga med. Och det kan man inte vara om man inte kreerar den härligaste atmosfären så allt blir fulländat oavsett om vi gör allt det roliga eller ingenting alls. Du kreerar det alltid.
  

Ja. Jo. Jag älskar dig för att du är den vackraste kvinnan jag sett. Och det kan man bara vara genom att vara fotogenic i synkronisation med ett utopiskt vackert läte när orden ljuder ut ur munnen i vågor skapade av en ren och skär intellektuell aktivitet längst därinne någonstans. När jag täcker på vackerhet tänker jag på dina läten och din fysiska uppenbarelse.

Ja. Jo. Jag älskar dig för att du är den skönaste att älska med. Och det är man inte för att man har en fysisk kapacitet att älska utan för att man tillsammans för och följer i en oändlig rad av lekar som man leker för att man vill och behöver det. Jag och du för och följer i en oändlig rad av lekar som gör dig till den skönaste att älska med i hela världen.

Ja. Jo. Jag älskar dig för att du helt enkelt lagar supergo mat fast du inte ens vill. Och det är ju sant att vägen till mannens hjärta ofta går via magen. Du väljer alla vägar in i mitt hjärta som har alla fönster och alla dörrar öppna för att du ska komma in oavsett vilken väg du väljer.

Ja. Jo. Jag älskar dig för att du samtidigt är snäll, bestämd, flexibel, omtänksam, krävande och överraskande. Det kan tyckas märkligt att man kan älska någon som är krävande och bestämd men kanske mindre märkligt att kunna älska någon som är flexibel, omtänksam och överraskande. Men faktum är att kärleken lever hårdare och tränger djupare ner om inget är förutsägbart, Och det finns inget med dig som är förutsägbart.

Ja. Jo. Jag älskar dig för att du både är modig och feg. Att vara modig som få och kasta sig över rent av nästintill omöjliga uppgifter samtidigt som man bangar för ytterst banala och triviala småsaker i livet skapar dynamisk. Ibland är det skönt att slippa själv ta steget fram, ibland är det skönt att känna sig nyttig. Allt det får jag vara när jag är med dig.

Ja. Jo. Jag älskar dig för att du är kvinnlig och kurvig. Jag önskar inget hellre än att världen ska vara jämlik för både kvinnor och män. Men ibland vill jag bara vara man. När jag är med dig får jag vara jämlik samtidigt som jag får vara man. Sen kan jag ju bara villigt erkänna att jag älskar att följa dina kurvor med min hand.

Ja. Jo. Jag älskar dig för att du är förbannat underbart härlig. Det är inte mer med det.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Som en orange liten boll…

Den andra flygningen denna vecka är ett faktum. Precis efter att ha lyft från Arlanda känner jag hur kaffesuget rent av sliter min itu invärtes. Just nu spelar det faktiskt ingen roll att kaffet som serveras på just detta flyg mest troligt är ljummen, mer brun än svart och antagligen doftar i någon variant som i bästa fall skulle kunna förväxlas med en knivsudd av en droppe uddlös och ofärgat kaffe. Hon i den rödblå arbetsdressen gav mig just det som kanske skulle hindra mitt invärtes att tudelas. Klunk. Klunk. Mmmmm. Nu kan jag faktiskt tänka och känna lite mer och framförallt lite längre. Det är trettio minuter till landning. Tid finns.

Jag fattar att det inte är så illa som jag ibland tänkt och tyckt. Men faktum kvarstår. Det är verkligen sådant jag tänkt och tyckt. Har du någonsin känt dig som en entitet i livet som egentligen aldrig interagerar med några andra entiteter på riktigt? Det är klart att det finns människor runt om oss alla i livet. Snälla människor. Vänliga människor. Tacksamma människor. Glada människor. Och tvärtom. Människor jag är snäll mot. Människor jag visar vänlighet. Människor jag är tacksam över att de finns omkring mig. Människor jag ler åt. Trots det har jag alltför ofta känt att vi människor som faktiskt bryr sig om varandra bara är som en enorm mängd av små, glada och färgade bollar i ett bollhav av den något större modellen. Jag fattar att det måste vara något mer än så och inte alls så illa som mina tankar och känslor säger.

Om jag var en orange liten boll som var genuint glad som fan och hade hittat min plats i det gigantiska havet av bollar borde jag ju varit lyckligare än lyckligast. Självklart är det så. Men förvåningen blir ju total, när jag som den lilla orangea boll jag var, separerades från hela mitt hav utan att något hände. Jag menar faktiskt precis så. Jag blev inte rädd. Jag kände mig inte mer ensam än om jag varit kvar i det gigantiska havet med färgglada bollar. Känslan av saknad dök aldrig upp som ett brev på posten. Inte ens längtan kom plötsligt från något inre parti av min lilla runda orangea kropp.

Sakta men säkert förstod jag att det var likadant men tvärtom för alla de bollar som blev kvar i havet. De blev inte heller rädda för att jag inte fanns där just då. De blev aldrig mer ensam för att jag var ute på någon utflykt i den orangea världen. Det fanns heller ingen annan boll i havet av bollar som ens snuddade på känslan av att vara saknad. Någon form av längtan efter den orangea lilla bollen kunde heller inte förnimmas i någon del av den stora oceanen.

Igår när jag gjorde min första resa för veckan insåg jag att jag kände en omtumlande och överväldigande känsla att känna mig saknad, som bara kunde matchas med min egen känsla av att sakna. Eller känslan av den pyrande längtan av någon som värmer det mest inre samtidigt som någon ropar ut sin längtan så det ekar ut i världen. Trots alla de omtumlande och överväldigande känslorna så fanns det faktiskt en som överträffade alls. Känslan av att känna sig älskad bara för att just jag var färgglatt orange som genuint var glad som fan samtidigt som jag älskade mer än mest. Att känna sig älskad av någon jag älskar.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.