Störst av allt är Kärleken.

Tacka vet jag elektroniska dörrlås. Vilka andra lås i hela världen börjar pipa noll fem tjugo, bara för att han som stängt dörren alldeles nyss misslyckades att stänga den helt.  Bara för att han gjort det så tyst och stillsamt av hänsyn till alla vi andra som fortfarande ligger och sover. Effekten blev att låset i dörren började pipa cirka trettio sekunder efter att han lämnat huset. Återigen blev han förlåten, den långe unge mannen som stigit upp innan vi andra. När jag steg upp och klickade igen det sista av den öppna dörren, möttes jag av en vägg av kaffedofter som gjorde mig både vaken och glad. Nästan lite lycklig, trots att klockan var lite väl lite.

Det handlar aldrig om hur många. Inte heller om hur länge. Det är ju så att en enkel, men färgglad, liten ynka ros kan vara hela min trädgård, precis som en enda riktig vän kan vara hela min värld. Om du valt att se världen med ögon som väljer att se det goda, håller du dina armar öppna mot världen och ger kärlek, kommer du att mötas av kärlek. Väljer du att vägra se detta och stänger dina armar kommer du till slut bara att hålla om dig själv. I ensamhet finns ingen kärlek. Den som lämnar kärleken till sitt öde lämnar livet till sitt.

Om jag talar alla språk i världen, men saknar kärlek är jag bara ekande oljud som stör världen. Och om jag kan allt som ingen annan kan, gör allt det ingen annan gör, har ett mod som ingen annan har, men saknar kärlek är jag faktiskt ingenting. Och om jag ger bort allt jag äger och tar mitt liv i desperation, men saknar kärlek kommer ingen att tacka, ingen att minnas och ingen att sörja. Då har jag ingenting vunnit.

Du är inte perfekt. Jag är inte perfekt. Vi kommer aldrig att vara perfekta. Men om du en enda gång kan få mig att le, få mig att tänka omigen och villigt erkänna när jag inte kan eller när jag gör mina misstag i livet, utan att det skapar solk i bägaren av kärlek, har du mött någon som du älskar. Inte för att du vill älska. Inte för att du kan älska. Utan bara för att du är tvungen att älska. Du har mött kärleken.

Jag kommer inte att läsa flödande kärlekspoesi och kommer inte att tänka på dig under varje sekund, men jag ger dig något som jag vet att du kan krossa när du vill. Jag vill inte att du gör mig illa. Jag vill inte att du inte vill ha mig som jag är. Jag vill inte att du ska hoppas att jag ska bli något jag inte kan. Eller göra något som är omöjligt för mig.

Kärleken kan inte analyseras, men du kan le när jag gör dig glad, skrika åt mig när jag gör dig galen och sakna mig när jag inte är där du är. Du kan älska mig galet när det är läge att älska galet. Även om jag inte är perfekt på något sätt kan jag vara perfekt för dig, eftersom du inte kan se det som är kantstött, alla fabrikationsfel eller det som är utslitet.

Kärleken lyser av godhet och har ett tålamod som verkar vara oändligt. Det är aldrig kärleken som vill strida eller använda ord som är dumma, överdådiga eller overkliga. Kärleken vill inte konkurrera eller tävla. Den blir aldrig arg eller tänker på sig själv. Kärleken vill bara ge mer, mycket mer av det goda. Den gråter när den ser orättvisor men skrattar hjärtligt med det som är bra, rätt och riktigt.  Kärleken orkar bära allt på sina axlar, orkar tro på allt i själen, klarar av att hoppas på det lilla och klarar av att hålla ut i det stora när alla stormar viner förbi. Världen består av tro, hopp och kärlek. Störst av dem är kärleken.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Antijantelagen.

Nu gjorde han det igen. Han klev upp klockan fem och drog igång kaffebryggaren, som i sin tur slängde ur sig sina aromatiska tentakler som naturligtvis lockade ut mig från drömmarnas värld. Det var inget som gjorde mig missnöjd alls. Jag tycker ju det är precis lika skönt att stiga upp på morgonen, som det är att låta världen av drömmar suga in mig på kvällen. Med sinnet totalt fokuserat på det svarta och förhoppningsvis starka kaffet gick jag med vingliga ben, som ännu inte riktigt vaknat, nerför trappan mot bryggaren som väntade på mig. Jag var nästan vaken när jag hällde upp den svarta, rykande drycken.

Det finns saker i livet eller rättare sagt livsfilosofier som luktar illa av både missunnsamhet och girighet. Jantelagen är en av många livsfilosofier som alltför många har i livet, men som egentligen suger musten ur, trycker ner och håller människorna på plats. Istället för att låta Jantelagen regera oemotsagd borde vi ersätta den med en antijantelag, som ger fler leenden, större utveckling och hjälper till att producera lyckligare människor.

Du ska verkligen både tro och veta att du inte bara är något utan till och med att du är viktig. Om inte du känner att du har rätten på din sida att ta den plats du behöver kommer inte vi i vårt samhälle att kunna utvecklas på det rätta sättet. Om inte du både vet och tror det, vem gör det då?

Du ska verkligen både tro och veta att du är lika god som alla andra och alla andra lika goda som du. Självklart behöver du aldrig vara förmer än någon annan men du behöver utveckla din självkänsla till den höga nivå som du har potential till. Hur ska du annars kunna hjälpa andra att ta fram det bästa av det som bor inom dem?

Du ska verkligen både tro och veta att du är lika klok som andra, ibland klokare. Vi människor har i generationer försökt mäta och värdera intelligens och vishet. Alla försök att mäta och värdera något skapar ofta någon slags förenkling av den verkliga världen. Att mäta intelligens och vishet är definitivt ett område där detta är nästintill en omöjlig uppgift att göra, utan att bortse från det som är verkligt. Du kanske är en fena med siffror? Eller har ett unikt gehör för musikens ljuva toner? Kanske det är så att du kan trolla fram något vackert med en enkel blyertspenna och ett vitt papper? Eller så kanske du ha oanade och kanske outforskade sociala förmågor? Alla våra egenskaper utgår från hjärnan och vår intelligens, även om vi själv inte har så lätt att förstå det. Vi ser ofta vishet hos andra men inte i oss själva, eftersom det är så att det vi inte kan är nästintill omöjligt medan det vi kan inte är märkvärdigt och kanske inte ens värt något.

Du ska verkligen både tro och veta att du är lika bra som andra. Det är både bekvämt och enkelt att säga att du inte kan, om någon begär att du ska göra något du ännu inte gjort i ditt liv. Men faktum är att om vi inte försöker göra saker vi inte gjort tidigare lär vi oss aldrig nya saker. Practice makes perfect eller övning ger färdighet på svenska. Om du alltid väljer att försöka och alltid försöker göra ditt bästa, förstår du att du är minst lika bra som andra. Det är också bara då du verkligen kan uppskatta dem som är bättre och hjälpa de som behöver lära sig mer. Det kommer alltid att finnas dagar du är den som vet mest. Det är de dagar du ska vara ditt mest generösa jag och lära andra det du redan vet. Den kunskap som delas växer alltid.

Du är unik. De flesta människor gör sitt yttersta för att vara normala men inser förr eller senare att de är helt unika. Det är olikheten som skapar styrkan i alla grupper och team. Det är olikheten som är det vackra. När du vet det, vet du att du inte är förmer än andra, trots att du är helt enastående unik.

Det finns alldeles för många som gråter över sina ynkliga olyckliga liv, men det är inte förrän du kan skratta åt dig själv och din värld, du verkligen kan bli befriad och se världen omkring helt klart.

Du tror säkert att du är den enda som fortfarande söker efter lyckan och det ljuva livet, men inget är mer fel. Alla människor du möter söker alltid efter lyckan och det ljuva livet. Den dagen du väljer att berätta för dem du möter att du tycker om dem och att du bryr dig om dem, är dagen du väljer en väg där du allt oftare kommer att mötas av människor som väljer att berätta för dig att de tycker om dig och bryr sig om dig.
Det är först då du vet att många bryr sig om dig. Tycker om dig.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Den hemliga klubben.

De kom från alla hålla samtidigt medan jag låg och sov den sömn jag behövde alltför väl. Som illvilliga ormar närmade de mig på ett ringlande sätt som bara ormar kan och alla beredda att hugga in sina gifttänder i mig i det fall jag rörde mig på ett felaktigt sätt. Jag kände hur jag vred på mig medan jag kastade ut milda kvidande ljud ut i rummet. I sömnens disiga värld kände jag hur de ringlade in genom näsan, munnen och öronen. De mindre och tunnare ringlande djuren tryckte sig igenom min hud. Jag var helt utan försvar. Det var som vanligt när de ringlande dofterna av det starka, svarta kaffet annekterade min kropp. Jag lät det ske. Här hemma var det ovanligt att de kom medan jag sov. Just denna morgon gjorde de det. Allt var Eriks fel. Det var han som gjort sig ett par koppar kaffe innan han gav sig ner mot is hotellet för att göra sitt så våra besökare från när och fjärran skulle få en kraftfull upplevelse utan solkiga fläckar av besvikelse.

Det är annandag jul och det är dags för den årligt återkommande tävlingen som alla medverkande deltagare förberett sig minutiöst inför. Jag förstod att alla vi deltagare skulle komma till skådeplatsen med en förväntan i kombination med en nervositet som både skulle synas och kännas på utsidan. Eftersom jag varit med under många år, visste jag att några av de som skulle komma luktade av tung krutrök redan innan första skottet brunnit av. Det var de som tränat under hela december i deras tävlingsdräkt.

Allt började redan i december nittonhundra tolv. För etthundratre år sedan. Det var då den store på orten tog de närmaste männen åt sidan och frågade om de skulle vilja bryta julens tunga börda på annandagen under några timmar. De närmaste männen nickade. De visste att man inte tackade nej till den store mer än en gång. Den store föreslog ett hemligt sällskap som skulle träffas på annandagen varje år under fullt legitima anledningar. Hans närmaste nickade tjänstvilligt. Den store hade odlat en kultur av nickande medarbetare i flera år. Han var en lyckad odlare. Det var därför den årliga traditionen startade. De bildade en klubb som de inte fick nämna vid namn för de män som ännu inte var invalda. Det var bara de nickande medarbetarna som kunde väljas in. De nickande männen.

När den store lämnat jordelivet lättades reglerna upp lite granna. De nickande männen fick lov att bjuda in gäster. Manliga gäster. Manliga gäster som ville fly undan julen och julmat, om än bara för några timmar. Män som ville känna sig lite manliga genom att få hålla i en revolver i sin hand och avfyra de tolv obligatoriska och ibland dödliga skotten mot det till synes levande målet. Jag ser den groteska scenen framför mig när jag blundar och låter mina fantiserande tankar skapa bilderna som behövs för att uppleva detta. På den ena kortsidan står de rökande, välklädda nickande männen minglandes med ett glas av rykande glögg i den ena handen. På den andra kortsidan springer undersåtarna och hänger upp kedjor med julens korvar, som är tänkt att vara den halvt levande målet för skjutningen som skulle ske. Varje skott som träffade skulle få den nedersta korven att explodera i en animalisk krevad av kött och fett, som skulle kastas mot väggen som redan tagit emot blykulan. Den som träffade flest skulle koras till vinnare.

Vinnaren skulle få det finaste priset och den som kom sist skulle få det nödvändigaste priset. En årsförbrukning av toalettpapper. Den som hade otur och kom på den trettondeplatsen skulle få en hela av något misslyckat hembränt som de fick dricka iförd en vacker huvudbonad i fantastiskt vackra färger.

Den hemliga klubben, fortfarande med bara manliga medlemmar, har sitt årliga sammanträde idag på annandag jul. De animaliskt groteska korvarna är sedan länge ersatta med måltavlor i papper. Måltavlor där de traditionella korvarna är inritade och inbringar poäng till den tävlande skytten, för varje korvträff. Det är dags att ta på sig sin tävlingsdräkt och ge sig iväg för att träffa arvingarna till den store och de nickande männen från förr och alla de manliga och numera också kvinnliga gästerna som de bjudit in. I år kanske är året då den första kvinnan blir medlem. Det är verkligen dags för det. I annat fall finns det en stor risk att den årliga korvskjutningstraditionen snart är ett minne blott.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

En plats jag hjärtegärna vill vara på.

Även om jag kan konstatera att det vänt så kan jag fortfarande inte se ett spår av det utomhus. Där är det mörkt. Ja inte riktigt mörkt utan mer som om det vore soluppgång och solnedgång samtidigt, fast helt utan sol. Dessutom vräker snön ner en dag som denna. Dagen innan dopparedagen. Dagen innan julafton. Tankarna virvlar runt i huvudet som den fjäderlätta snön som leker tafatt i vindens virvlar på ett sätt som ser enkelt och självklart ut, men som jag samtidigt aldrig riktigt kan begripa mig på. Jag begriper mig inte på mina egna tankevirvlar heller, tänker jag och lutar huvudet bakåt samtidigt som jag för min termomugg med det röda hjärtat mot min mun. Kaffet rinner sakta nerför min strupe medan dofterna annekterar min kropp. Jag har inget emot det och låter det ske. Det som var det var. Det som är det är. Det som blir det blir. Låt julen komma.

Varför är julen egentligen en så upphaussad helg? En helg då alla trådar måste löpa ihop och bilda en ny helhet som vi drömt om hela året. En perfekt helg där vi ska orka och hinna bocka i rutan som indikerar Klart! genom en obskyrt lång aktivitetslista. En lista som är en kopia av listan från förra året och till och med året före det. Jag vet att vi aldrig har lyckats tidigare och med stor sannolikhet inte kommer att lyckas i år heller. Trots det ger vi oss hän detta i år igen. Vi vill försöka klara av detta och äntligen kunna stråla av lycka när den sista aktiviteten är avverkad och klar.

Aktiviteterna i listan börjar redan flera veckor innan julhelgen, som tecknar sig som ett färgglatt målsnöre som preparerats med värme och alla de underbara dofterna som vi definierat som julens egna. I vår egen inbyggda fantasi ser vi leenden och gemenskap. Den röda julsnapsen ska prepareras. Fisken ska gravas och rökas. Köttbullarna ska rullas. Julölen ska inhandlas. Klapparna ska slås in. Huset ska städas och barnen ska komma hem. Dessutom behöver jag arbeta. Dagen innan julens afton har jag fortfarande aktiviteter i min lista, som inte är klara och inte kommer att bli klara den här julen heller.

Imorgon kommer det nya aktiviteter som måste påbörjas. Redan klockan fem på morgonen behöver jag stiga upp och värma upp rökeriet, eller rättare sagt min kolgrill som jag använder för att röka fisk och kött. Julens lätt varmrökta lax ska tillredas och levereras till julfrukosten hos vissa utvalda, tillsammans med den röda syrliga modellen av årets julsnaps. Sen blir det bastu följt av en gemensam jullunch. Direkt efter blir det tid att sova till Kalle-Anka. Efter det är det nog tid för att dela ut klappar. Egentligen finns det bara en sak som jag tycker riktigt mycket om med julen. Oavsett hur många aktiviteter som finns på listan innan, under och efter julen är jag villig att med ett tveksamt leende acceptera dessa, om jag på det sättet kommer till en plats jag verkligen tycker mycket om och vill vara på.

Tillsammans är en plats jag hjärtegärna vill vara på.

God jul och försök vara tillsammans!


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Positiv eller negativ dominans.

Tvn lyste upp rummet med sitt varierande och färgglada skimmer. En kort blick mot tvn visade mig grön-gröna golfbanor fyllda av lyckliga människor som insett att deras största gåva till mänskligheten var att svinga en klubba mot en liten vit smågropig boll, för att med den lilla vita träffa något specifikt mål på onödigt långt avstånd. Förhoppningsvis var de lyckliga människor. Själv satt jag i min bästfåtölj och lät tankarna tänka längre, medan jag sakta förde min orangea termomugg som stämplats med det röda hjärtat med texten Sex heta röda. Jag sippade på kaffet. Det svarta kaffet. Det heta kaffet. Det goda kaffet.

Det är rätt underligt att vi människor alltid drabbas av konflikter. Eller det kanske egentligen är en förutsättning för oss människor. Konflikter uppenbarar sig eller kanske mer uppstår när två ting som egentligen är oförenliga möts och kanske beblandas. Även om konflikten inte nödvändigtvis är aggressiv eller ens synbar för den resterande världen blir varje konflikt nästan alltid en oangenäm upplevelse för de som är involverade. För mig brukar det vara som om mina tanketrådar som färdas på highway nittionio i överljusfart, plötsligt stoppas av ett mörkt skyddsrum med de tjockaste väggarna som någonsin skådats. Ett skyddsrum som någon som inte vill mig gott, ställt där. Mitt i vägen. Det jag tyckte var givet och självklart var utmanat av någon annan, som tydligen hade fel. Eller kanske bara upplevde värden annorlunda än vad jag gjorde. Eller så upplevde vi samma sak men någon annan tolkade den på ett annat sätt. En konflikt hade uppstått utan att jag hade sett den komma.

Det märkliga med konflikter är ju att det kan vara många som har del av den utan att någon vet om det, förstår den medan kanske någon eller några känner av den, men utan att kunna sätta ord på den. Men det kan också vara en konflikt som jag har alldeles för mig själv. När jag känner mig kluven eller känner olust inför att genomföra det som jag bestämt mig för att genomföra är det ett tydligt symtom på konflikt. I min värld finns det fem olika metoder att hantera konflikter som uppstått eller håller på att växa fram. Alla metoderna är bra metoder om de används vid rätt tillfälle. Tyvärr finns det en uppenbar risk att den som är lite duktigare att använda en av dessa fem olika, väljer den som de är duktigast på att hantera utan att ha någon som helst känsla för situationen eller tillfället.

Dominans. Att använda dominans som konflikthanterare innebär att jag utåt sätt demonstrerar makt och mäktighet. Det spelar ingen roll om jag har makt eller är mäktig, utan hur väl jag spelar min roll och hur motståndaren uppfattar mig. Risken är uppenbar att motståndaren också använder sig av dominans. Möts jag av dominans stiger känslan fram av ett race mot att vinna eller förlora. Segra eller dö. Det är dominans som leder till högljutt skrikande tillställningar, smällande dörrar, handgemäng eller varför inte lite väpnade konflikter. Dominans präglas snarare av minsyn än samsyn. Varje gång en konflikt kan upplösas via dominans finns det en eller flera förlorare och kanske en vinnare. Inte ens det är helt säkert. Dominans är bra när det brinner.

Kompromiss. Även om jag själv inte är duktig på att använda kompromiss som en konflikthanteringsmetod, så finns det tillfällen när det är oslagbart, även om resultatet kanske blir rätt mediokert. Ingen av parterna kommer att vara riktigt nöjda med någon del av resultatet. Jag ser kompromissmodellen som en bytesaffär som skapar ett resultat ingen ville ha med många förlorare som följd. Det är civiliserat att kompromissa men det leder egentligen ingenstans annat än att måla över konflikten med en annan färg så att det ser ut som något annat än vad det egentligen är. Har man bråttom att komma ur konflikten för stunden är metoden bra och ganska snabb. Det är lite som att pissa i byxan när man står ute i minus trettio och har ett par timmar in till värmen. Det lär frysa innan du är framme.

Acceptans. Att medvetet eller omedvetet låta någon annan få vinna är en viktig metod som många använder flitigt. Smeta över lite nytt spackel där väggen ideligen spricker upp istället för att bygga om grunden som rör sig på ett instabilt sätt. Jag försöker le med hela ansiktet och nicka långsamt när någon påstår något som verkar viktigt för hen, medan jag inom mig vet att hen har fel. Jag har insett att det är viktigare för hen att ha rätt än det är för mig. Jag tar självmant på mig förlorarkostymen när jag levererar acceptans på ett medvetet sätt. Om jag gör det omedvetet så känns det som om någon med tvång tar på mig den där fula och otäcka kostymen som skriker förlorare lång väg. Vinnaren i konflikten är sällan ens medveten om att denne vunnit något eftersom sannolikheten är stor att hen inte ens märkt av den konflikt som tokrusat inom mig.

Flykt. Ibland är det inte möjligt att vara kvar i situationen av en växande konflikt. Framförallt om det bara är jag som är medveten om den konflikt som råder och kanske pågått under en lång tid. I stället för att försöka dominera eftersom inte jag är mäktig nog. I stället för att kompromissa eftersom min motpart sedan länge slutat lyssna på vad jag tycker och tänker. I stället för att acceptera eftersom jag redan svalt alldeles för mycket skit och nästa acceptans bara innebär att jag går under när all skit fyllt mig helt. I stället för det väljer jag flykt. En flykt från det kända och det trygga. Från allt det jag vant mig vid. Från allt det jag identifierar mig med. En flykt till det okända. Till det nya och otrygga. Till ett nytt jag. Till en värld och plats som jag kanske inte varit på tidigare. Från det säkra och trygga men mindre bra till det osäkra rädda i otrygghet. Flykt är som en pysventil i ett trycksatt kärl. När trycket är för högt måste det ut. På det ena eller det andra sättet. Flykt är för mig en negativ dominans som verkligen inte har några kortsiktiga vinnare.

Samarbete. Denna euforiska metod för att hantera konflikter är som en leende färgglad önskedröm. Samarbete handlar om att lägga mina egna tankar en liten låda bredvid andra lådor med andras tankar. Det handlar om att lyssna. Att lyssna och att fråga. Att lyssna, fråga och förklara. Det är som ett enda stort grupparbete där alla gör sitt för att allt ska vara möjligt. Det är bara när jag samarbetar allt faktiskt är möjligt. Även det omöjliga. När jag tillsammans analyserar alla lådor med våra sammanlagda tankar lär jag mig nytt. Mycket nytt. Jag lär mig att se min egen sanning i andras perspektiv vilket ibland innebär att jag inser att min sanning inte är hela sanningen eller ibland att min sanning inte alls är sann. Tillsammans bakar vi långsamt fram en ny insikt. En gemensam insikt som leder till en gemensam och ny sanning. En ny gemensam plattform. Allt gjort med ett leende. Samarbete handlar inte om att tävla mot varandra. Det handlar om att tävla med varandra. Metoden har alltid flera vinnare och sällan några förlorare.

Vilka konflikthanteringsmetoder använder du? Är du medveten om när du har konflikt? Väljer du metod och funderar en stund innan du agerar? Eller slår instinkten till med en reaktion som kanske till och med överraskar dig själv? Om du fick välja metod, vilken skulle du välja?


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Jag har inte tid för livets goda.

Jag hör mig själv innan jag vaknar. Andningen låter rosslande. Det är som om inandningsluften gjorde sitt yttersta för att dra ner allt det sega slemmet som hänger på insidan av luftrören, men misslyckas kapitalt. Utandningsluften som passerar skapar mer rosslingar men också en del pipande när luften pressar sig ut genom det sega slemmet. Jag är sjuk. Sjukanmäld för första gången som jag kan minnas. I och för sig har jag ett väldigt selektivt och kort minne för sådant, så jag kan ha fel. Det kanske är andra gången. Jag känner kittlingen i lungorna någon minut innan. Det retsamma pirret slingrar sig upp efter luftrören som en liten otäck orm som bara vill ut. Näsan fylls av något slags nyspulver som kroppen själv producerat. Ögonen tåras. Jag öppnar dem och möts av ett ljus i det mörker som omger mig. Kroppen spänns samtidigt som jag instinktivt lägger handen över näsa och mun. Jag känner hur kroppen formas till en tokspänd båge som med rätt färgläggning skulle kunna misstas för en jätteostbåge. Nysningen kommer som en explosiv befrielse. Aschthjhoooooooo! Jag är fortfarande sjuk.

Det är konstigt att tankarna har så svårt att värja sig när kroppen meddelar att den inte mår riktigt bra. Ja egentligen är det kanske inte så konstigt om jag tänker efter. Det kan ju faktiskt vara så enkelt att hjärnans tankekraft används av processer, som jag inte ens själv är medveten om, i syfte att tänka ut bra strategier för att försvara kroppen mot den inkräktare som olovligt tagit sig in och ockuperat vissa delar av den. Hjärnan kanske egentligen inte är så mycket olik en helt vanlig dator som gör sina tappra försök att hantera många parallella processer. Vi som använt datorer under lång tid vet att ju fler saker som pockar på om lite exekveringstid i datorns kärna, desto långsammare blir datorn. Det är därför jag inte kan tänka så värst smarta tankar när kroppen är sjuk.

Jag behöver nog defragmenteras lite i hjärnan. Nu förstår ju jag att hjärnan inte är lik en hårddisk eller en processor som tillhör tankekraften i en dator. Jag förstår ju att min hjärna letar i minnet på ett annat sätt än att ta del för del i en enda sekventiell ordning. Det måste den. Annars vore jag helt chanslös. Hjärnan skulle inte hinna ta upp ett enda minne när det behövdes om det var defragmentering som var nödvändigt att utföra eller om inläsningen av mitt lagrade data var helt sekventiell. Hjärnan jobbar med igenkänning. På gott och ont. En bild, en doft, ett ljud eller något annat som vi kan känna igen är alltid startpunkten för en exekvering av hjärnans inprogrammerade koder. Doften av en viss mat gör oss obarmhärtigt hungriga.

När man är sjuk fungerar inte det som det ska längre. Doften kan inte ens analyseras och definitivt inte kännas igen. Allt doftar lika. Ljuden omkring en är bara ljud utan att skapa någon som helst lockelse. Bilderna som möter mig i detta tillstånd gör inte så mycket annat än att de överbelastar hjärnan och får mig att må lite illa. Min hjärna har nog bara tid att hantera sin egen kropp. Inte tid för livets goda längre. Det kan man inte ha när man är sjuk även om man fyller år. Men man kan i alla fall glädjas åt att minska åren som är kvar att leva med ett.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Ensamheten väger bly.

Så mycket bättre skriker ut i rummet. De fantastiska artisterna försöker överträffa varandra i att sjunga varandras låtar men på sitt alldeles egna sätt. Utan att jag förstår varför handlar Så mycket bättre om att vinna trots att det inte är en tävling utan bara en samvaro med andra artister. För dem blir det ett levebröd. För oss blir det underhållning på bästa tevetid varje lördag. Det känns som om programmet bara är nästan rätt eller så beror det bara på att producenterna inte valt rätt kombination av artister. Ja. Vad vet egentligen jag?

Ensamheten ligger tung på mina axlar. Som vanligt kan jag konstatera att ensamhet inte riktigt är min spelplan. Jag vet inte vad det riktigt beror på men känslan av att mitt ständigt uppblåsta jag sjunker ihop och ut kommer en liten vilsen man som börjar bli till åren kommen. Mitt normalt sällskapliga jag verkar vara helt försvunnen och har ersatts av en missnöjd cirkusdirektör, utan vare sig cirkusakrobater eller disciplintyngda spännande djur från något land någon betecknar som exotiskt. Han har ingen längre att direktöra över. Han är ensam.

Ensamheten ligger tung på mina axlar. Alla människor som jag känner pratar så gott om att kunna få vara ensam och intellektuellt förstår jag dem verkligen fullt och fast. Det handlar ju om att få tid att bara tänka på mig själv och att bara göra det jag själv vill. Men i den verkligt praktiska världen fungerar inte detta koncept alls. När jag är ensam tänker jag just på att jag är ensam, liten och obetydlig. Att jag är oviktig och nedlagd. Jag har svårt att först varför någon bara vill vara ensam. Kunde jag bara prata med någon om hur ensam jag är skulle problemet vara överstökat. Då skulle jag inte längre vara ensam.

Ensamheten ligger tung på mina axlar. Det är inte ens så att jag inte försöker. Jag försöker. Jag tränar. Jag skriver om det. Jag joggar. Hugger ved. Lyssnar på musik. Skriver bok. Lagar mat. Dukar fint. Diskar. Vad jag än gör är mina tankar insnärjda och omgivna av den svarta dimman som sakta och obönhörligt suger ner mig i det svarta oändliga mörkret. När tårarna pressats ut av ensamhetens extrema tårpressmaskin, är känslan att dimmorna i svart är välkomna besökare och gärna får ta mig i hand och visa mig vägen.

Ensamheten ligger tung på mina axlar. Trots allt. Trots alla motsträviga känslor. Trots att hela min kropp mår illa i varenda por har jag bestämt mig för att besegra ensamhetens svarta skepnad. Jag är ju en tävlingsmänniska, vad nu det egentligen betyder, så jag är villig att gilla läget och göra ett helhjärtat försök att besegra den svarta sida en gång för alla. Jag förstår att jag måste ta risker. Jag förstår att jag kan misslyckas och att det har konsekvenser. Men jag måste bara försöka. Hur tung den än är, så måste jag försöka igen. Och igen. Till dess att någon av oss står som segrare.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

En tsunami av sorg.

Snön vräkte ner när vi alla satte oss i bilen. Temperaturen låg runt nollan så jag förstod att det kan vara rätt halt därute efter vägarna mellan Kiruna och Pajala. Vi hade gott om tid på oss så det var bara att köra på med en lite mer defensiv approach än vanligt. Men sen skulle vi inte att bli. Det var man inte till en ceremoni eller ritual som detta. Begravningsdräkten, som är en betydande del i hela ritualen, var påtagen redan därhemma. Det kände som om kroppen verkligen var uppladdad för att bli överkörd av en bergvägg av känslostormar som normalt skulle svepa mig av banan varje gång. Men inte denna gång. Jag var beredd. Som ett rent tecken på detta bultade huvudet redan då av smärta. Det kändes bara bra.

Efter alla arton mil genom oplogade snövägar, nyregnade och nyplogade skönvägar var vi framme i Pajala. Vi kunde bara ta det lugnt eftersom vi hade trettio minuter till godo. Klockan var tretton och trettio. På parkeringen möttes vi av min bror, hans fru, min moster och hennes man. Min moster och hennes man hade flugit in från Värnamo i söder men kommit med bil från Luleå denna morgon. Även om återseendet var kärt var det ingen som log. Även en av mina kusiner, som jag träffar så sällan men tycker så mycket om, var på plats. Det fanns inga utrymmen för leenden när man möttes i begravningsdräkter och tänkte på döden.

Gravkapellet låg dryga hundra meter bort. I samlad tropp vandrade vi fram. En rad av svartklädda, tystlåtna människor som långsamt promenerade fram genom det yviga snöfallet. De promenerande människorna skickade ut kraftfulla signaler av vibrerande sorg. Mitt i raden gick jag. Någonstans bredvid mig gick min storasyster. Framför mig gick min bror med nedböjt huvud. Kapellets dörrar öppnades framför oss. Vi steg in. Mitt i rummet stod den. Kistan med mamma i. Ett vackert hantverk i ädelträ med utsnidade ornament i spektakulära former. Jag hade som vanligt svårt att förstå att detta konstverk i trä om ett tag skulle sänkas ner i den svarta jorden för att bara försvinna. Allt toppades av ett inramat foto av min leende mamma. Nästan som hon gladdes åt att hon var där och att jag var här. Ett noll till mamma.

Det kom i våg efter våg. Kramperna i kroppen fick mina muskler att dra ihop sig för att pressa in all världen sorg i mitt medvetande samtidigt som jag kände hur illa jag mådde. Ögonen kastade du det ledsna vatten i pulserande floder på både in- och utsidan. Benen studsade oregelbundet mot underlaget som en effekt av att musklerna drog ihop sig. Det var som en tsunami av sorg.

Ögonen fokuserade på siffrorna 245 på väggen mitt emot. Ju djupare ögonen fokuserade på siffrorna desto mer regelbunden blev andningen. Jag kände hur musklerna slappnade av. Kroppen lugnade ner sig. Illamåendet försvann. En tanke dök upp i huvudet. Jag kommer att klara detta. Samtidigt lät jag blicken vandra någon meter från de trygga siffrorna 245.

Då kom min halvblinda farbror in i mitt blickfång. Han lämnade en röd liten ros. Han sa något jag inte hörde. Jag såg sorgen stråla ut från de ögon som inte längre såg så mycket som de en gång gjort. Det var som om han sköt mot mig med sina sorgkanoner. Stålarna startade näste våg av kramper som fick andningen att blir kippande samtidigt som det ledsna vattnet obönhörligt strömmade nerför mina blöta kinder. Jag räknade plankorna i taket. De var sjuttiotvå. Jag räknade lamporna i rummet. De var fyra. Varje lampa hade 6 stycken glaskupor som var och en dolde en gammeldags glödlampa. Det vara bara tjugo av de tjugofyra glödlamporna som lyste. Fyra hade dött dödens dör. Vem skulle begrava dem? Hade någon annan än jag ens lagt märke till att de dött.

Jag överlevde ritualen. Jag gick starkare ut än när jag gick in. Jag hade lärt mig lite mer om mig själv. Måste jag vara med fler gånger kan jag kanske utveckla mig själv till att bli en begravningskänslokall människa som kan hantera denna ritual som ett riktigt proffs. Kanske borde jag sadla om och bli begravningsentreprenör? Det finns kanske plats för omtänk och nytänk? Tänk om, Jonny, snälla.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Ett brev från mamma.

Musikanläggningen poppar lös med hjälp av en topplista från spotify. Snart ska vi åka iväg. Söderut. Eller kanske lite mer sydost. Mot Pajala och den väntande begravningen. Mot det svarta. Mot mörkret. Jag hoppas bara att jag har styrkan inom mig för att klara av detta. Under veckan som gick skickade min syster ett urklipp av ett brev som vår mamma skickat till henne för många år sedan. Jag läser igenom de få korta raderna och känner hur jag flyter iväg till en annan planet.

På den planeten långt, långt där borta i fjärran. Långt från vår egen begreppsvärld. Där lyser den gula stora solen med ett stort vackert leende på allt det som väcks till liv från det döda. Det som hösten och vintern dödar utan att ens fundera på över konsekvenserna. Det väcker våren till liv igen. Det är därför jag älskar våren mest långt över alla de andra årstiderna.

Det är då den vita snön lyser som vitast. Det är då snökristallerna ger de magiskt blänkande kristallerna liv innan de sakta bryts ner och droppar som en första indikation på att livet återvänder. Det är då det vaknar upp till det vatten det en gång var innan den mörka hösten med berått mod tog livet av det levande porlande vattnet.

Det är då bäckarna kan vakna till liv och skicka ut ljudet av livet, som en porlande smekning av den jord den lutar mot på sin väg neråt.

Det är då de döda träden vaknar till liv och väljer att skapa tusentals små, små knoppar som ska brista och låta den sköna färgen av liv måla allt omkring oss.

Det är då dofterna av livet återvänder. Dofterna av det myller av grönska som nästintill tävlar i kampen om att leva ut på det mesta sättet.

Det är då de små insekterna vaknar efter att ha dött dödens död när hösten piska ven över landet. De vaknar, lever, jobbar för att fler ska kunna leva. Det ger till livets vackra sida.

Det är då fåglarna sjunger sånger om hur vackert det är att leva lika högt som de var tysta på hösten när de mörka krafterna tog över och dödade allt i sin väg.

Det är då de blänkande och fullständigt magnifika spindelväven blänker i den gula solen och fångar dammet som yr i luften av glädje av att få leva och inte ligga i ett fast grepp under tonvis med snö, utan hopp om livet.

Det är på vår planet våren kommer lika ofta som hösten.

Det är därför jag älskar jag våren mest. Gud så vackert.
"Jag tänker nog flera månader framåt, avslutade hon".


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

En överdos av egentid.

Klockan hade inte ringt och skulle inte ringa heller. Jag var inte orolig att jag inte skulle vakna i tid för dagens hemskheter. Känslan av obehagliga pirrningar for genom kroppen. Det fanns ingen anledning till att fortsätta utföra sovandets ädla konst mer. Klockan var ju ändå sex. Sex timmars sömn får räcka. Det var ju en dag jag inte skulle komma ihåg om någon vecka. Jag hade ju en sällsynt god förmåga att gömma obehagligheter på ställen jag aldrig mer skulle hitta dem. Jag är helt medveten om att jag varit på begravningar tidigare men kan inte hur jag än försöker hitta något annat än svart, dysterhet i något mörkt utrymme. Jag såg på när mina vana händer skickligt gjorde allt som behövde göras för att min bryggare skulle ploppa igång och bara göra drycken med för dagen den korrekta färgen svart.

Ibland har jag mött människor som surrar om denna märkliga tid i livet som de kallar egentid. Som vanligt så vill mina förvirrade lågt flygande tankar sortera upp saker och ting så att även en som jag, som bara är någorlunda normalbegåvad förstår vad det egentligen är. Kan det verkligen vara en speciell tid i livet som då skulle innebära att det är en tid som bara jag får bestämma över mig själv? Kan det vara så enkelt?

Om förklaringen till det märkliga ordet egentid är så enkel vad kallas den övriga tiden då? Åh vad skönt. Äntligen lite andrastid? Eller borde den tiden kallas allmäntid? Skulle den tiden vara en tid då jag inte får bestämma över mig själv? Vem skulle då ta mina beslut? En förmyndare? En överförmyndare? Staten? Eller kan det vara så att det är mina barn som bestämmer över hur min tid ska se ut? Barntid? Åhh vad skön. Äntligen lite oegentid?

Det kanske är så att egentid egentligen avser ensamtid. Tid då jag måste vara ensam. Tvingas vara ensam. Eller till och med kanske vill vara ensam. Är det det som egentligen är egentid? För mig är ensamtid en tid när jag låter mina tankar få ett fritt spelrum utan att jag stör dem med aktiviteter som förleder mina tankar att tänka på enkla vardagligheter. Det är som att flyga rakt ner i en brunn av den djupaste svärta som omges av de mörkaste tankarna i livet. För mig är det självklart att avhålla mig från alla former av ensamtid i den formen i alla fall. Men skulle det vara detsamma som egentid?

Nja. Jag köper inte detta eller så kan jag bara inte förstå eller se igenom det märkliga begreppet egentid. I min värld kan du som människa alltid ta dina beslut oberoende allt annat. Varje beslut har konsekvenser. Inser du det kanske du tvekar. Du kanske till och med tar ett helt annat beslut än det du själv intuitivt tänkte dig. Då kanske du känner att din omvärld påverkar dig. Du har ju helt rätt. Vi spelar ett gigantiskt lagspel. Ditt beslut påverkar laget precis som mitt. Du kanske önskar att du någon gång i livet fick en möjlighet att ta beslut utan att ta hänsyn eller behöva facea  konsekvenserna i vitögat. Du kanske kallar det egentid?


I mitt perspektiv har vi egentid tjugofyra timmar varje dygn. Vi kanske är lite loja och slöa. Kanske ibland ser vi för mycket av det meningslösa i livet, som ligger i samma livsfläta som det meningsfulla? Eller så kanske vi känner att helgen borde börja redan på måndag? Har du någon av dessa symtom? Då är sannolikheten stor att du har fått en överdos av egentid och för länge sedan slutat förstå att det är du och bara du som tar dina egna beslut varje dag, med alla de konsekvenser de har.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Tuff, tuffare, tuffast.

Jag kände hur ögonen öppnades i mörkret flera minuter innan klockan var beordrad att ge sitt milda fågelkvitter till signal. En signal som kunde ha fått mig att vakna om det inte varit så att jag redan var vaken. Rummet var lite kallt omkring mig men jag gömde mig under täcket, som gjorde sitt yttersta för att hålla min morronvakna kropp varm. Kroppen värkte igen. Det var som om nattens vila tog fram nått inom kroppen som inte var helt bra. Men jag var ju van och ägnade inte så många tankar åt just det. Fokusen var på att komma upp och få på mig pulsband, träningskläder och omge detta med ett varmt yttersta lager får att ta mig till Gymmet. Jag ville starta plågan av kroppen redan klockan fem. Kaffet fick vänta. Frukosten fick vänta. Dagen fick faktiskt också vänta på att jag var klar med upptuktningen. Imorgon skulle jag ha ytterligare en anledning till att tycka synd om mig.

Under min lugna promenad hem från mitt kontor mitt i staden fick tankarna tid att leka som en virvelvind i mitt huvud. Varje gång jag slutade tänka på något så tog de kring-dansande tankarna över. Jag förstod som vanligt inte vad de betydde eller varför de dök upp. Jag bara accepterade min lott. Jag lät de dansa vidare medan snön sakta dalade ner runt om mig samtidigt som ljudet av mina steg knastrade när mina skor krossade de nya snökristallerna som nått marken.

Nere på min gata såg jag två unga herrar komma gående mot mig på avstånd. De gick med bestämda steg som visade tydligt att det inte var två vanliga herrar, som inom kort skulle möta mig på vägen. På hundra meters håll såg jag hur de unga herrarna stannade vid en soptunna som någon av mina grannar ställt ut inför veckans kommande sophämtning. Helt oprovocerat började de bestämda unga herrarna att sparka på den oskyldiga soptunnan som hoppade till av varje välriktad spark som träffade på den nedre delen av tunnan. Herrarna verkar njuta av varje liten rörelse som tunnan gör. De fylls av en förnyad energi som de med all säkerhet tar från den stackars ensamma gröna tunnan. Sparkarnas intensitet ökar. Tunnan hoppar till och lägger sig sakta på rygg. De två unga herrarna sparkar vidare.

En mörk röst ropar längre upp på gatan. Det är en av mina grannar som uppmärksammat misshandeln av tunnan. Han ropar åt de unga herrarna med en argsint stämma att de ska sluta sin misshandel, hjälpa upp tunnan och att de måste be om ursäkt för att de misshandlat den ensamma tunnan. De unga herrarna skrattar och springer rakt emot mig.

Jag hör min egen röst säga att de inte behöver vara rädda för mannen med den mörka rösten. De unga herrarna stannar. De ser på mig med den tuffa blicken som bara unga herrar kan ha. Min röst ljuder igen.

”Jag hjälper er att lyfta upp tunnan och klappa om den. Häng med.” Den ena av de unga herrarna följer med och ropar på sin kompis som också kommer efter. Fem meter efter. Han säger med sin tuffaste röst.

”Vi går i ettan på Luossaskolan. Vi är sju år och får sparka sönder saker.” Han ser mig skaka på huvudet och lägger märke till att min blick är allvarlig.

”Näe. Det får man inte göra.”

”Jo. Vi brukar sparka sönder väggar. Vi är ganska tuffa.”, fortsätter han karskt medan jag och han kompis tillsammans lyfter upp och klappar om den misshandlade gröna tunnan.

”Väggar får man inte sparka sönder”, säger jag med en övertygande röst som får honom att fundera ett steg till.

”Vi brukar sparka sönder ihop vikta pappersflygplan”, fortsatte han med en lika tuff röst som också vittnade om att väggsparkande kanske varit att ta i.

”Ja. De pappersplan du själv har vikt ihop kan du sparka sönder. Men där går gränsen”, hörde jag min röst ljuda samtidigt som mitt huvud nickade bestämt.

De två unga tuffa herrarna nickade som två tvillingar som gjorde allt simultant.

”Ha nu en fin kväll!” sa jag till de unga herrarna och vände ryggen åt dem på min väg hem. Jag visste inte det var på soptunnor man började vid sjuårsåldern för att kanske kunna vara tuff, för att kunna bli tuffare allt för att nå sitt slutmål att vara tuffast.

Allt för att bli sedd, omtyckt och älskad av någon.  


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Begravningsdräkten.

Äntligen lyser marken i det härligt nyvita snön som lagt sig som ett tunt lager av kristaller som ger oss lite lysturbo, nu när vi nu går in i den mörka perioden. Som vi har väntat. Det kanske är så att den som väntar på något gott inte alltid väntar för länge? Tankarna är goda medan jag ser de fyra kopparna av vatten försvinna ner i bryggaren. Filtret hamnar i tratten ovanför den väntande kannan. De fyra rågade skoporna av det mörkrostade kaffepulvret landar mjukt i famnen på det väntande filtret. Med vana fingrar stängs det som behöver stängas. Mina morgontrötta ögon registrerar det blåa ljuset från brytaren när mitt högra pekfinger klickat på den och den svarat med ett ljudligt klick. Den lojala maskinen reagerade direkt som den skulle. Ett ljudligt puttrande tvingar omgående vattnet att byta form från vatten till gas. Snart så.

Alla ceremonier har sina egna ritualer. I Sverige har vi en begravningsceremoni som har ett ursprung i magins värld. Det handlade om att binda fast den döde vid jorden så att hen inte skulle gå igen och besvära eller skada de som ännu levde. Om begravningen avsåg elaka människor som lemlästat eller mördat andra föreskriver magin att jordfästningen skulle föregås av pålar som genomborrade bålen så att hen verkligen inte kunde gå igen. Man kunde ju inte vara för säker. De som gick igen kunde ju bli en olycksalig ande som aldrig fick återuppstå. Först under den senare medeltiden tog kyrkan över ceremonin. Ritualerna förändrades inte så mycket.

Det är ju tryggt att vi i dagens Sverige är så välordnade så vi har en begravningslag med elva kapitel som reglerar hur man får hantera en människa som dött. Lagen reglerar det mesta oavsett om vi får en kyrklig-, borgerlig-, rymd-, eldbegängelse- eller en, i New Orleans, hederlig och vanligt förekommande jazzbegravning.

I mina ögon finns inget vackert med begravningar alls. Det är i mina ögon en makaber ritual som sedan länge borde ha avskaffats. Varför ska vi som redan badar i sorg genomgå en ritual som sliter sönder oss inombords om och om igen? Att samla sörjande människor klädda i sina mattsvarta begravningsdräkter i ett och samma rum, skapar bara en turbosorg som ingen egentligen vill uppleva. En sak är i alla fall helt säkert. Det handlar inte om att ta adjö av den som dött dödens död. Det handlar inte om att säga hejdå till min mamma. Hon är död och kommer inte att höra mig. Hon kommer heller inte att vandra omkring som någon olycksalig ande som inte får återuppstå. Jag ”vet” ju att det inte finns någon som dött dödens död, som vare sig blir andar eller återuppstår på något sätt.

Ceremonin handlar om att vi som grupp tillsammans satt punkt för ett liv som pågått mycket längre än våra egna. Att vi ska erkänna för varandra att vi nu nått den sista ändstationen. Att det som fanns inte längre finns alls. Inte annat än i våra minnen som med tiden blir mer och mer dimmiga, tills dessa att ingen kommer ihåg något.

Jag tar på mig de svarta kalsongerna efter att jag duschat mig ren. De mörksvarta strumporna lyser mot mina vita vader. Den nystrukna vita skjortan knäpps sakta och täcker den övre delen av min kropp. De sotsvarta byxorna glider sakta upp längs mina ben. Jag känner hur det svarta bältet kramar om min midja allt hårdare. Med vana händer knyter jag den mattvita slipsen som ska avslöja att jag stod mamma rätt nära, som om det vore nödvändigt. De nyputsade svarta skorna ger fötterna lite glansigt lyster. Det kanske behövs mot allt det matta och dystra. Jag glider in i den mörksvarta matta kavajen. Begravningsdräkten är på. Jag är redo eller i alla fall så redo jag kan vara.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Du lämnade mig ensam.

Telefonen ringer. Signalerna som strömmar mot mig genom rummet ljuder i mörka sorgsna tonarter. Jag vet redan vad budskapet är innan jag svarar. Jag ser att det är hon som ringer, men jag visste att det skulle vara hon som ringde och lämnade detta meddelande. Jag svarar därför med en lugn och stabil röst. ”Hej! Det är Jonny.”. Jag hör hur dovt min egen röst låter. Kanske lite mörk. Nästan allvarlig. Hon svarar med en stark och stabil röst, inramat av en mattsvart ram av ren dysterhet som angränsar landet av sorg. Hon lämnar sitt budskap. Vi enas om att höras igen. Allt avslutas sakligt med ett gemensam utväxlat hejdå. Vi lägger på.

Trots att allt är förbestämt och egentligen ganska enkelt så verkar ingenting vara enkelt när det är ett faktum. I det lilla enkla är det ändå en del av mig själv som bara försvinner för att aldrig kunna finnas mer. Jag både vet och förstår att inget kan vara för evigt, men någonstans finns det litet frö som då och då sträcker ut sina groddar som inte kan förstå annat än att evighet är en möjlighet.

Mina tankar snurrar runt dig som tusentals bananflugor i omloppsbana runt en klase med halvruttna bananer i någon fruktskål som hamnat i ett mörkt hörn någonstans. Det är plötsligt så att mina tankar inte kan något annat. De är envist fångade i bilderna av dig. Men du är ju sån. Envis som synden. Det är ingen som vågar trampa dig på tårna eller på ett kraftfullt sätt påstå att du har fel. Ingen utom jag.

Jag ser bilden av dig mitt på en sajo ute på en av de blötaste myrarna i de tornedalska skogarna. Det är trettio grader varmt, men alla utom du har täckt sig med kläder och piki-olja. För att skydda sig mot alla de miljoner med insekter som attackerar oss alla från olika håll. Du går obekymrat i din prickiga bikini.

Jag ser bilden av dig stående på ett bord för att skifta gardiner som kunde ge rummet en känsla av att hösten var här. All för att jag skulle trivas, även om jag aldrig uppskattade gardinerna. Jag förstod att du gjorde det för min skull. För vår skull.

Bilderna fullkomligt blixtrar genom mitt huvud. Jag hinner inte med. Men bilderna är på dig. Från vår första dag tillsammans. I min sista bild är du mindre än jag någonsin sett dig förut. Tanig och liten. Du är hungrig men får ingen mat, bara näring. Slangarna slingar sig in i näsan och genom flera platser på kroppen. Du är blek. Du vet redan att du kommer att lämna mig snart. Delar av dig längtar dit. Bort. In i din nya resa. Delar av mig önskar att du slapp lida.

För en timma sedan vinkade du adjö till mig och lämnade mig ensam stående kvar, precis som det är förbestämt att vara. Lika enkelt. Lika svårt och smärtsamt. Smärtsamt för mig. Du log och vinkade.
Farväl min mor, farväl.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.