Jag är fånge 12-63-09.

Solen kastar sina långa, gula strålar på mig, redan innan jag vaknat. Jag känner, rakt genom mina sömnfyllda, dimmiga tankar, hur värmen koncentrerats på de fläckar solen valt att attackera. Det är som brännande, smekande händer långsamt och nästan obemärkt, rör sig över min sovande hud. Jag ler och öppnar ögonen och känner mig omedelbart pigg. Pigg och lite lycklig. Klockan är inte mer kvart i fem. Mitt huvud är på väg mot styrketräningen medan min kropp inte har vaknat helt och hållet ännu. Kanske den helst skulle vilja spola filmen en aning bakåt. Jag visste att kaffet fick vänta tills jag var nyduschad denna morgon. Det funkar inte att styrketräna med kaffe i magen. Oberoende om kaffet var sådär hett, svart, starkt och gott eller inte alls.

Den frihet jag känner att jag har fått och rätten att själv få bestämma är helt självklar för mig. Jag har ju aldrig haft det på något annat sätt. Jag vet egentligen inget annat. Även om jag begåvats med en fantasi-producerings-apparat av guds nåde och är rätt duktig på att använda den, kan jag ändå inte förstå hur det skulle vara utan det jag har fått bara för att jag föddes här och inte där. Jag kan inte ens drömma om hur jag hade reagerat som människa. Skulle jag varit en av dem som hade fått till uppgift att vidmakthålla den ofria ordning som rådde där? Eller hade jag varit en av dem som satt vid makten och bara njöt av att alla ofria individer offrade sig för min skull? Kanske kunde jag varit en av alla de som stod på barrikaderna med höjda armar och med händerna fyllda med diverse verktyg av dem mer livsförnekande typen. Det kunde till och med varit så att jag varit en av de modiga som valt att lämna ofriheten för att söka mig till människogrupper där frihet var något man fick med modersmjölken.

Jag har faktiskt ingen aning vilken roll som jag hade axlat i den situationen. Däremot vet jag att det inte finns någon total frihet även om många kanske påstår det. Vi människor är inte skapta för det. Vi skulle faktiskt inte ens kunna hantera en total frihet även om vi hade blivit berikade med en. Vi kanske inte ens skulle kunna känna igen den om den så landade mitt på vårt eget huvud. Jag tror inte ens att vi vet vad det egentligen är.

I en total frihet gör man bara det man vill. När man vill. Hur man vill. Alla formella eller informella regelverk är ju frihetsbegränsande av naturen. Alla nät av beroenden vi människor ständigt försöker hantera i vårt dagliga liv, formar våra sinnen till propaganda­films producenter, som lär oss att tolka det som frihet och bara acceptera det faktum att vi är ofria fångar i en värld med obegripligt många lager av sanningar och synsätt. Hur jobbigt vi tycker det än är att hantera våra intrasslade, beroende liv som ofria fångar, finns det ändå andra som är mer ofri utan att vara mer fånge och bara drömmer om att kunna dela vår begränsade ofrihet. Det fina med att dela våra miserabla liv med människor som har det sämre är att vi blir fler som kan jobba för att göra det ännu bättre. Det förstår jag i alla fall. Jag är den ofria fången 12-63-09. 


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Dödshalvan.

Direkt när jag öppnar mina ögon just denna morgon vet jag att det är fredag. Av någon konstig anledning känner jag lite skuld och kanske skäms jag också lite grann över att jag just denna morgon inte orkade ta mig upp ur sängen för vidarebefordran till Gymmet. Jag hade ju tänkt genomföra lite läkande träning av de punkter på min kropp som ömmar efter de senaste dagarnas aktiviteter. Det brukar ju hjälpa. Väl nere vid kaffebryggaren ser jag hur den svarta, väldoftande drycken redan håller på att droppa ner i glaskannan som samlar upp den värdefulla vätskan. Snart så. Förväntan är stor. Större än vad jag själv kan förstå ibland. När de första dropparna ringlar sig in i mig känner jag hur både skulden och skammen pyser ut och lämnar mig ifred. Ny dag och nya tag.

Det är ju alltid roligt att fylla år. Självklart handlar det inte om att fylla år och att bli äldre utan om att bli uppmärksammad. Att få ha en alldeles helt egen dag som kanske börjar med att den närmsta familjen väcker en med lite sång i en mängd olika, men hjärtliga, tonarter på en och samma gång. En dag som fortsätter med en färdig frukost av den mer lyxiga typen. En dag när arbetskamraterna riktar extra mycket uppmärksamhet mot födelsedagsbarnet. En dag när gratulationerna haglar på det digitalt sociala nätverket och när inboxen fylls av uppmärksammande mejl av den mer trevliga sorten. Kanske också en dag när snigelposten bär med sig fysiska brev med lika uppmärksammande innehåll som alla de människor som tar sig tiden att ringa upp och låta telefonlinjerna gå heta fyllda med varma, sköna ord till den som står i centrum. Eller känslan av plingelinget på dörren antingen innebär ett besök av kära vänner eller ett blommogram från någon som tycker om en på distans. Det är ju alltid roligt att fylla år.

Att fylla år innebär också att man blir äldre. När man blir tillräckligt gammal inser man med all tydlighet i världen, att man är ytterligare ett år närmare det oundvikliga ödet som vi alla fick till skänks redan när vi föddes. Det var vår första och kanske också vår viktigaste födelsedagspresent. När man är ung är tiden bekymmerslöst oändlig. Det är nästan som om det verkar så att man själv har all tid i världen. Att välja att skjuta upp saker till sen, är en vardaglig självklarhet och inte någonting som kan ses som en riskabel och luxuös utsvävning. När insikten smyger sig på att tiden är en bristvara och något vi kanske borde kunna använda som valuta, blir varje uppskjuten aktivitet en riskabel, luxuös utsvävning, som noggrant behöver utvärderas och vägas på en egen liten guldvåg.

Att fylla år så att årtalsräknaren lämnar fyrtionio för att landa på femtio jämnt, innebär att man också träder in i dödshalvan. Den som har sin bemärkelsedag klagar dock inte utan tänker på de vänner som redan mötte döden under livshalvan av deras liv. Alternativet till att träda in i dödshalvan känns inte inspirerande i tanken. Födelsedagsbarnet ler och tar sina första stapplande steg in i dödshalvan av livet väl medveten om att timglaset konstant förlorar sand. Lika väl medveten om effekten när tiden runnit ut. Trots det får man fortfarande ett tillfälle om året, när man åter får vara barn och bli uppmärksammad lite extra, bara för att det är sin alldeles egen lilla dag.

Det är bara att le och följa sina jämnåriga in till dödshalvan av livet. Le och bara leva det liv som man verkligen vill göra. Le och fortfarande att fokusera på det som man själv kan påverka och därigenom göra något lite bättre. Allt för att fortfarande, trots insikten om dödshalvan, kunna känna sig glad och lycklig så man kan njuta av det som sker i nuet, medan andra krafter oförtrutet arbetar med att tömma timglaset. 

Välkommen till dödshalvan, femtioåringen! Le bara le. Grattis! Det är ju din dag idag.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Dagen då du blir en superhjälte!

Fåglarna kvittrar på som om de inte kunde göra något annat. Jag störs inte ett endaste dugg. Båda sakerna är ju på sitt sätt lite konstiga, men det kanske är så enkelt så att båda sakerna bara är som det är. Fåglarna kan inget annat än att producera ett behagligt ljud som jag älskar att vakna till. Det är ofta så att saker verkligen bara är precis som de verkar vara. Klockan är fem. Det är inte alls konstigt att jag känner mig lite trött i ögat. Med trötta ben stapplar jag in i köket med en kraftfull förhoppning om att få höra hur vattnet bubblar upp och lägger sig på det nymalda kaffet. Allt för att kasta ut de morgonriktiga aromerna av det svarta, heta och starka kaffet, som är ett måste.

Under de år jag vandrat på jorden har jag träffat på alla möjliga individer och personligheter. Vissa av dem har jag upplevt som oerhört kompetenta trots att de själva ännu inte hade upptäckt det. Kompetens till max, men utan insikt om det, ger omedvetet kompetenta personer. Dessa har en oerhörd potential i livet. När någon drar upp ridån kan spelet verkligen börja för dessa.

Även de personer som är medvetet inkompetenta har ofta ett gott liv att se framemot. Det gäller bara att skaffa sig den kompetens man själv behöver, vilket man bara kan göra om man förstår att man inte har den.

Den mest olyckliga gruppen människor är den som är omedvetet inkompetenta. De kommer kanske att trampa på en del minor som obevekligen kommer att kasta dem i någon slumpmässig inriktning i livet. Har de tur blir livet uthärdligt.

Den sista gruppen lyser av självsäkerhet. De är de medvetet kompetenta. Dessa personer rör sig med den medvetnes överlägsenhet. Det är just det som kan vara deras fall. Att tro att de andra grupperna är underlägsna på något sätt är det största misstaget de medvetet kompetenta alltid riskerar att göra. Det är också i denna grupp man, ofta helt felaktigt, tror att det är genom att jobba på egenhand man kan hitta dagen då man själv blir en superhjälte. Någon slutsats som är så felaktig är förunderligt att en medvetet, kompetent person kan ta. Men det är så. Det är just denna grupp som tar dem.

I min värld har alla människor möjlighet att uppleva dagen när just de kommer att bli en superhjälte. Att bli superhjälte handlar om insikten att laget går före jaget och att relationerna till andra människor är den viktigaste valutan i livet. När man inser det kommer man att behandla människor man möter därefter. Oavsett om vilken kombination av medvetenhet, omedvetenhet, kompetens eller inkompetens de har. Alla människor är viktiga.

Dagen då dina relationer är så starka till så många människor är dagen då du blir en superhjälte. Förstår du det så är mycket av det övriga inte så viktigt.

Varenda dag jag vaknar och tar mig upp ur sängen, försöker jag ge dig en möjlighet att skapa eller fördjupa dina relationer med andra människor. Jag vill att du ska komma närmare den dagen då du blir en superhjälte. Varenda dag har du just denna möjlighet i livet. Du behöver bara öppna dig och ta emot just denna från möjligheternas ström som ständigt passerar dig. Du kan ta emot detta om du vill. Valet är som vanligt ditt eget. 


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.