Semester, sol och kissan päivät.

Måndag morgon. Molnen ligger som ett lock över mitt hus. I nyhetsmorgon tjatar meteorologerna om det långvariga lågtrycket som ger ostadigt väder med mestadels regn. Jag blundar och lutar huvudet mot fåtöljens nackstöd och andas lugnt innan jag sträcker mig mot min orangea termosmugg och sippar på det heta, starka och svarta kaffe min utomordentliga bryggare skapat, samtidigt som den kastat sköna doftprojektiler i varje tänkbar riktning. Om någon timme ska jag möta min äldsta son, som kommer med flyget söderifrån, bara för att tillsammans med honom åka in till staden för att shoppa loss. Har jag tur kommer matjorden, som beställdes i förra veckan innan jag åker eller efter att jag kommit hem. Det är lättare om alla tio kubik hamnar på rätt plats direkt.

Sommarens ledighet stundar för de flesta. De flesta tar ut sin semester under den period där vädret borde vara som bäst. Vi planerar för finväder med all rätt, med tanke på hur det var förra sommaren. Det är väl klart att denna sommar blir lika fin? Visst är det så?

Men ärligt talat. Även om vi snackar en del om hur mycket vi behöver solen så tror jag faktiskt inte alls att det är det som vi behöver som allra mest. Vad händer när vi har kissan päivät (katt-dagar då katten är lat och bara ligger ner och lapar sol) och bara ligger ner under solens strålar som beskjuter vår oskyddade kropp? Rent fysiskt reagerar vår hud med att svullna, bli röd och senare rulla av den kropp den en gång satt på. I näst sämsta fall kanske vi drabbas av en släng av feber medan kroppen försöker ställa till rätta det vi genom att låta oss grillas ställt till med. I soltränade kroppar med de rätta mängderna av pigment, färgas huden i en brunare ton som visar omvärlden att vi borde vara nästintill färdiggrillade.

I alla fall får vi cancer. Varje dag. Varje minut som vi sitter där och njuter när vi låter solen steka våra kroppar, skapas celler som inte hör hemma i vår kropp. Sådant händer varje dag även tider när vi inte upplever kissan päivät. Även vintertid. Skillnaden är att det under solen blir tusentals gånger värre.

Det är tur att vårt aktiva immunförsvar är så fantastiskt så att den alltid hittar de celler som inte riktigt passar in och eliminerar dessa med ett enkelt skott mitt i som får cellen att sluta existera. Det är vad som händer varje dag när vi är unga, friska, mentalt starka och pigga. Nästan varje dag i alla fall. Det händer då och då att immunförsvaret av någon anledning inte orkar med detta och missar en cell som inte riktigt hör hemma i oss. Då får vi sjukdomen cancer och får våra första symtom när den vuxit sig nog stor för att påverka andra delar av vår kropp.

För dig som passerat fyrtio, jobbar mycket, känner dig lite svag efter någon sjukdom från i våras eller som upplevt något som förändrat ditt liv och påverkat dig mentalt. Det finns en överhängande risk att ditt immunförsvar är svagare än vanligt och att du blivit ett lätt byte, som solens varma, gula strålar kan omvandla till ett vandrande cancerfall. Du måste fundera hur du upplever dig själv som hårlös utan ögonbryn eller fransar och med en blankpolerad hjässa. Eller så kan du fundera vilken peruk du vill försöka dölja detta faktum med. Grubbla lite över hur många omgångar cellgifter din kropp klarar av innan du inte vill något hellre än att dö dödens död, istället för att känna dig som ett vandrande lik utan ork och gnista.

Jag har sett bilden av mig medan jag går matchen mot cancern. Jag har sett vänner lida och vänner dö. Själv använder jag sunblock, långärmat utan shorts när jag sitter och njuter i skuggan under parasollet dagar så molnen ligger som ett lock över nejden.

Ha nu en skön och välbehövlig semester i solen.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Det är aldrig värt att pruta bort ett förtroende.

Idag är det fredag. Det är inte vilken fredag som helst. Idag är det den fredagen som bjuder på midsommar. Det är midsommarafton idag. Midsommaren bjuder till med sill lunch, färskpotatis och kanske en och annan snaps. Innan dagen får vandra på mot sådana höjdpunkter måste frukosten passeras. En frukost där filen med den färska frukten, kombinerats med serialer la speciale. En sådan frukost måste ätas med andakt. Helst när allt detta toppas med att starta den halvautomatiska kaffebönskrossarmaskinen som omedelbart efter sitt intensiva och oljudsmakande krossande, börjar att puttra på ett skönt och hemtrevligt sätt. Det handlar ju om aromer, temperaturer, friskt vatten och perfekta filter när det svarta, starka kaffet bryggs så att de aromatiserade luktvågorna slingrar sig ut i rummet. Allt detta medan dropparna sakta börjar fylla den genomskinliga glaskannan som allt det goda samlas i. Inget får lämnas åt slumpen midsommarens enda fredag.

Vissa människor man mött gillar att pruta varje gång de står inför ett köp. Jag förstår dem verkligen. Vem vill inte köpa billigt om det bara är möjligt? Billigt är bra sägs det ju. Det handlar inte ens om jag tycker att varan jag ska handla är värd det pris som säljaren utgått ifrån. Det handlar bara om att om jag kan hitta en billigare överenskommelse med säljaren så blir jag en större vinnare eftersom jag köpte ett högre värde till ett lägre pris.

Men var går egentligen gränser för att pruta? Om du skulle köpa en pryl av den personen du lever ditt liv tillsammans med, skulle du fortfarande pruta? Skulle du bli gladare, lyckligare eller bli en större vinnare om din partner sålde varan till hälften av det värde partnern begärt? Det flesta av oss förstår att det inte är läge att pruta vid ett tillfälle som det. Antingen köper man inte alls eller så betalar man det som partnern begärt. Det är i alla fall inte läge att pruta.

Ibland är prutningen bara en gemytlig lek som startar med att någon vill ta ett orimligt pris för en vara där motparten förväntas pruta. Vid andra tillfällen finns det ingen möjlighet att pruta. Om du köper en liter mjölk på någon stormarknad inser du själv att det inte riktigt är läge att ta fram sina mest påkostad prutningsegenskaper och ens tro att det finns utsikter att lyckas.

Vid andra tillfällen handlar prutningen om att köparen faktiskt misstror säljaren. Att köparen som inget hellre vill än att köpa tror att säljaren tjänar orimligt mycket och därför vill kila sig in i vinnarcirkeln genom att köpa den fantastiska produkten till ett lägre pris. I det läget står säljaren mitt i den valsituation som uppstått. Ska säljaren acceptera misstroendeförklaringen bara för att sälja en enhet av produkten till ett oskäligt lågt pris bara för att faktiskt sälja? Det är ju så viktigt att sälja om man nu är säljare. Eller ska säljaren bara le och genomföra köpet som om det inte var något speciellt i luften? I båda fallen har säljarens förtroende för köparen sjunkit en bra bit ner på förtroendemätaren.

När jag själv köper prutar jag aldrig när jag finns mitt i säljprocessen med människor som jag har förtroende för. Orsaken är enkel. Det är helt enkelt inte värt det. Jag köper det jag köper till det pris säljaren begärt. Men det finns ju andra tillfällen när förtroendet är lägre. Då kanske jag utmanar priset mer.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

It's all about the walk.

Söndag morgon. Ute är det regn och kyla efter två sommardagar med en temperatur upp mot trettio grader. Natten vinkade kanske adjö till sommarvärmen, men förhoppningsvis vinkade bara natten den goda på-återseende vinkningen? Nåja. Regn och kyla är inte så illa. Det kunde varit mycket värre. Det kunde ha blåst nordliga isande vindar också. Nu ser det vindstilla ut när jag ser ut genom de stora panoramafönstren i huset vid golfbanan i Uppland. Det är snart dags att gå till klubben och ankomst anmäla mig till den tävling som jag anmält mig till.  Sedan är det rangen för att värma upp innan det är dags att gå ut på hål ett, klockan tio och tjugofem.

Golf är fortfarande efter nitton års spelande en underlig sport. Egentligen är det superenkelt att förklara. Det är ju bara en lek med klubba och boll med den enda och oerhört enkla regeln: Spela bollen där den ligger och banan som den är. I den bästa av alla världar är just golfen så enkel och trivial. Att vandra runt en mil på en grön yta och enligt den enda regel slå en vit boll framför sig med klubbor designade för just detta ändamål. Att genomföra denna framåtriktade rörelse i syfte att träffa bollen och förflytta den är oerhört enkelt samtidigt som den är alldeles omöjlig.

Om allt med golfen vore så enkelt så förstår jag varför människor med fullt fungerande kroppsrörelser som är mentalt stabila och med en hjärna som osar ren och skär intelligens kan missa den lilla vita bollen helt? En boll som är helt stilla uppburen av de finaste topparna av de grönaste grässtråna. Jag pratar inte om att vara nära bollen med det klubbhuvud som svischar förbi. Jag pratar om att bara slår ett hål i luften. Även slag i luften är framåtriktade rörelser i syfte att träffa bollen räknas till golfarens resultat. De kostar lika mycket som en drive på tvåhundrafemtio meter utan att bollen ens närmar sig hålet.

Allt det handlar om är att ha rätt förhållningssätt till spelet. Spelet handlar inte om att prestera ett resultat. Det är bara en effekt av allt det andra. Spelet handlar inte om vilken teknik man har. Varje golfare har sin egen kropp, sitt eget huvud sin egen lustkänsla och sina alldeles egna ömma punkter i kropp och huvud. Varje golfare bör använda den teknik som känns allra bäst och inte alls följa de råd som de blir överösta av i tidningar, golfkompisar eller av sin egen tränare. Känslan är alltid viktigare än teknisk perfektion. Det är på något sätt det inperfekta som för den enskilde golfaren är det perfekta.

De allra flesta golfare måste kunna använda den logiskt och analytiska hjärnhalvan för att värdera linjer, risker och ta fram den bollbana som verkar lämplig för denna boll i det momentet. Samma golfare måste hastigt kunna växla till den känslomässiga halvan av hjärnan när hela den enkla golfrörelsen ska genomföras, svingen. Svingen i det lilla som kallas putt eller svingen i det fullskaliga rotationsplanet handlar bara om en känslomässig upplevelse som inte får styras av logiska eller tekniska funderingar. Den får heller inte påverkas av rädsla, oro eller respekt. Inte heller aggressivitet eller övermod får på något sätt finnas med i bilden när den enkla kaströrelsen genomförs. Den gode golfaren som utför sin sving genom en känslomässig tanke kan inte heller beskriva vad som hände när bollen for i väg i en bollbana som mest av allt verkar vara förtrollad.

Men golf handlar inte om en prestation som bildar ett resultat. Det handlar heller inte som slagen som gjordes på banan. Golf handlar om att njuta av den milslånga promenad som golfarna gör på banan tillsammans. Det är inte förrän golfaren kan njuta av promenaden fullt ut, golfaren kan utvecklas till den bäste golfaren som just den människan kan bli. It’s all about the walk.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

En Lapp går aldrig vilse.

Nu sitter jag på det stigande planet på väg söderut från ett åtta gradigt Kiruna. Himlen över Kiruna var moln-blandad men med blå bakgrund serverat tillsammans med en sol som oavbrutet försökte kasta sina varma gula strålar på allt och alla. För trettio enheter av den svenska valutan har jag lyckats få mig en kopp svart och acceptabelt varmt kaffe. Tyvärr saknas styrkan vilket gör mig lite ledsen, men inte värre än att jag helt enkelt kan ta den smällen. Kaffe är ju kaffe i alla fall. Klart man måste acceptera en viss försämring när man i lugn och ro sitter tio tusen meter över jordens yta och skriver ner sina spridda skurar av tankar som mest verkar vara lite virriga.

För många år sedan hade jag en kompis som från tid till annan sa ord som då och då fortfarande klingar i mitt huvud. ”En Lapp går aldrig vilse.” Än idag när orden passerar framkallar de ett stort leende eftersom de påkallar en god känsla i kroppen. Min vän är död men hans insiktsfulla ord lever vidare. Han var aldrig någon stor filosof eller djup tänkare på något sätt, även om han var intelligent utöver det vanliga. En ovanlig man med ett gott hjärta. En man att sakna.

Människor som bor i stora städer kan alltid välja att stå bakom andra människor eller i alla fall lite sådär vid sidan av. De inrättar sig ofta helt naturligt i det system som gäller när man lever med andra. Tillsammans skapar man helt naturligt också en föreställningsvärld hur det skulle vara att leva på andra platser. Det är lika naturligt att dessa storstadsmänniskor tror att vårt välstånd enbart handlar om det som sker i ett dunkelt eller upplyst kontor på en våning i ett höghus. Ett kontor som bara är ett av många i ett hus som bara är ett av många. En miljon storstadsbor kan ju inte ha fel. Det måste ju vara så att storstadsbor är smartare än lantisar. Men det är ju deras sanning.

För att se den verkliga världen behöver varje människa känna sig själv. Det är inte förrän då varje människa kan se de små delarna som är riktigt viktiga i den värld vi vandrar i. Det är de små delarna som är de riktiga pusselbitarna som bygger världen. Förstår man dem går man aldrig vilse mer, man kommer bara till nya platser som är uppbyggda av samma små pusselbitar. Det är därför det är lika enkelt att passera en Nobel middag som att leva ensam mitt i en snöstorm, när vindarna trycker på som mest. Det är faktiskt samma pusselbitar.

De människor som bara ser det stora och tar in det som sin sanning är alltid vilse. De skulle må illa av vilsenhet när kung Bore trummar på med stark kyla och vindar som får en att lyfta från den vita snötäckta marken i den svarta natten. De skulle också känna sig felaktigt klädda på Nobel middagen hur mycket de än hade spenderat på nya fina kläder i bästa kamouflage stil, tillverkade för att passa in. Det är i sin vilsenhet de helt ärligt tror att alla människor vill flytta in till de stora städerna och därigenom slippa tillhöra de dumma och istället pånyttfödas till en av de smarta. Det är samma vilsenhet som gör att de tror att de är vilse när de kommit till en annan plats än vad de tänkt sig.

Min gamle vän visste hur han skulle lägga ut sina ord. Han, som bodde en stor del av sitt liv Lappland, var aldrig vilse någon gång. Han kände sig själv. Han hade upptäckt de små delarna som var riktigt viktigt i den värld han vandrade i. Han vandrade aldrig vilse.
En Lapp går aldrig vilse.
  

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Relation är den mest värdefulla valutan.

Klockan har redan slagit tio denna första onsdagsmorgon i juni 2015. Min orangea färgade och väl kaffeindränkta termosmugg stod fortfarande bredvid mig. Den var inte hel längre. Den var trasig. Inte för att plasten spruckit eller så utan trasig eftersom den var tom. Vad skulle jag egentligen göra med en kaffe mugg utan kaffe? Självklart. Den enda lösningen för att hela denna nästintill heliga mugg var att fylla den med den svarta, heta och starka dryck som de flesta kallade kaffe. Jag kände suget komma och hoppade upp från bäst-fåtöljen och tog några snabba, genomtänkta steg mot köket och den väntande bryggaren. Snart skulle den ge ifrån sig sitt sköna, bubblande läte, samtidigt som aromerna skulle snärja mig in i ett nät som jag knappt skulle hitta ut från.

Många gånger hade jag använt orden ”Relation är den mest värdefulla valutan”. Det är något som jag verkligen är helt övertygad om. Det är inte kronan eller euron. Inte ens det brittiska pundet eller den amerikanska dollarn kan mäta sig med den viktigaste valutan av dem alla. Du får faktiskt ha en enorm ekonomi, men den kommer inte att betyda så mycket om du inte har människor kring dig som gör att du känner dig uppskattad och kanske utvald. Vi behöver de enkla kryddorna för att kunna känna den genuina lyckan. En hög med sedlar kan säkert vara kittlande och kasta ett hastigt leende över ditt ansikte, men den kan inte ge dig det lyckorus du så väl vill ha och behöver.

Ett sätt att angripa detta på är att börja från slutet. Tänk dig att din tid är kommen. Att det är du som ligger i kistan på någon kyrkogård någonstans i världen. I din bild kanske det är sommar och grönt, men i min bild är det vinter, mörkt och kallt. När jag ser min bild inser jag att jag svävar över hela den processen vi kallar för begravning. En process som alltid tar fram det sämsta inom mig, oavsett vem som ligger i kistan. Jag ogillar den skarpt. Jag försöker att slippa från alla begravningar så mycket jag kan. Min egen är en helt annan sak. Den kan jag inte slippa, men är samtidigt övertygad om att det blir ett skönt slut när den nu kommer.

Vilka kommer att delta på min begravning? Och varför? Kommer de dit för att de känner att de äntligen fått se slutet på den plåga det varit att vara min vän? Eller kanske kommer de dit för att ta avsked av någon de älskat eller högaktat? Hur skulle jag själv vilja ha det egentligen? Jag tror att jag skulle vilja att de människor som stod där, var många och kommit dit bara för att de tyckte om mig Att de tyckte om det jag stod för och allt det som jag gjorde i livet. Hur skulle du vilja ha det? Vilka skulle du vilja ha på din begravning?

Den viktigaste frågan är ju vilka som du skulle vilja vara bekant med, vän med eller vara älskad av medan du lever. Det är ju de som kommer att ta ett sorgligt avsked av dig när du dör. När du vet vilka som kommer att stå där i sina svarta kläder och försiktigt torka av tårarna som rinner ner efter kinden på ett nästintill ostoppbart sätt, måste du fundera på vad du ska göra nu, medan du lever. Vilket jobb ska du ha? Vilka människor har du redan mött? Vilka människor har du ännu inte träffat? Hur ska du behandla människorna som kommer i din väg? Du måste inse att det är självklart att det är relationen som är den mest värdefulla valutan i livet. 

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).

Visar vägen, helst utan att vara i vägen.