Träskor och Foppatofflor.

Även om jag inte förstår orsaken, kan jag bara konstatera att kroppen värker på alldeles för många ställen för att allt ska vara riktigt bra. Som vanligt slår jag bort tankarna på smärta och låter tankarna virvla iväg mot en snabb morgonbastu, som både skulle värma och mjuka upp kroppen. På vägen ner till bastun i källaren, känner jag hur den pågående kaffebryggningen redan fyllt hela undervåningen med sina magiska och nästan trolska dofter. Jag ler och känner mig privilegierad när jag förstår att någon tänkt på mig just denna morgon. Det är en känsla av lycka som kommer över mig.

När jag växte upp var det träskor som gällde. På andra ställen i Sverige har jag i efterhand förstått att det korrekta namnet på dessa utomordentliga skor var trätofflor. Dessa lite missförstådda skodon har en lång historia bakom sig och kanske kommer det en träskorenässans i framtiden. Eller kanske inte. Det kan ju också vara så att en svunnen tid verkligen är svunnen och aldrig mer kommer igen.

Under träskornas tid i mitt liv förstod människorna att det inte fanns något bra som serverades med silversked. Att det inte fanns något som man kunde ta förgivet. Ville man att det skulle finnas möjligheter i den by eller den stad som man levde i, gällde det verkligen att kavla upp skjortärmarna och ställa sig axel mot axel med sina medmänniskor och verkligen jobba för det man verkligen ville. Det fanns inte pengar nog att köpa det och givetvis ingen som sålde det ingen ändå kunde köpa. På träskornas tid insåg människorna att det inte bara var skatt som man fick bidra med till samhället för att skapa liv mellan husen. Man fick helt enkelt jobba ideellt.

När människorna gick man ur huset och bjöd på sin egen tid, och sig själva fick de verkligen lön för mödan. Genom att jobba tillsammans skapade man nya starka band till människor som också var en del av det gemensamma samhället. Bara det skapade en lycka som var svårspöad.

Effekten av detta blev att idrotten, kulturen och leken frodades i människornas gemensamma samhälle. Barn, ungdomar och vuxna hittade en stor gemensam lekplats, som skapade grupper och lag i kvarter efter kvarter. Det var inte alls konstigt att företagen ställde sig i kö för att bjuda till, för att också känna sig delaktiga i den stora våg som svepte genom samhället. Det var en tid när det var viktigare med gemenskap och delaktighet än att vaska fram något som kunde skapa en elit. Det var då orden ”För så många som möjligt, så länge som möjligt.” verkligen var verklighet.

Idag springer vi omkring i färgglada tofflor gjorda av någon suspekt plast, Foppatofflor. Många av oss förstår inte längre varför det finns människor som ger bort sin dyrbara tid, bara för att skapa möjligheter för andra och ge liv mellan husen. Vi söker gärna lösningar där vi kan köpa tjänsten av någon som vill sälja den, men förstår inte varför pengar inte hjälper. I Foppatofflornas tidevarv tror företagen på allvar att sponsring handlar om att göra företagen rikare, genom att marknadsföringen i samband med sponsringen ska ge företagen nya kunder. Allt handlar om att istället skapa lyckligare människor som på ett bättre sätt kan bidra till företagen, vilket skapar förutsättningar för att göra företagen rikare.

I foppatofflornas tidevarv pratar vi gärna om bredd men siktar bara på spets. Vi hör det sköna och självklara talet om ”För så många som möjligt, så länge som möjligt.” från många olika aktörer, men ser hur ungdomslagen toppas så att de kan vinna så mycket som möjligt. Det är inte konstigt att de flesta av våra stora talanger i Sverige är födda i januari. Det är inte konstigt att fler gör allt mindre för att bidra till vårt eget samhälle. Det är inte konstigt att det blir allt glesare med lyckan som vi alla önskar äga. Vi blir allt ensammare.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Röda blommiga stövlar.

Lunchen är verkställd och expedierad. Min förhoppning var att jag samtidigt som jag tuggade i mig den normala lunchmaten, också kunna byta ord med min vän från det lokala affärsnätverket. Jag såg fram emot mötet med spänning och en förhoppning om att jag kunde hjälpa honom med något. Något som gjorde att hans business kanske skulle kunna utvecklas någon mikrometer i en skala. Att få chansen att få ge och hjälpa till är alltid en ynnest. Något som jag jobbar för men i alla fall. Men det ville sig inte. Något hade hänt. Ingen vän dök upp och jag fick snopet expediera lunchen till en artikel om Zlatans framgångar i den franska ligan efter att ha varit skadad under den senaste månaden. Inte ens det svarta, starka kaffet doftade eller smakade särskilt bra. Jag kände mig ensam.

Tankarna kring min egen besvikelse skingrades när jag lämnade lunchrestaurangen för att bege mig till den närbelägna matvarubutiken. Det var som vanligt nödvändigt att fylla på de grundläggande och kanske också nödvändiga varorna för att leva. I alla fall ville jag tycka att de var nödvändiga. Egentligen var mycket av det ett rent överflöd som kanske inte alls var nödvändigt om det verkligen kom till kritan. Men mjöl, smör, mjölk och en påse mörkrostade kaffebönor hamnade i min vagn. Jag betalade och gick vidare genom den långa gången mot parkeringen.

En liten flicka fångade min blick på vägen ut. Hon tittade upp mot mig och log. Jag såg det svarta hålrummet som bildats när den lilla mjölktanden hade lossnat eftersom de större vuxentänderna så gärna ville ut. Hennes ögon var mörkblåa i en nyans av midnight blue och lyste av blänkande, sprittande liv. Jag kunde inte släppa henne med blicken. Jag log tillbaka. Vinkade. Hon vinkade livligt tillbaka med sin lilla hand innan hon med skuttande steg dansade iväg, trots att hon hade ett par nummer för stora röda stövlar som var dekorerade med stora färgglada blommor. Jag kände mig lycklig. På någon sekund hade hon fyllt mig med en essens av livet själv. Det var därför jag levde.

När jag passerade de sista av de självöppnade, ridåliknande dörrarna möttes jag av det gråa regntunga väder som staden bjöd på idag. Mitt i allt det gråa stod hon. Hon plaskade mitt i en pöl av regnvatten som blandats med parkeringsplatsens leriga grus till en grå och vattnig smet. Hon strålade av lycka. Jag log när jag passerade henne och lyfte in min lilla kasse med de nödvändiga varorna och satte mig i bilen och såg på henne. Känslan av lycka blandades med en viss avundsjuka. Det var verkligen få förunnat att vara så lycklig. Även om hennes lycka smittade av sig och verkligen fick mig att vilja göra henne sällskap i det magiska som vattenpölar och gummistövlar skapar, förstod jag innerst inne att jag inte skulle våga.

I bakgrunden till den lyckliga scenen som utspelades framför mig stod en stressad man med ett irriterat och stressat ansikte som skimrade i flera nyanser av grått. Jag såg hur hans kroppsspråk tydligt signalerade till den lilla överlyckliga flickan att hon omedelbart skulle sätta sig i bilen. Allt detta förstärktes av att hans hotfulla och högljudda röst riktade sitt yttersta missbehag mot den lilla flickan. Jag tror han var mer än avundsjuk över att hon så enkelt och av så lite kunde finna den lyckan han bara drömde om längst där inne.

Det är vanligt att människor har svårt att unna andra lycka som man själv inte har. Det kunde inte den gråa, arga mannen heller. När ord och armviftande inte verkade hjälpa tog han istället några snabba steg fram till den lilla flickan och tog tag i henne med ett vant och hårt grepp i hennes lilla öra. Den genuina lyckan ersattes i ledsamma grimaser medan hennes kinder blev fyllda av fuktiga ränder av det ledsamma vattnet som droppade på parkeringsplatsen, medan han drog med henne mot deras bil. Hennes ögon fylldes av det mörksvarta som också bor inom oss. Hat.

Inom mig kände jag att detta inte alls var ok. Jag hade sett det förut. Det har aldrig varit rätt och kommer aldrig att bli rätt. Jag visste det. Men vad gjorde jag. Jag satt håglöst och bara stirrade genom den regndroppsfyllda framrutan i bilen. Jag förstod att jag inte gjort rätt. Men allt gick så snabbt. Jag undrade för mig själv vad jag hade sagt om jag hunnit ut. Vad skulle jag gjort? Var det min skyldighet att lägga mig i? Eller min rättighet? Men oavsett det så undrar jag om jag är ett dugg bättre än den gråa hatfyllda mannen om jag inte lägger mig i? Sorgtyngda mörka moln svepte in från väster.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Dela dina drömmar.

Klockan ringer redan klockan sex. Jag hör hur regnet trummar på taket och förstår, trots att huvudet lever kvar i världen mellan REM sömn och klarvakenhet, att morgonens golfrunda kommer att bli inställd. Vem vill vakna till en golfrunda i sex grader och regn i slutet av augusti? Efter att ha synkroniserat den fega regnbiljetten med spelkompisen låter jag mina tankar försvinna ner i den djupa brunnen av drömmar. I normala fall hade jag stigit upp och styrt mina staplande morgontrötta steg till kaffebryggaren, för att preparera den första koppen kaffe. Den bästa koppen kaffe, var eviga dag.

När jag sjunker ner i brunnen av drömmar och låter hela mitt medvetande glida ner genom den svarta ytan som skiljer den drömmande världen från den medvetna, känner jag hur min kropp slappnar av. Nästan som om det skulle vara någon som stängde av strömmen. När jag passerat ytan som skiljer världarna åt välkomnar min drömmande värld mig med overkliga objekt som lyser i kulörer som inte finns på någon annan plats. Den drömmande världen som välkomnar mig är minst lika verklig som den medvetna, men väldigt annorlunda. Min känsla är att det är jag som kreerar den drömmande världen i former och färger som passar mig. De figurer jag möter där är ofta förvrängda kopior av de figurer jag möter i den medvetna världen. De är välkomna i min värld.

Jag har sedan länge insett att det inte finns flera världar. Det är det mest logiska för mig att inse. Det blir lättare att leva då. Det betyder att min drömmande värld är en del av den medvetna världen, även om det är min egen drömmande värld. Det som sker i den medvetna världen där jag är en del av är jag alltid medveten om, men det som sker i min drömmande värld är jag bara delvis medveten om. Men det är i den drömmande världen jag formar min framtid. Det är i mina drömmar jag hittar möjligheter och varianter på hur livet kunde se ut i den medvetna världen, som jag inte kan eller vågar tänka på annars.

Det är i mina drömmar jag skapar alla de förväntningar jag har på mina vänner, på min älskade, på min familj eller på det arbete jag valt att göra varje dag. Alldeles för ofta klarar inte livet av att uppfylla de stora drömmar och höga förväntningar jag fyllt min hjärna med. Det gör mig ledsen och besviken. Om jag ständigt skulle låta mig bli ledsen och besviken på grund av drömmar som aldrig blir uppfyllda skulle även jag bli cynisk. Vi har alla träffat de cyniska människorna som sprider de farliga orden: ”Ei se kannatte.” (det är inte lönt).

Det finns bara ett piller som hjälper mot detta. Det är ett enkelt och kostnadsfritt piller, men det kräver en hel del mod. Mod till att ta initiativet. Mod till att ta emot. Mitt recept är att du ska låta dina drömmar flätas inom dig till fantastiska mästerverk. Det får du aldrig sluta med. Det finns ingen dröm som är för stor eller för liten. Ingen som är orealistisk eller ouppnåbar. Det finns heller inga drömmar som kommer att bli verklighet förrän du väljer att dela dina drömmar från din drömmande värld med andra i din medvetna värld. Jag förstår att det inte alltid är lätt. Jag förstår att du kan bli rädd. Rädd för att bli förlöjligad, utskrattad eller ohörd. Vill du verkligen lyckas med något nytt eller får dina förväntningar uppfyllda med råge, så handlar det alltid att kommunicera med de människor som du omger dig med. Det handlar om att dela.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

I dina ögon är du ingen hjälte

Teven ljuder av golfslag blandat med orden av de två svensktalande kommentatorerna som babblar om saker som till ytan verkar viktigare än vad slutspelet i PGA egentligen är. Kaffet bubblar högljutt i bryggaren. Jag känner mig som en villig måltavla när bryggaren kastar ut sina doftpilar med en nästintill magisk precision. Jag känner att kaffet verkligen behövs efter den goda söndagsmiddagen som gav biverkningen matkoma, precis som förväntat. Jag andas lugnt in dofterna och sluter ögonen och låter tankarna få fritt spelrum medan hjärnan ignorerar de intensiva teveljuden.

Under veckan som passerat har jag startat lanseringen den ännu otryckta boken ”Sex heta röda koppar med stark svart kaffe”. Lanseringen har skett genom konversationer jag inlett med människor som korsat min väg under veckan. Varje konversation har jag inlett med att slänga upp bokens långa titel i luften och låtit den skuren av ord följas av ett tyst vakuum med ett tydligt frågetecken på slutet. Ansiktsuttrycken har i varje enskilt fall varit fylld med en frågande osäkerhet. Precis då har jag levererat undertiteln ”Eller dagen då du blir en superhjälte.”. Ansiktsuttrycken har i alla fall utom ett omedelbart byts ut mot en spänningsfylld förväntan. Det enda oväntade uttrycket signalerade ovilja och kanske avsky. Hon svarade. ”Jag kanske inte vill bli en superhjälte.”

Jag kände mig förvirrad. Ville inte alla bli en superhjälte? En superhjälte som hade oväntade krafter som kunde användas till att göra om det dåliga till bra och det braiga till bäst. En hjälte kan ju göra heroiska insatser för människor som verkligen behöver det. Ursprunget till heroismen kommer från människors behov av att bli räddade från sitt erbarmliga liv av en halvgud med övermänskliga egenskaper. En halvgud som någon av de mäktiga gudarna avlat med någon av de olycksaliga människor som just då vandrade på jorden.

Även om vi lämnat heroismens tankar långt bakom oss så vill vi gärna att det ska finnas hjältar som gör de stordåd vi inte själva kan eller riktigt orkar med. Det är ju alltid det vi inte kan eller inte klarar av vi värdesätter som mest. Inte det vi faktiskt kan eller klarar av. Ofta är det just det vi inte värdesätter alls. Vi är ju sällan speciellt värdefulla i våra egna ögon.

Vi har alla läst om hjältar med hjältemod i för oss, fullständigt ouppnåeliga proportioner. Det är där våra hjälteperspektiv blir fullständigt förvrängda. Hjälten gör ju bara sådant som hjälten kan och klarar av. Det betyder att hjälten ser på andra som kan sådant hjälten inte kan som riktiga hjältar, till bredden fylld med hjältemod. Sina egna insatser blir löpande och rutinmässiga aktiviteter i en grå vardag som är fylld med andra vardagliga bekymmer. Du är aldrig en hjälte i dina egna ögon.

I min värld lever vi mitt i ett jättepussel där människor har olika kunskaper, kompetenser, skickligheter och drivkrafter inom olika områden. Det finns ingen som har allt. Däremot kan vi hjälpa varandra med det vi kan och vet utan att begära något för det. Det är bara genom ett stort hjärta vi kan vara en hjälte i andras ögon. Dagen då vi är många som hjälper varandra är dagen då vi blir superhjältar.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

En värld värd att leva i.

Morgonen släpper in ljuset i sovrummet där jag sakta vaknar upp in i en begynnande ny dag. Mina timmar mellan nio och två har jag redan lovat bort till något som är både viktigt och behjärtansvärt. Jag har lovat att hjälpa till att anordna och genomföra en promenad på två kilometer. Efter en snabb frukost som med en avslutades med två koppar svart, starkt kaffe, är jag på g. Solen lyser skönt och värmer världen omkring mig. Walk-Of-Hope. Jag hoppas verkligen att det är många bäckar små som gäller. Det är då små lokala initiativ kan göra skillnad genom att lämna ett bidrag till barncancerfonden.
Jag säger bara: Fuck cancer!

En av de största myterna i tävlande oavsett vad det handlar om är ordet konkurrens. Både i ordets egentliga betydelse och hur vår dagliga tolkning är rent praktiskt. Vem har inte slängt ut den korta meningen: Bittra konkurrenter? Men är det verkligen så?
I min romantiska tolkning av konkurrens blir ordet en skön sammansättning av de latinska orden Con och Currens, vilka betyder enskilt betyder tillsammans och springa. Använder man de tillsammans bildas det vackra ordet sammanlöpande som jag tolkar som ”Att springa tillsammans”. I den betydelsen har i alla fall jag svårt att använda ordet bittra konkurrenter. Eller vad tycker du?

Driver man företag handlar inte företagande om att driva sitt företag så att andra företag går under eller ens tro att den enes död skulle vara den andres bröd. Istället är det egentligen helt tvärtom. Företag och företagare som är så förmögna att de helt utan att göra anspråk på att få något tillbaka, kan hjälpa sina konkurrenter, är med och skapar ett företagsklimat som i det närmaste kan jämföras med ett växthus. Ett växthus för företag som möjliggör att goda idéer om produkter och tjänster kan växa till de vinstgivande motorer som vårt samhälle behöver.

Företagsklimatet är precis som vädret något som är lokalt. Det är därför det är så viktigt att medvetet aktivt arbeta med att fördjupa relationerna mellan människorna som står bakom företagsskylten och den spritsiga logotypen som symboliserar den juridiska personen. Följden av detta är att företag oavsett om de är små, stora eller gigantiska både har ett kort- och långsiktigt behov och incitament att handla lokalt även om det ibland kan kosta några kronor extra. Det är i så fall väl investerade pengar eftersom de oavkortat går till klimatförbättringar som leder ett större och bättre växthus.

Våra konkurrenter är ju de som engageras och inspireras av samma eller i alla fall liknande aktiviteter. Det är ju de som är väldigt lika som oss själva. Det är ju de som vi har lättast att bli bästisar med. Det gäller bara att se detta faktum i ett mycket större perspektiv än från den lilla spelpjäs som företaget representerar i det stora spelet om livet och allt det andra. När man väljer att se detta från rätt perspektiv är det självklart att jag och du behöver vara hjälpsamma mot varandra och mot alla andra som vi möter i vår vandring fram i livet.

Dessa tankar är kanske bara en obotlig romantikers förhoppning, att världen är en plats där alla platsar, en värld där samarbete och tillsammans är nyckelord för att göra den bättre, en värld som erbjuder alla att utvecklas till sitt bästa jag.
Helt enkelt en värld som är värd att leva i.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Det är bara nuet som finns nu.

Med stapplande steg tar jag mig långsamt nerför trappan från husets övervåning. Kroppen värker. Hälsenorna är ömma. Höger knä verkar fortfarande vara svullen efter att en rymmande hålsåg slog in med en hård kraft mitt i knäskålen för fyra dagar sedan. Vänsterbenet ömmar fortfarande längs ärret som uppkom i juni efter att en liten motorsåg fått för sig att skära sig in en decimeter ovanför det vänstra knäet, som alltid värker lite efter den meniskoperation som gjordes för ett par decennier sedan. Smärtan i ländryggen som normalt kommer och går verkar ha kommit för att stanna precis som den kroniska smärtan i armbågen jag ådrog mig i vintras under ett styrketräningspass med alldeles för stora vikter. Jag tar mig fram till min nordliga kaffemaskin och maler ner lite mörkrostat lämmelkaffe från sin kokbara variant till min bryggbara. I väntan på det förväntade doftöverfallet från den puttrande bryggaren blir jag stående med en låst blick långt in i fjärran. Jag inser att sommarledigheten äntligen är slut.

Under sommaren läste jag en del funderingar som människor, långt mycket klokare än vad jag är, haft under deras pågående eller i vissa fall avslutade liv. Om jag hård drar dessa funderingar inser jag att funderingarna alltid på något sätt handlar om funderingen med vårt liv. Vad är egentligen meningen? Vissa tror sig ha svaret på det. Andra inte. Men man kan ju undra varför vi människor verkligen gör de saker vi gör. Till råga på allt skulle vi till mans kunna gå in i döden för att få fortsätta göra det vi gör utan att ens egentligen ha reflekterat varför vi gör det.

Av någon anledning har vi genom evolution eller nått liknande blivit inprogrammerade att vi behöver tjäna pengar. Gärna mycket pengar. Så för att tjäna alla dessa pengar som ska ge oss vårt välbefinnande är vi beredd att jobba så hårt så vi blir sjuka. Människor som inte mår bra, är utarbetade eller inte känner lycka blir sjuka lättare än andra. Trots att vi vet det är vi villiga att gå på den yttersta gränsen och pressa våra kroppar och vår mentala status bara för att få mer pengar.

Det är ju så att vi behöver pengarna. Vi är ju villiga att offra alla pengar vi tjänat för att bli friska igen. Sjukvård kostar ju. Det vet vi alla. Är vi inte friska nog har vi ju ingen framtid.


Är vi friska funderar vi mycket kring både möjligheter och problem som kanske kan blir verklighet imorgon eller än längre in i framtiden. Istället för att göra saker idag som gör oss glada och lyckliga så hittar vi kommande eventuella problem som hindrar oss. Vi tänker så ofta att om jag bara lyckas med detta där inne i framtiden kommer jag att bli glad och lycklig. Kanske kommer jag också att bli respekterad som människa. Tyvärr lever vi så mycket i framtiden så vi inte längre har tid att leva i nuet.
Vi inser inte att det inte går att leva i framtiden vilket får den dystra konsekvensen att vi varken lever i nuet eller i framtiden.


Effekten av att leva detta märkliga liv är att vi lever som om vi aldrig skulle dö. Allt det som vi önskar kommer först i framtiden. Det är där våra förhoppningar finns för all den glädje och lycka som porlar fram i livet. Sen. Lyckan som jag söker kommer aldrig att finnas då. Den finns bara nu. Den sorgliga är att vi kommer att dö, kanske utan att ens ha levt alls eftersom framtiden aldrig kommer.


Det är bara nuet som finns nu.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.