Nyfiken är ett härligt ord!

Dimman ligger som ett fuktigt bomullstäcke över hela staden när jag öppnar ytterdörren före klockan sex. Jag tar de trettioåtta stegen som leder fram till överskyltade lilla röda bilen i en snabbare takt än vanligt. Den röda lilla bilen står och väntar på mig på sin parkeringsplats. Den verkar angelägen att även denna dimmiga torsdagsmorgon åter träda in i min tjänst. Med mig har jag min nya kaffetermos som är till bredden fylld med alldeles nybryggt kaffe som jag inte han dricka ur medan jag förberedde morgonen. Den lyser upp min hand med sin metalliskt orangea kulör när ytan reflekteras av det förunderliga dimljuset som omger mig denna morgon. Snart får jag träffa mina härliga affärspartners som också tagit dig upp så har tidigt denna morgon. Det är dags för affärsnätverksfrukost på Malmfältens folkhögskola.

Har du någonsin reflekterat över att vissa ord är helt slätstrukna och objektiva meden andra har någon slags inneboende subjektiv laddning. Eller att vissa kombinationer av ord som borde innebära en effekt av styrka kan ge direkt motsatt verkan eller vara direkt avtändande. Jämför själv. Ord är vackra. Eller ord är väldigt, väldigt vackra. Det är som om det laddade ordet väldigt dödar allt det vackra på något sätt.

Själv kan jag smaka på orden innan de lämnar mig för att själva ta sig ut i sin egen värld och leva sitt eget liv. Jag kan inte hjälpa att jag tycker att det känns underligt att ord smakar och att ord lever, men så är det för mig.

Det finns mörka ord som smakar tjockt och trögt. Ord som begravning eller farväl är ord som bär med sig mörka smaker av bitter gammal lakrits som ingen längre vill ha. Jag förstår att orden är viktiga och helt korrekta i sitt sammanhang, men när jag använder orden växer tungsintheten inom mig och får mig att må illa.

Det finns spännande ord som skapar en längtan och kanske också en förhoppning om något. Ett exempel på ett sådant ord är ordet ÄN. Det ordet har jag också utsett till världens vackraste ord. På något sätt lämnar ordet dörren öppen till något som jag inte är eller gör just nu. Men dörren står på glänt. Det ger en rund smak i munnen och en skön känsla i kroppen.

Det finns timida ord som framkallar motkrafter precis som om någon shaman tillkallat oidentifierade energier för att motverka något hemskt. Ett sådant exempel är manipulera. Mina medmänniskor grimaserar rätt surt när de hör att någon manipulerat, det vill säga på ett illvilligt sätt styrt en annan människa att ta ett beslut och välja en väg som denne aldrig själv hade gjort. Smaken av manipulera är vass, ja rent av övermäktigt syrlig i munnen. Översätts ordet manipulera till latin blir det doctor. Kanske något att tänka på när du besöker din personliga läkare.

Det finns ord som smakar som den sötaste honungen i världen. Ord som får våra kinder att bloss upp och gör oss varma längst därinne. Det kan vara enkla ord som ja eller vill. Det kan också vara lite längre ord som lycka eller älska. Men också som kombinationer av ord som tillsammans skapar allt det söta och vackra. Jag tycker om dig. Dessa ord smakar så bra så man vill låta dem ljuda för evigt, även om vill alla förstår att det inte är möjligt.

Det finns ord som är full av slumpmässig spritsighet. Ord som kittlar på tungan och som rullar runt om i gommen. Det är härliga ord att leverera, med eftersom både den som slänger fram det och den som tar emot blir både lekfull och glad. Nyfiken är ett ord som verkar vara fylld med de finaste bubblorna från den finaste Champagnen från Frankrike. Den är krispigt grön och med en levande smak av spritslig syrlighet väcker den barnet inom oss. Nyfiken är ett härligt ord.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Solen lyser hela året!

För andra morgonen i följd har jag inmundigat min frukost ute på hotellet med det järninspirerade namnet. Ingen av frukostarna åt jag ensam utan med två helt olika typer av människor, men som delar förmågan att inspirera sin omgivning, trots att det gjorde det på helt olika sätt. Så olika men ändå så lika på något sätt. Människan är en fantastisk skapelse som gör det värt att leva som människa. Det är våra relationer som ger oss energi till att ta nästa steg på vår väg. Så är det för mig i alla fall. Det enda som inte var fantastiskt under dessa tidiga morgon­frukostar, var bristen på spännande, slingrande dofter av den svarta och starka morgondrycken. Den var förresten inte vare sig speciellt svart eller speciellt stark för den delen heller. Det är tur att hotellet med det järninspirerande namnet har potential att förbättra sig. De delar världens största rum med mig och många andra. The room of improvement.

Vi som bor här långt norr om polcirkeln ser det utan att märka det. Som vanligt tar vi det med både ro och som en naturlig självklarhet. Ibland kan vi se det spännande, vackra eller hotfulla och försöka fota det för att sprida det via flödet i de sociala medierna. Men normalt är det ärligt talat sällan något mer än en stilla axelryckning som kanske kombinerats med en lagom stor gäspning. Vi är inte alls så upprymda över det vi har som vi kanske borde vara. Vi är helt enkelt hemmablinda. Och det är inte alls underligt. Det följer ju bara lagen om att det vi har, inte på långt när är lika viktigt och efterlängtat som det vi inte ännu har eller till och med det som verkar vara helt ouppnåeligt. Det vi kanske aldrig kan få måste ju vara det vi uppskattar mest. Det som är mest värdefullt för oss.

Lagen regerar våra liv men är egentligen helt fel. Det mest värdefulla vi har är ofta det vi har framför oss men inte längre ser. Alla vi som bor långt norr om polcirkeln har några osynligt värdefulla saker gemensamt. Något som ingen äger eller bestämmer över. Något som vi alla njuter av eller fruktar utan att tänka på det. Något som påverkar oss alla utan att vi förstår det. Något vi alla kan ge till andra om och om igen, utan att någonsin förlora det. Ge det till de som inte bor långt norr om polcirkeln och som inte har det. Jag tänker på vårt fantastiska ljus.

I september har vår växtlighet valt att byta färg från ett stort hav av sommarens gröna skimrande lövverk till del gula, orangea och röda. När solen stiger upp och skickar sina långa strålar som skapar de längsta skuggorna, kastar det röda lövhavet tillbaka ett ljus jag bara kan njuta av medan jag ler, mitt allra största leende. Jag vet att detta är tider när natten är svart och stjärnorna fyller hela himlen i ett ljushav som inte orkar lysa upp den snötomma marken, utan hjälp av det himlaspel som under vissa nätter driver man ur huse. Där står de på gatan bara för att stirra in i spel som skenet här uppe i norr bjuder oss på. Även om de sett det förut är det svårt att inte förundras och beundra. Även om många förstår vad som orsakar detta skådespel, kan man inte göra annat än att känna av dess magiska strålar som får oss att drömma oss bort.

När snön kommit i oktober och antalet ljustimmar obönhörligen minkar för varje dag, kommer det blåa ljuset som människor i söder menar är mörker. Men de har fel. Det är ljust. Sikten är flera hundra meter dygnet runt. På dagen får vi del av solens blåa strålar som lyser upp den kritvita snön. På natten är det stjärnorna, månen och norrskenet som ger oss all det ljus vi behöver för att leva. Den blåa tiden på året kanske är den vackraste tiden på jorden.

När januari månad passerats vänder allting i en fart som ständigt förvånar oss. Den blåa tiden ersätts i all hast av den gulvita perioden. Det är då solen står lågt och träffar allt det bomullsvita längs med marken. Snart är värmen på plats. En värme som skapats genom att den gula solen reflekteras på allt det vita. Det är då jag känner mig belyst av solen från alla håll och kanter. Färgerna i denna tid är svarta, vita och gula.

Den fulaste tiden följer den gul-vita. Det är den gråa tiden. Det är tiden när den vita snön smälter ner och lämnar ett grått täcke av smuts, som får oss att fly staden. Eller att vara kvar men inte bry oss om vädret, solen eller ljuset. Vi går bara tyst och väntar på den tiden med det skimrande havet av det gröna lövverket. Mitt under den gråa tiden upphör mörkret helt. Solen bestämmer sig att locka fram de gömda löven som står i startblocken för att visa sig. Och det går fort. Ibland går det på mindre än ett dygn för att solen ska få det gråa att bli det gröna. Plötsligt ler vi igen. Vi njuter av färgerna. Av ljuset. Vi sover bara gott om nätterna, ofta med ett leende på våra läppar. Även då njuter vi inom oss av ljusets magiska krafter som är med oss dygnet runt.

Ljuset är vårt. Inte mitt eller ditt. Vi kan och vill dela detta med varandra. Vi kan och vill dela detta med de som väljer att besöka oss. Ljuset är en stor del av det som gör vår plats och vår stad helt unik i sitt slag. Ta din promenad idag. Andas in djupt och öppna dina ögon. Var nyfiken på ljuset omkring dig. Det är nått du har som du kan vara stolt över. Något som du kan berätta om för människor du möter. Beskriv det med livliga ord och ett engagemang som gör människor nyfikna och sugna på att komma hit och bli vår gäst. Även om du vet du har det varje dag under året har människor som inte bor i vår stad inte en aning om hur magiskt det är. Vårt gemensamma ljus.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Du din förbannade lyckojunkie!

Jag sitter mitt i det ovanligt varma septembervädret och filar på det sista orden i boken som ska tryckas med start under nästa vecka. Allt känns klart, men man vet ju aldrig. Planen är att boken ska komma ut i mitten av oktober. Planer är bara planer. Inte något mer eller mindre. Jag, om någon vet ju att det är precis så. Det är ju också så att det inte finns mycket som händer om inte jag bestämmer att det ska hända. Nackdelen med det är ju att jag vet vad som händer. Då blir jag rik på att veta men fattig på att bli överraskad av något som blir så mycket större än det jag förväntat mig i mina vildaste drömmar.

Vi människor är lika enkla som streck- gubbar och gummor. Ibland får jag en känsla av att vi är någon halvförädlad form av robotar som programmerats till att leta efter den sötaste av honung av lycka och för att göra allt för att slippa vara i skuld eller lida av de kraftfulla skamkänslorna. Alla andra alternativa känslosvallningar som glädje och gråt, ligger bara i bästa fall som det näst bästa eller näst värsta alternativet.

Vill du ha vänner så ska du helt enkelt göra dem glada. Överraska dem med att hjälpa dem med både det de kunde ha förväntat sig och det som de aldrig i sina vildaste drömmar kunnat förvänta sig. Varje droppe av glädje som strömmar genom deras vener gör dem lite lyckligare. Överraskar du dem rejält så vet du att de kommer att finnas i din närhet på något sätt. De blir helt beroende av dig eftersom du kunde ge dem den lycka de behövde för att känna det meningsfullt att leva. När de uppnått ett fullt beroende av dig kan du lika enkelt framkalla de sotsvarta känslorna av skuld och skam. Du kan vara övertygad om att du ändå äger dem. Det är bara du som kan ta bort det svarta skynke som du framkallat över dem. Det är bara du som kan göra dem lyckliga. De är livsmissbrukare och du är langaren som ser till att de inte kommer ur sitt beroende.

Dessvärre finns det ingen hjälp att få. Det finns inga rehabiliteringskliniker som kan hantera denna sjukdom. Det finns knappt någon som vill bli helt ren och aldrig mer behöva göra så mycket för att få känna ruset av lycka som viner genom venerna. Det är denna sjukdom som får oss att göra den ena mest korkade grejen efter den andra. Människor gör dumma saker i livet men sällan utan anledning. Jag tror att det är vår genetiska sjukdom som skapar drivkraften för både alla de goda saker vi uträttar, men också för all de dumma saker vi gör. Ibland undrar jag om mänskligheten har rätt att leva vidare. Jag kommer dock sällan till ett svar på den undring som snurrade runt.

Det är bara att leva och inse att vi alla är lyckojunkies, på jakt efter den minsta uns av lycka som vi kan nosa upp i vår framfart genom livet. Inser man det, inser också att det viktigaste i livet är gåvan av att ge till andra. Det är bara när man ger sin respekt till andra man kan bli respekterad av någon. Det är bara när man ger kärlek till andra man kan bli älskad av någon. Det är bara att göra andra lyckliga för att få en chans från en stund till annan, att uppleva lycka själv. Jag önskar dig bara all lycka i livet, du din förbannade lyckojunkie.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Ratten är rätt viktig på resan.

Jag känner hur jag sakta vaknar i min egen säng i mitt eget hem. Inom mig ler jag trots att hela min kropp fortfarande sover helt avslappnat. Det är skönt att komma hem efter en dryg vecka på resande fot. Klockan har passerat sju och det är lördag i mitten av september. Bara det är nog, för att helt enkelt stiga upp och ta stegen nerför trappan, fram till den enkla men fantastiska kaffemaskinen som väntat på mig i flera dagar. Jag känner hur kroppen vaknar mitt i min morgonfixarprocess som rutinmässigt processas utan tankar som styr. Ibland tänker jag bara bättre när jag inte försöker tänka på något.

Det är en fröjd att få jobba i grupp med intelligenta och kloka människor. När jag sitter och lyssnar till deras kloka resonemang eller genomtänkta invändningar, inser jag att det är en skön känsla att vara delaktig i det arbetet. Mest sitter jag tyst och lyssnar. Även om jag håller inne med en hel del synpunkter och åsikter så känner jag mig delaktig. Det hugger till i magen när jag hör ett inlägg eftersom jag känner att är helt fel. Jag förblir tyst. Det är viktigare att människorna får uttrycka sina synpunkter och tankar än att jag, som ibland tror att jag kan och vet allt, måste hävda mig på deras bekostnad. Jag vill inte bli en våt handduk som dämpar allt och alla.

Men ibland blir det bara för mycket. Jag lyssnar till de kloka resonemangen och underlagen som någon lagt ner sin själ i och jobbat fram inför detta möte. Jag hör att det finns frågor, grundläggande frågor, som aldrig ställts. Nio av tio frågor som inte ställts saknar ofta svar. Avsaknad av svar skapar utrymme för var och en att arbeta för att styra skutan åt det håll de själva tror är målet. Det är förunderligt att dessa kloka och intelligenta människor inte inför varandra ställt och svarat på den mest grundläggande fråga den som sitter i förarsätet behöver ha ställt. Vart ska vi åka?

När jag sitter i förarsätet som en representant för många andra människor som är med på resan, är inte det viktigaste att jag styr till den plats jag själv vill åka till. Däremot är det helt grundläggande att vi som är med på resan kommit överens om vart vi vill åka eller i alla fall försöka komma till. Är vi det blir frågorna som snabbt dyker upp när vi kommer till en T-korsning otroligt lätta och självklara att besvara. Ska vi svänga till vänster eller till höger? Om det skulle vara så att båda leder mot vårt gemensamma mål, men via olika vägar, blir nästa fråga kanske: Vilken är snabbast? Eller vilken väg är mest ekonomisk? Jag tror inte att det är svårt att styra något bara vi är överens om vart vi är på väg.

Vet vi inte vart vi är på väg blandar vi gärna ihop ratten med backspegeln och bagageluckan. Plötsligt blir det nästan obegripligt vilket beslut vi borde ta för att föra fram skutan till en plats som är bättre än den plats vi en gång var på. Det kanske är så att det inte spelar någon roll vilka beslut vi tar eftersom skutan ändå verkar vara kvar på samma plats som förut.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Din hemliga agenda.

Efter en intensiv morgon i städningens tecken är jag äntligen på väg hem norrut med ett rödvitt flygplan. Som vanligt suktar mina sinnen efter det halvgoda flygplanskaffet. En suktning som triggats igång så fort planet lyfte från marken. Väl uppe norröver väntar en eftermiddag med tre intressanta möten innan jag tar helg och ser framemot ett bröllop på lördag. Det är min vän som gifter sig och lyckliga jag får närvara vid den stora händelsen. En händelse som många tror handlar helt och hållet om de som lovar varandra de stora löftena om livet tillsammans, men som egentligen handlar om så mycket annat.

Många människor tro på största allvar att jag handlar om mig och nästan inget annat. Och vem man än frågar kan de faktiskt inte göra så mycket annat än att nicka. Kanske med en viss tveksamhet, men ändå med ett tydligt nickande. Det konstaterandet gäller både mig själv och också de juridiska personer som jag verkat i eller med. I våra normala tankar som vi går och tänker dagligdags, utgår vi helt från oss själva och försöker placera in oss i ett sammanhang som verkar rimligt från vårt eget perspektiv. Vi väljer att göra saker som gör att vi framstår som snälla, duktiga, snabba, effektiva, vackra, driftiga eller spännande. Vi är ju aldrig tvungna till att göra något som vi inte själva väljer att göra. Våra motiv är alltid och utan undantag helt egoistiska. Människan är en egoistisk varelse. Det är svårt att bortse ifrån det. Det är därför vi tror att du enbart handlar om dig och att jag enbart handlar om mig. Och inte så mycket annat.

Den egoistiska ådran i mänskligheten är framavlad enligt de principer som Darwin för länge sedan skrev ner. Det handlar om att överleva som individ för att mänskligheten ska överleva långsiktigt. Det handlar om reproduktion. Den egoistiska ådran tjänar såldes ett större syfte. Utan den skulle reproduktionen inte lyckas. Vem du än möter i livet, har den du möter en helt egen och helt egoistisk agenda för att leva sitt liv. När du kommer någon nära kan du ibland skymta den egoistiska agendan, utan att se den som något hot mot dig som individ. Du ser och fokuserar på de delar av agendan som ni delar. De delar som gör att ni kan bilda ett stridspar för att överleva i världen.

När förhållandena förändras kan du bli förvånad över hur människan, du känt i många år inte längre verkar vara den människa du en gång såg framför dig. Plötsligt känner du av den djuprotade egoistiska ådran som alltid funnits där framför dina ögon, men som du ändå aldrig sett tidigare. Det är en agenda du inte längre delar. En agenda som är ett hot mot dig och som alltid egentligen varit det.

Det finns få människor, kanske ingen, som kan och törs visa sitt rätta jag. Vissa förstår knappt själv hur de egentligen ser ut djupt därinne, trots att de själva är övertygade om att de gör det till fullo. Oavsett hur mycket du kommunicerar med de människor omkring dig, du känner som bäst, kommer du aldrig någonsin att dela med dig av din egen egoistiska och djupt hemliga agenda. Det är faktiskt så att du bara handlar om dig och att jag bara handlar om mig. Och inte så mycket annat.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

En trasig fisk mitt i surströmmingsklämman.

Äntligen är det dags. Så jag har väntat. Bokningen av planet söderut gjordes redan i april så det är inte alls konstigt att det känns som en evighet. Jag ser ut genom sidorutan i den lilla röda bilen med de färgglada skyltarna, som förkunnar att det snart är dags för boken ”Sex heta röda koppar med starkt svart kaffe”. Utanför svischar ett minst lika färgglatt scenario förbi. Den gul-röd-gröna ridån av kurviga saxofonbjörkar är som en alé av träd som lika mycket tar adjö, när man är på väg söderut, som den hälsar mig välkommen när jag kommer tillbaka. Jag kommer tillbaka. Var så säker. Just i denna stund längtar jag till det konstgjorda svarta kaffet som någon värdinna kommer att sälja ombord på det vit-röda planet, på vår gemensamma väg söderut.

Ett av det bästa jag varit med om som företagsledare och chef är doften av framgång i mitt företag. Riktig framgång, menar jag. Inte den fiktiva framgång som påvisas genom att företaget gjort ett gott och självklart positivt resultat. Det är definitivt inte den falska framgång som kännetecknar när företaget bjudit till lite extra och låtit mig som person får en ansenlig bonus. Den riktiga framgången är när jag känner att det jag gjort gör skillnad långt utanför det företag jag representerar. När sådant jag bidragit till får effekter som innebär att andra medmänniskor får sitt första arbete eller att människor som arbetat länge med samma saker, får en helt ny möjlighet att göra något helt nytt i sitt liv. Då är jag stolt.

Givetvis finns det en baksida med detta som allt annat. Det värsta jag varit med om som företagsledare och chef är doften av förruttnelse i mitt företag. Den första smygande doften av förruttnelse kommer alltid i samband när den högre företagsledningen inte längre kan styra det ekipage de med stor noggrannhet valts ut att styra. Omvärlden har förändrats på ett sätt eller hastigare än vad de kunde förutse, trots att just det var deras bidrag till laget. Effekten blir att den högsta ledningen med all rätt ifrågasätter den underställda ledningens kompetens och förmågor och beordrar till handling. Den underställda ledningen följer de givna naturlagarna och handlar genom att reagera. Det är då både bultsaxen och skärbrännaren kommer fram.

De människor som jobbat sida vid sida med mig för att ta oss fram på den utpekade vägen känner direkt av situationen. Funderingarna kommer hos oss alla. Har jag en plats eller blir jag en av dem som kommer att klippas eller brännas bort? Var den uppgift jag gör och gjort i många år, inte längre viktig? Jag som chef vet att jag representerar arbetsgivaren i vissa diskussioner samtidigt som jag själv är en som kan vara den som inte längre platsar. Min närmaste chef och all den stödjande verksamheten kring dessa svåra frågor sitter och funderar på samma sätt som jag gör. Mina medarbetare ser på mig samtidigt som deras frälsare och deras bödel. Jag vet knappt själv på vilket ben jag borde stå.

När det är dags är det lilla jag som ska möta mina medarbetare och ge dem det dystra beskedet att deras tjänster inte längre är nödvändiga samtidigt som jag med en tom och ihålig röst förklarar hur viktigt deras tjänst varit. Samma tjänst som inte längre behövs. Då känner jag mig som en trasig fisk mitt i en surströmmingsklämma som sprider oangenäma dofter av förruttnelse.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.