lördag 31 oktober 2015

Du lämnade mig ensam.



Telefonen ringer. Signalerna som strömmar mot mig genom rummet ljuder i mörka sorgsna tonarter. Jag vet redan vad budskapet är innan jag svarar. Jag ser att det är hon som ringer, men jag visste att det skulle vara hon som ringde och lämnade detta meddelande. Jag svarar därför med en lugn och stabil röst. ”Hej! Det är Jonny.”. Jag hör hur dovt min egen röst låter. Kanske lite mörk. Nästan allvarlig. Hon svarar med en stark och stabil röst, inramat av en mattsvart ram av ren dysterhet som angränsar landet av sorg. Hon lämnar sitt budskap. Vi enas om att höras igen. Allt avslutas sakligt med ett gemensam utväxlat hejdå. Vi lägger på.

Trots att allt är förbestämt och egentligen ganska enkelt så verkar ingenting vara enkelt när det är ett faktum. I det lilla enkla är det ändå en del av mig själv som bara försvinner för att aldrig kunna finnas mer. Jag både vet och förstår att inget kan vara för evigt, men någonstans finns det litet frö som då och då sträcker ut sina groddar som inte kan förstå annat än att evighet är en möjlighet.

Mina tankar snurrar runt dig som tusentals bananflugor i omloppsbana runt en klase med halvruttna bananer i någon fruktskål som hamnat i ett mörkt hörn någonstans. Det är plötsligt så att mina tankar inte kan något annat. De är envist fångade i bilderna av dig. Men du är ju sån. Envis som synden. Det är ingen som vågar trampa dig på tårna eller på ett kraftfullt sätt påstå att du har fel. Ingen utom jag.

Jag ser bilden av dig mitt på en sajo ute på en av de blötaste myrarna i de tornedalska skogarna. Det är trettio grader varmt, men alla utom du har täckt sig med kläder och piki-olja. För att skydda sig mot alla de miljoner med insekter som attackerar oss alla från olika håll. Du går obekymrat i din prickiga bikini.

Jag ser bilden av dig stående på ett bord för att skifta gardiner som kunde ge rummet en känsla av att hösten var här. All för att jag skulle trivas, även om jag aldrig uppskattade gardinerna. Jag förstod att du gjorde det för min skull. För vår skull.

Bilderna fullkomligt blixtrar genom mitt huvud. Jag hinner inte med. Men bilderna är på dig. Från vår första dag tillsammans. I min sista bild är du mindre än jag någonsin sett dig förut. Tanig och liten. Du är hungrig men får ingen mat, bara näring. Slangarna slingar sig in i näsan och genom flera platser på kroppen. Du är blek. Du vet redan att du kommer att lämna mig snart. Delar av dig längtar dit. Bort. In i din nya resa. Delar av mig önskar att du slapp lida.

För en timma sedan vinkade du adjö till mig och lämnade mig ensam stående kvar, precis som det är förbestämt att vara. Lika enkelt. Lika svårt och smärtsamt. Smärtsamt för mig. Du log och vinkade.
Farväl min mor, farväl.



Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Oväntade hinder?



Packa, packa, packa. Det är verkligen dags att packa ihop alla mina prylar, som väger tre kilo mindre än när jag kom. Jag har sålt några böcker och slagit bort några bollar under de fem golfrundorna som var huvudmålet för resan till Grekland. När jag väl får ihop min väska kan jag nöjt konstatera att bagaget väger nitton komma ett kilo. Redan klockan tre och trettio på morgonen serverades frukost av den grekiska servicepersonalen som under hela veckan skött sitt jobb med bravur. Jag är nöjd och kan varmt rekommendera Costa Navarino för den som är intresserad av en komplett resort för både golfare och soldyrkare.

Tävlingen är slut. Jag känner mig nöjd trots att jag inte borde varit det alls. Ibland är det så att bolluslingen bara vill en helt annan väg än den jag trodde jag beslutat om. Det kan ju i och för sig bero på olika saker. Det kanske bara är bollfan som helt enkelt är olydig eller så beror det på mitt bristande ledarskap över både golfbollen och min egen okontrollerbara kropp. Jag vill gärna välja att det var bollhelvetet som var olydig. Att gång på gång erkänna för sig själv att jag helt saknar både kropps- och bollkontroll är oerhört motigt. Hur det än är med den saken kan jag konstatera att bollen gång på gång hamnade på en annan plats än vad jag avsett med mitt slag.

Trots att det golfmässigt var motigt blev det netto åtta slag över par. Jag vill inte på något sätt påstå att det är bra, men känslan i kroppen efter rundan var mer tjugoåtta slag över par. Jag är ändå ganska nöjd med det. Det som också är positivt är att jag inte blev arg eller tappade humöret, en endaste gång av alla gånger bollen valde att flyga till någon annan plats än den jag tänkt mig. Trots att jag spelade med en olydig boll kunde jag tillåta mig att vara lite lycklig. Det är jag mycket nöjd med.

När jag slog ut så jag inte den breda, inbjudande fairwayen, utan de taggiga buskarna som vaktades av sex olika sorters giftormar eller vågorna som bara verkade längta att suga ut min boll till de eviga djupen. Jag kände inte den tunga medvinden som kunde burit min boll i sin hand till oanade längder, utan bara den sträva motvinden som bildade en ogenomtränglig homogen vägg och som skulle sluka min boll i en endaste munsbit. Jag såg inte ner längs nedförsbacken som skulle få min boll att rulla nästan ända in i hål, utan bara uppförsbacken som skulle fånga upp varje trevande försök att komma framåt bara för att sedan skicka tillbaka bollen i retur med en större fart än den jag gav den på vägen upp. Jag såg inte det mjuka inbjudande gräset på greenerna som skulle ta min boll i handen och försiktigt leda den djupt ner i hålet, utan bara det sträva motgräset och de vertikala olikformade greenbunkrarna som både skulle stoppa alla försök att ta mig framåt och begrava den olydiga lilla vita bollen i en grav av sand.

Jag är nöjd att jag överlevde persen tillsammans med min olydiga lilla vita boll. Tänk så enkelt allt hade varit om jag skulle sett världen på ett mer inbjudande sätt? Tänk om jag kunde sett möjligheterna och inte försökt lösa de problem som jag ännu inte hade och kanske aldrig skulle fått? Jag måste sluta förvänta mig att möta de oväntade hindren som bara kanske finns.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Vem har hittat din gillaknapp?



Mörkret har lagt sig där ute i den lätt kyliga kvällsnatten. Restaurangen Luigis såg ut att stänga när vi lämnade stället efter en kväll i den Italienska bufféns tecken. Buffén som blandats ut med ett kraftigt och mycket välsmakande och imponerande grekiskt rödvin. Sådant vin hade de minsann inte förr. Egentligen kanske inte jag är mannen att bedöma detta eftersom det var tjugo år sedan jag senast var till Grekland. För tjugo år sedan gillade jag ännu inte rödvin. Med de rätta vännerna och när det hjärtliga skrattet beblandas med den rätta maten och det goda vinet kan vara helt säker att jag trycker på vilken gillaknapp som helst, även om jag saknat det svarta, heta och fantastiskt väldoftande kaffe som jag har hemma. Som vi har hemma.

Det är viktigt att du bara är dig själv när du träffar nya människor. Det är ju bara då du är som bäst. Det är då du öppnar dig. Det är bara då du verkligen kan bjuda på dig själv på ett sätt som de upplever som genuint och äkta. Och de har ju rätt de nya människorna som du möter. Det är ju bara då både du är och det är genuint och äkta. Det är lätt att förstå detta men det är som alltid oerhört svårt att göra det som är så enkelt. Bara vara dig. Men den dagen du kommit dit eller kanske bara visar glimtarna av det som verkligen är du, är dagen då de nya människorna kastar sig över första bästa gillaknapp.

När jag väl lyckats få någon att trycka på gillaknappen en gång blir alltid så mycket lättare. Det är då jag kan börja att byta de viktiga orden med varandra. Ord som obönhörligt avslöjar var dina gillaknappar sitter och vad som får dig att lägga din hand på en och tydligt och klart proklamera ”GILLA!” genom att trycka in den tills den når botten. För varje intryck av den magiska gillaknappen snärjer relationens nät sig allt tätare mellan oss. När nätet är tillräckligt komplicerat och hållbart är de flesta av gillaknapparna upptäckta och synliga för oss. Det leder oss in i nästa steg.

När relationen vuxit sig nog stark kan du ta emot kritiska tankar som gör att du tar fram din första riktiga ogillaknapp. Om allting fungerat som det ska så ska du kunna trycka in din ogillaknapp helt in, utan att relationens nät brister. Möjligen ryker några maskor, som kommer att behöva lagas, men det finns ingen fara till oro. Har du klarat av det som är svårt, men borde vara enkelt kan du visa fler ogillaknappar. Kanske till och med trycka på dem. Ogillaknappar är tyvärr minst tio gånger mäktigare än den största gillaknappen du har, så du måste vara försiktig. Det är en minerad mark du vandrar på i ogillaknapparnas land.

Jag förstår verkligen Facebooks dilemma. Det finns väl genomtänkta orsaker till de bara lagt in en gillaknapp och helt skippat möjligheten att ogilla. Kan man ens ha en ogillaknapp i ett socialt media? Hur kommer den att missbrukas? Kommer det sociala mediet att istället bli ett asocialt media för människor som bara vill trakassera andra? Jag tycker i alla fall bättre om alla gillaknappar i världen än en enda ogillaknapp. Så det så.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

lördag 24 oktober 2015

Kom-ihåg-listan heter PPP!


Studs. Studs igen. Och igen. Detta grekiska flygplan verkar från tid till annan flyga på en gropig luftväg, som är väldigt olik alla andra vägar jag tidigare flugit på. Kanske Grekland inte längre har råd med underhållet av luftvägarna som bär ner mot Kalamata, någonstans söder om Aten. Jag har ju hört att det kan vara lite skralt på den ekonomiska fronten i denna södra utpost av vår stora union. Eller beror det på något helt annat? I flygplansstolarna bredvid mig sitter två nya bekantskaper som verkar har nära till skrattet. Både jag de själva vet redan att de också har nära till gråten. Skrattet och gråten hör ihop. Finns den ena när tillhands, så finns också den andra i närheten. Det är en ganska bra kombo tycker jag.

Förr när man åkte iväg på en resa till något av de andra länder, som från en Svensk position betraktas som utrikes, hade men verkligen järnkoll. Allt kunde enkelt förkortas ner i PPP. PPP stod för Pengar, Pass och Piletter. Eller var det kanske också pessar eller p-piller? Jag kommer inte ihåg så noga, men är helt övertygad om att minnet kring järnkollen över situationen är verkligt till etthundra procent. Informationen om hur många centiliter sprit jag kunde föra in i de länder jag besökte var obligatorisk att ha och något som jag alltid var påläst i. Då var jag också en av alla de personer som kraftigt förordade en ankomst till flygplatsen två och en halv timme innan avgång. En halv timme innan ens incheckningen skulle öppna. Allt i syfte att hinna med taxfreen för att inhandla några buteljer, som kunde förgylla mitt rum i det hotell på den ort jag hade valt att besöka.

Inget förändras någonsin. Inte egentligen, i alla fall. Idag kan man oftast skippa passet eftersom men oftast reser inom vår egen union. Pengar är ju väldigt tveksamt om man verkligen behöver. De kan självklart vara bra att ha ibland, men blir oftast bara kvar i min plånbok även under hemresan. Piletterna är då definitivt inget fysiskt som man håller i längre. Allt finns någon annanstans i den digitalt elektroniska och globaliserade världen vi just nu lever i.

Men eftersom inget någonsin förändras har det gamla PPP bara ersatts av det nya PPP. Piller för att stilla smärtorna som påkallar vår uppmärksamhet, så vi verkligen ska veta att vi blivit äldre. Piller med magnesium både för att stilla de rastlösa benens nattvandringar (restless legs). Piller med vitaminer att inta varje frukost, för att stilla oron av att kroppen kanske kunde ta skada om jag inte försåg den med det rätta bränslet. Vi ska heller inte glömma atros-pillren som är tänkt att göra ett försök att stilla alla de smärtor, som lederna vrålar ut när vi bara använt dem, bara till något de som de designats för. Eller pillren i form av utsmetbar salva, men med i stort sett samma uppgift. Att stilla ålderssmärtorna.


Även om inte den första bokstaven är P i allt vi måste komma ihåg som resande äldre och mer skröpliga människor, ska vi heller inte glömma bort att nämna den viktigaste delen av den styrketräningslokal vi lämnat kvar därhemma. Det fantastiska gummibandet som möjliggör mobilträning av axlar, armbågar och handleder. För att låta den platsa i vår oförändrade komihåg-lista ska vi kalla den pummibandet. Den sista men inte heller den, helt oviktiga attiraljen i vår resväska är TENS apparaten. Den skickar olika pulser i inställbara nivåer av elektriska strömmar genomdelar av våra muskler. Det gör att vi kan skapa konstgjorda sammandragningar av våra förtvinande muskler, i syfte att höja genomströmningen av blod och därigenom minska alla möjliga tänkbara inflammationer. Inflammationer som hämmar oss i vårt fysiska utövande av det vi tänkt göra på vår resa ut i världen. I min lista har den bytt namn till PENS.


Mitt råd till dig som rookie-resenär är att skapa din egen version av kom-ihåg-listan PPP, så du inte glömmer något av det som kan vara av vikt. Alltför att göra din resa till en helt oförglömlig upplevelse. Eller inte? Det kanske är när du glömmer allt, du verkligen får uppleva det oförglömliga.



Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

fredag 23 oktober 2015

Det är svårt att leva, men lätt att dö.



Snön dalar ner mot den mörka livlösa marken. För varje snöflinga, i storlek som en liten lovikkavante, blir marken ljusare och ljusare. Det är nästan som jag kunde tro att den blev mer om mer livfull bara för att det mörka ersätts av det ljusa. Men så är det inte. Snön är bara ett liktäcke som den döda jorden ska täckas med så vi slipper se den mer. Ja, inte på flera månader i alla fall. Själv sitter jag inomhus i det mörka, tysta rummet. Jag hör min egen andning som blandas med det fjärrvärmeuppvärmda vattnet som cirkulerar i de gamla metallrören som installerades i huset många år efter huset byggdes. De vattenfyllda elementen från femtiotalet passar fortfarande inte in i detta hus. De kommer nog inte att göra det heller. Inte för att jag bryr mig om sådana petitesser. Det viktiga är väl att jag får ha värme omkring mig när det är mörkt inomhus när snön vräker på där ute. Eller hur?

Hur mår du egentligen? Med handen på hjärtat. Då menar jag inte ditt ytliga jag som med all kraft försöker intala dig att livet inte är så hemskt som det i de mörkaste stunderna kan kännas ibland. Jag menar ditt inre jag. Det som kommer fram när du plockat bort hela din människorustning som så skickligt och effektfullt döljer ditt sköra och nyckfulla inre jag. Hur känns det därinne? Brinner en liten låga av nyfikenhet och aptit på livet? Eller är det bara svart, skört, kallt i en tystnad som nästintill är outhärdlig. Jag förstår att du inte vill eller kanske inte ens kan besvara min fråga men jag frågar ändå. Det viktiga för mig är inte om jag får ett svar, utan om du får ett svar av dig själv.

Vi vet ju att det är mycket lättare att ta på oss vår normalifierande-inte-sticka-ut-rustning, kravla upp ärmarna och spotta i nävarna, innan vi stiger ut och är den människa vi tror att de andra vill ha. Vi låtsas att det är det som är livet. Det som är så tragiskt är att vi fortsätter låtsas ända tills den dagen vi dör. Ibland känns det som vi faktiskt glömde stiga av på hållplatsen livet. Vi glömmer bort att leva och stolt bara vara den vi är.

Det är nog inte konstigt att många av oss människor är frustrerade, irriterade och rädda. Det kanske inte är konstigt att många av oss inte orkar låtsas men samtidigt inte vågar vara den lilla människa som bor längst därinne. Kanske lågan redan har slocknat och därmed lusten att leva. Nyfikenhetens låga kanske bara brinner med en minskande och kraftigt vacklande låga. Utåt sett har vår kraft försvunnit och vi passerat det så kallade gått-in-i-väggen-stadiumet i våra liv. Skamset kanske vi tänker längst där inne. Vad var det jag sa? Inte ens det klarade jag av heller? Inte ens något så basic som att leva. Inte ens det.

Det svåraste och mest delikata uppdrag vi fått som människor i mänsklighetens tjänst är just det. Att leva. Att leva och utvecklas till någon som kan låta andra människor verkligen få uppleva den lilla människa som bor inuti oss. Det är det största vi kan uppnå. Glöm aldrig att det är enkelt att dö, men nästan omöjligt svårt att leva. På riktigt.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.