lördag 31 oktober 2015

Du lämnade mig ensam.



Telefonen ringer. Signalerna som strömmar mot mig genom rummet ljuder i mörka sorgsna tonarter. Jag vet redan vad budskapet är innan jag svarar. Jag ser att det är hon som ringer, men jag visste att det skulle vara hon som ringde och lämnade detta meddelande. Jag svarar därför med en lugn och stabil röst. ”Hej! Det är Jonny.”. Jag hör hur dovt min egen röst låter. Kanske lite mörk. Nästan allvarlig. Hon svarar med en stark och stabil röst, inramat av en mattsvart ram av ren dysterhet som angränsar landet av sorg. Hon lämnar sitt budskap. Vi enas om att höras igen. Allt avslutas sakligt med ett gemensam utväxlat hejdå. Vi lägger på.

Trots att allt är förbestämt och egentligen ganska enkelt så verkar ingenting vara enkelt när det är ett faktum. I det lilla enkla är det ändå en del av mig själv som bara försvinner för att aldrig kunna finnas mer. Jag både vet och förstår att inget kan vara för evigt, men någonstans finns det litet frö som då och då sträcker ut sina groddar som inte kan förstå annat än att evighet är en möjlighet.

Mina tankar snurrar runt dig som tusentals bananflugor i omloppsbana runt en klase med halvruttna bananer i någon fruktskål som hamnat i ett mörkt hörn någonstans. Det är plötsligt så att mina tankar inte kan något annat. De är envist fångade i bilderna av dig. Men du är ju sån. Envis som synden. Det är ingen som vågar trampa dig på tårna eller på ett kraftfullt sätt påstå att du har fel. Ingen utom jag.

Jag ser bilden av dig mitt på en sajo ute på en av de blötaste myrarna i de tornedalska skogarna. Det är trettio grader varmt, men alla utom du har täckt sig med kläder och piki-olja. För att skydda sig mot alla de miljoner med insekter som attackerar oss alla från olika håll. Du går obekymrat i din prickiga bikini.

Jag ser bilden av dig stående på ett bord för att skifta gardiner som kunde ge rummet en känsla av att hösten var här. All för att jag skulle trivas, även om jag aldrig uppskattade gardinerna. Jag förstod att du gjorde det för min skull. För vår skull.

Bilderna fullkomligt blixtrar genom mitt huvud. Jag hinner inte med. Men bilderna är på dig. Från vår första dag tillsammans. I min sista bild är du mindre än jag någonsin sett dig förut. Tanig och liten. Du är hungrig men får ingen mat, bara näring. Slangarna slingar sig in i näsan och genom flera platser på kroppen. Du är blek. Du vet redan att du kommer att lämna mig snart. Delar av dig längtar dit. Bort. In i din nya resa. Delar av mig önskar att du slapp lida.

För en timma sedan vinkade du adjö till mig och lämnade mig ensam stående kvar, precis som det är förbestämt att vara. Lika enkelt. Lika svårt och smärtsamt. Smärtsamt för mig. Du log och vinkade.
Farväl min mor, farväl.



Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.