I dag är dagen som inte finns.

Måndag kväll. Dagarna går sin gilla gång. Jag har just förberett mig för att blunda och låta kroppen bara slappna av och glida rakt ner i sömnens goa värld. Sömnen behövs verkligen. Den kommande morgonen börjar på gymmet redan 05.00 så det gäller att försöka somna i tid om jag ska orka hela den resterande dagen. När jag låter ögonlocken sjunka ner, fylls hela mitt inre av det distinkta solljuset som värmde mina kinder under min promenad hem över den knastrande vita snön. Jag kände glimtar av den fantastiska vår som kom varje år i mars och alltid fick ett abrupt drygt en vecka in i maj. Den torra vita knastrande snön. Den kylan som kom underifrån och mötte den värme som solen kastade ut i nästintill oändliga strålar, var den vår som jag verkligen längtade till.

Många av de mest häpnadsväckande monumenten och förunderliga händelser har vare sig hänt eller ens någonsin funnits. Inte på det sätt som vi avser med att finnas eller hända. Inte fysiskt i alla fall. Ta något så enkelt som det förunderliga monumentet som räknas till världens största rum helt utan konkurrens. Man kan tro att ett sådant monument borde vara något som alla skulle känna till och kanske till och med något som folk från när och fjärran skulle köa till, bara för att få uppleva något så stort och så mäktigt. Istället är det största rummet i världen också ett av de mest hemliga rummen som finns.

Svaret på detta är lika självklart och naturligt om man bara tänker till ett steg djupare än vanligt. Ledtråden heter utveckling. Låter det komplicerat eller kryptiskt? Det är inte alls så, utan rätt enkelt egentligen. Om du anser dig vara fullständigt utvecklad inom alla områden så har du ingen möjlighet att ens få tillträde till det mäktiga rummet. Kan du allt och vet du allt har du ingen möjlighet att utvecklas längre, eftersom du inte behöver det. Tanken på att det kanske finns människor som inte längre behöver utvecklas är lika befängd som att någon, vid något tillfälle påstått att patent och registreringsverket kunde läggas ner eftersom allt som behöver uppfinnas redan är uppfunnet.

Det största rummet i världen handlar självklart om The room of Improvement. Ett rum som vi alla bär med oss och ständigt bara verkar växa hur mycket vi än utvecklas som människor. Och vi utvecklas så länge vi låter oss utvecklas.

Tiden som vi mäter vår framfart i livet med är också en mekanism som vi alla känner till och upplever varje dag av våra liv. Trots det kan vi inte på något enkelt sätt förklara vad tid är. I ett försök att strukturera och skapa mekanismer för att förstå tiden har vi gett tiden enheter som sekunder, minuter, timmar och dagar. Efter att ha uppfunnit ett enhetssystem som med facit i hand visade sig som en ganska krystad lösning, blev någon tvungen att korrigera hela tideräkningen med en dag som egentligen inte ens finns. Ändå är det den dagen det Irländska skyddshelgonet S:t Patrick, som också var den första jämnställdshetsaposteln, utsåg till den enda dagen som kvinnorna kan fria till sina förhoppningsvis blivande män. Dagen som inte ens finns är skottdagen. Den är idag.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Krafterna som är värda att frukta.

Söndag kväll. Musiken dundrar ut i rummet. Maroon 5 spelar This Love rakt ut i det mörka som omger mig. Vid min sida står den trasiga orangefärgade termosmuggen, som jag sedan länge vikt för kaffe. Trasig eftersom den bara har kvar dofterna från det starka kaffet den långe bryggde i morse, flera timmar innan jag steg upp. Dofter utan substans. En kaffemugg utan kaffe är en trasig mugg i mina ögon. Under dagen har jag lagat mat i mängder, ätit en del, tvättat och diskat, klarat av städning och dessutom plogat snö för att komma åt grillen för att grilla köttet till kvällens middag. Lite uppoffringar måste jag ju göra för att engagera mig i min primitiva matlagningshobby. Söndagen har inte blivit en dag som jag kommer att minnas, när tiden kommer då det stora jag gör, är att gunga på stolen, samtidigt som jag berättar obegripliga historier om förr.

Vi som människor är i grunden bestyckade med krafter som vi ibland varken funderar över eller ens erkänner att vi har. Det är krafter som vi sällan eller aldrig kan visualisera med all känd logik i hela världen. I alla fall inte på ett sätt som både är vattentätt och helt trovärdigt. Ändå nöjer vi oss ofta med att acceptera den synbara logiska förklaringen, som orsaken till att vi beslutar oss för att agera. Tyvärr visar det sig ofta att den logiska förklaringen till beteendet sällan eller aldrig är det riktiga motivet eller ens orsaken. Inte på det sätt vi själva gärna vill tro. Däremot är de logiska förklaringarna, som vi själva intalat oss så ofta i efterhand, tillräckliga för att de ska få fäste och i efterhand ge oss rätten att handla och göra som vi gjorde. På det sättet kan vi förklara märkliga beteenden som om det vore det mest logiska att göra, när det i själva verket verkar vara helt galet och skevt. Det fina är att bara man kan lura sig själv, kan man också lura andra om logikens förträfflighet. Det är det som övertygande retorik handlar om. Att med känslan, ponduset och en logisk härledning övertyga någon som lyssnar om det som sägs utan att kanske ens ifrågasätta trovärdigheten. Är upplägget tillräckligt komplett och heltäckande i presentationen är lyssnaren ofta eller kanske rentav alltid, hundraprocent helt övertygad. Detta oavsett om det är en själv som både är leverantör och mottagare av den övertygande informationen. Vi kan lura oss själva.

Våra krafter som driver oss mot olika beslut kommer från några få starka och svårtämjda krafter som tar oss som människor ut på en flygande matta genom den mänskliga naturen. Hjärnan styr dessa krafter med hjälp av olika kroppsproducerade droger som påverkar oss kemiskt. Alla de drivkrafter som bor inom oss är mäktiga och lämnar oss som individer helt utan skyddande skal. De blir krafter som vi absolut inte kan negligera eller vara likgiltiga inför. Många av krafterna skulle kunna beskrivas som negativa och förödande, medan andra tillsynes kan lysa av positiva strålar. Men i grund och botten är det krafter som gör oss till människor och får oss att göra det som behöver göras för att leva och överleva. Även om dessa gör att vi handlar på olika sätt, trots att vi har samma förutsättningar och är i samma situation som någon annan medmänniska. Att samma input ger helt olika beteenden är en viktig del för att mänskligheten skall överleva oförutsägbara förändringar.

Hämnden gör oss svartögda och aggressiva. Obarmhärtiga. När jag möter människor som drivs av hämnd står jag mig alltid slätt. Jag låter dem passera. Jag hindrar dem sällan eller står i vägen. Jag flyttar mig alltid om jag bara kan. Med hämnd i kroppen ser vi inte längre livet klart och tydligt.

Rädslan gör oss utmattade. Den tar modet ifrån oss. Gör oss fogliga. Det är rädslan som gör att vi gör som vi blir tillsagda. Det är också rädslan som är expert på att förminska och bygga murar. Rädslan får oss att dölja, gömma och skämmas. Med rädsla i kroppen ser vi inte längre klart i livet. Vi kan fastna i små saker samtidigt som vi missar allt det stora omkring oss. Rädslan får hjärtat att slå hårt och oregelbundet och gör att vi inte kan slappna av. Inte sova. Inte förrän vi helt utmattade somnar till men vaknar med ett ryck. Fortfarande fylld av rädsla. Att tydligt vara exkluderad men inte förstå varför skapar också rädsla.

Girigheten gör oss luriga. Girigheten tjänar bara sig själv. Är girigheten beroende av någon annan för att nå sin egen självuppfyllelse, kommer girigheten att misstas för kärlek, eftersom girigheten kan behandla vilken relation som helst med den goaste honungen i världen som glidmedel. Att bli välbehandlad av girigheten kan få vem som helst att känna sig som en kunglighet. De som upplevt girigheten på nära håll vet också att samma vänlighet och mänskliga värme som girighetens ansikte visar, i nästa stund kan täckas av en bödelmask, innan man hör vinandet av giljotinen som faller, dagen då man inte längre behövs som ett medel för girigheten att stilla sina begär. Girigheten gör att vi inte längre kan tänka klart.

Kärleken tror på allt hela tiden. Kärleken är naiv och gör oss sårbara på vartenda sätt som vi kan vara sårbara på. Kärleken söker det goda även om det inte existerar någon logik alls. Kärleken gör oss förblindade och besluten kristallklara de få gånger man kan skymta dem i den täta dimman av allt det goda. Kärleken gör oss lätta att ledas in på de stigar kärleken vill besöka.

Jag vill inte drivas av de mörka krafterna som rädsla, girighet eller hämnd som är värda att fruktas. De är sannerligen fruktansvärda. I mitt liv vill jag ha tron, hoppet och kärleken som ledstjärnor och kärleken som min enda drivkraft.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.