Tysta ner de oliktänkande!

Ledig igen, trots att vi skriver måndag idag. Det känns lite ovant. Först halvledig på torsdag, följt av en helledig fredag. Det kanske är så att de lediga dagarna kommer i klump varje gång när det är påsk? Idag ligger den långe och sover. Han har tydligen också en ledig dag idag. Den första under påsken, så den är han helt klart värd. Dessutom är huset fylld av gäster som skänker glädje. Det är den långes föräldrar och hans lillasyster med blonda långa håret. Igår var en annan dag. Då var jag och den långes familj på skotertur. Det blev sjutton mil och många timmar på skotern. Det bästa var ändå när den långhåriga, blonda lillasystern kluckade av iver och spänning när vi rejsade genom skogen med korta snabba ställ i kurvorna. Idag sitter jag och konstaterar detta i ett sovande hus och dricker det förhatliga, men svarta, snabbkaffet. Jag vet att det är mitt val att inte starta kaffemalningsmaskinen. Ibland behöver gästerna få sova lite.

Har du någonsin reflekterat över hur enkelt det är att bara prata på? Hur du ser orden flöda ut ur din mun i en aldrig sinande källa? Jag vet att alla människor inte pratar lika mycket, men alla människor har lika mycket att berätta. Då menar jag inte att alla ständigt behöver förse världen med ljud som i de flesta fall saknar egentlig mening. Jag tillhör själv släktet Homopratius allt som ofta. Men när det gäller behovet att kommunicera på riktigt har även Homohållakäftus precis lika stort behov som Homopratius även om det sistnämnda släktet inte riktigt själva kan tro det.

Att prata om det som är riktigt viktigt i livet är svårt, men att prata omkring ämnet eller kasta ut en mängd med ledtrådar, så att detektiven mitt emot får börja nysta för att försöka förstå vad du egentligen pratar om, är ganska harmlöst och enkelt. Men ska vi människor välja att kommunicera med varandra på riktigt om sådant som är viktigt på riktigt måste en mängd kriterier vara uppfyllda. Från alla parter som deltar.

Det första jag måste göra när jag vill berätta eller kommunicera om något är att själv förstår varför jag vill det. Vilket är mitt syfte? Förstår jag det så förstår jag också hur jag ska leverera orden i det renaste formatet som är möjligt.

Det andra handlar om att vara rak och öppen. Att rättfram kunna formulera dina ord och låta dem ljuda i rummet. Ord som öppet berättar om det du vet, känner, tänker eller behöver. Redan här brukar kommunikationen mellan de flesta människor haverera. Här pratar man om sådant som redan är officiellt, känt mellan de som kommunicerar eller gärna om någon annan, så man slipper lämna ut sig. Det är lättare att prata om sådant jag vet än sådant jag tänker eller känner för de allra flesta. Vi människor är rädda för vad som skulle hända om vi berättade öppet. Och det med all rätt.

Det tredje steget i kommunikationsprocessen handlar inte om vad du som berättar gör, utan vad mottagaren av den berättelsen gör. Här är nyckelordet respekt. Mottagaren behöver behandla dig med vänlighet och visa hänsyn till dina tankar, känslor och synpunkter. Mottagaren behöver inte tycka lika, men det är viktigt att inte attackera och trycka ner någon som inte tycker lika. Världen är full av olikheter som behöver bejakas. Vi behöver oliktänkande människor. Hur skulle vi annars få nya insikter? Vi skulle bli inskränkta istället för upplysta.

Det sista steget är att göra om allt men tvärtom. Nu är det lyssnarens tur att bli berättare. En berättare som vet om sitt syfte, som är beredd att vara rättfram och visa vad hen vet, tänker, känner eller behöver till en mottagare som i sin tur visar respekt och står beredd att borga för en dubbelriktad kommunikation, när berättaren blir mottagare och mottagaren blir berättare.

Jag vet att jag inte heller är världsmästare på detta och kommer troligtvis aldrig att bli det heller. Men jag lovar att alltid försöka berätta det jag vet, tänker, känner eller behöver i ett gott syfte, så länge du inte kväver mig och tystar mig helt.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Det är så enkelt att ge upp.

Det är söndag morgon. Det är faktiskt den andra morgonen på raken som den långe missat att fylla min orangea termomugg. Igår var det inte ens han som bryggde den svarta heta drycken, utan han fråntogs sina uppgifter av den långa senior. Fäder är sådana ibland. På ett gott sätt menar jag då, naturligtvis. Just denna morgon hittade jag kaffet i glaskannan som stod där den borde stått. I bryggaren. Jag fick själv hälla upp mitt kaffe. Det är som om den långe håller på att tackla av nu när han gått in i sin sista arbetsvecka på det kalla hotellet i sydost. Eller så hittade han bara inte min mugg eftersom den inte stod på rätt plats. Nåja. Egentligen är det skitsamma. Nu sitter jag här i min knarrande fåtölj med min dator i knäet skrivandes på ännu en text, medan min orangea termomugg lugnt och sansat står bredvid mig, fylld med den svarta, heta och starka morgondrycken som är ett måste.

Det är så enkelt att ge upp. Att bara rycka på axlarna och sluta kämpa. Helst om det både är motvind, motströms och uppförsbacke. Om det dessutom är så att du själv inte kan påverka skeendet i någon positiv riktning, vad du än gör eller vad du än beslutar om. Det hjälper ju inte till ett dugg med att stärka kämpaglöden i din kropp. Varför skulle du fortsätta att kämpa om varje beslut du själv kan ta bara ger bakgång istället för framgång. Det är så lätt att ge upp.

Att ge upp och att sluta försöka är också ett beslut. På ett sätt skänker även det beslutet dig lugn och ro. Har du gett upp vet du att den vägen omedelbart upphör att existera. Då slipper du tänka på den vägen mer och kan samla dina tynande krafter för att klara av de återstående alternativen. Beslut skänker alltid ro när beslutet verkligen är taget och ligger i ditt historiska arkiv. Även om beslutet är att ge upp och sluta försöka.

Ibland blir jag riktigt förvånad. Det är när jag möter dig som inte vill ta något beslut alls, trots att det finns flera möjliga, fantastiska beslut att ta. Beslut som leder ditt iv i en positiv riktning. Istället för att du står rakryggad medan du ser ut mot världen och tar konsekvenserna för dina egna beslut, väljer du att låta alla människor omkring få första tjing till att ta de besluten som styr ditt framtida liv. Du kanske tycker att det hjälper dig på något sätt. Att du inte då behöver ta ansvar eller kan bli beskylld att ha fattat ett felaktigt beslut. Att du inte kan bli klandrad när du överlåter din självklara rätt att styra ditt liv, helt och hållet till yttre krafter omkring dig. Men det är helt fel. Att ta beslutet att inte besluta är också ett beslut. Dels är det inte bra för dig, dels är det en egotripp från din sida, att tvinga andra att ta de beslut du inte själv ville befatta dig med. Jag blir riktigt överraskad av dig som stoppar ditt huvud ner i sanden.

Det är när jag möter dig jag verkligen förstår värdet i att göra det jag sällan eller aldrig gjort i mitt liv. Att det är så enkelt att bara ge upp.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Det kittlar på kinden när tårarna rinner.

Det är lördag morgon. Klockan är bara fyra när jag känner hur jag bara vaknar av någon anledning som inte jag själv kan förstå. Huset i Uppland är helt tyst och stilla. Precis som det borde vara när jag är ensam i hela huset och knappt är vaken själv. Jag snurrar in mig i täcket och blundar hårt i väntan på att hjärnan ska gå in i sleep mode så att den får vila tillsammans med kroppen som ännu är mycket tröttare än vad den borde vara. När klockan slår sitt ljudlösa sex slag kan jag inte låtsas längre. Det är lördag morgon och jag är vaken. Så är det bara. När väl hjärnan accepterat detta är jag snabbt framme vid min komplicerade kaffebryggarmaskin. Jag laddar den med färdigmalet mörkrostat kaffe från Lindvalls kafferosteri i Uppsala. Min lokala leverantör av Cfe som är en förkortning från periodiska systemet, för världens viktigaste grundämne, Kaffe.

Under veckan har jag mött många människor på min väg fram i livet. De flesta som jag mött har varit kavajprydda män, men också några kvinnor som försöker passa in i den mansdominerade värld som mitt yrke fortfarande är, trots att det inte finns någon som helst logisk anledning till att det borde vara så. Om vi för en stund skiter i att människorna är ett kön, utan fokuserar helt på hur människorna är som individer och du mer specifikt på hur de fattar sina beslut.

Att ta beslut är i grunden rätt enkelt, men vi tenderar att göra processen så oerhört komplicerad oavsett om beslutet är livsavgörande eller om det handlar om en skitsak i livet. Det finns också två typer av beslut. De flesta beslut är reparabla, dvs går att reparera genom att ta nya beslut som upphäver det föregående. Några få beslut kan inte repareras, inte upphävas utan ger omedelbara konsekvenser som inte går att spola tillbaka. Trots det kan vi som människor bara stå i fyra olika beslutszoner. Den första zonen vi alltid passerar kan vara superkort eller kännas som en evighet. Det är zonen där vi velar och analyserar innan vi tagit något beslut alls. Den andra zonen innebär att vi tagit ett beslut att inte göra något alls. I tredje zonen träder vi in om vi beslutat att förändra. I den sista och fjärde beslutszonen hamnar vi om vi bestämmer oss för att kasta in handduken och ge upp eller fly för att slippa det vi fattar beslut om.

Det är hur vi analyserar och vilka förutsättningar vi har för att analysera och fatta beslut som delar in hela mänskligheten i två huvudläger. Hälften av alla har ett objektivt och logiskt förhållningssätt till sina beslut medan den andra halvan tar beslut som bygger på ren känsla för det som man ska besluta om. Jag tror vi alla drömmer om att kunna ha ett objektivt förhållningssätt till vår egen beslutsprocess, men den ena halvan fungerar inte så. Det är heller inte så att det ena sättet är generellt bättre än det andra utan snarare så att det objektiva, logiska sättet är bäst vid vissa specifika tillfällen medan det subjektivt känslomässiga är det bästa vid andra tillfällen.

Det viktiga är att man själv kan lita på att sin egen beslutsprocess verkligen fungerar så man inte försöker använda beslutsprocesser man själv inte är bra på. De objektiva tar bildligt beslut med hjärnan medan de subjektiva tar beslut med hjärtat.

Du känner igen dig som hjärnbeslutare genom att du kan stå utanför dina egna personliga beslut och se på dem lite från sidan. Inte ens med dina egna och kanske personliga beslut är du speciellt personlig. Att ta beslut, även svåra beslut som påverkar andra människor, är en logisk och ganska klar process, även om du kan tycka att vissa beslut är jobbigare än andra. Då står du utanför glaset och tittar in.

Känner du istället att du hur du än gör och vilka beslut du än ska ta blir du personligt engagerad och kanske mer fokuserad på att inte såra någon för att du tar beslutet så är det nog ganska klart att du fattar hjärtliga beslut där du är personlig och subjektiv. Avgörande beslut blir en traumatisk process där du åker berg- och dalbana mellan hopp och förtvivlan mellan skratt och den djupaste gråten. Då står du inne i glaset och tittar ut.

Hälften av världens människor är kvinnor, hälften är män. Sjuttio procent av männen tar objektiva och logiska beslut med hjärnan. Beslut som till synes kan vara känslokalla tas med en grym precision och perfekt i tid. Sjuttio procent av kvinnorna tar personliga och känslomässiga beslut med hjärtat. Beslut som räddar människor från lidande och bevarar relationer i generationer. Trots det är det denna halva av mänskligheten som består av sjuttio procent kvinnor och trettio procent män, som gråter oftast, skrattar hårdast och mår mest illa av orättvisor och elakheter. Jag vet eftersom jag fattar beslut med hjärtat och vet att det kittlar störtskönt på kinden när tårarna rinner.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.