Vad som finns under förlåten visas aldrig upp.

Nu är det måndag kväll. Imorgon lunch ska jag återvända till staden på fjället från mitt hemliga agentuppdrag i söder. Det blev en kväll med webb-redigering, halv åtta hos mig varvad med en tallrik geggamat bestående av spagetti med korv- och svampröra i en flytande sörja av tomatsås. Den slank ner tillsammans med en alkoholfri öl. Det såg visserligen inte mycket ut för världen som geggamat normalt inte gör, men smakade riktigt bra, precis som geggamat nästan alltid gör. Just nu mörknar det snabbt på utsidan av huset. Den utsida som är alldeles för kall för årstiden och erbjuder ett vitt lager av frost om mornarna. Snart är den varm, hoppas jag.

För länge, länge sedan hade de som var rika och välbärgade fantastiska sängar med sänghimlar, som vi längre inte ens längre kan begripa eller förstå oss på. Dessa sänghimlar kunde med enkla handgrepp släppas ner och dölja det som kanske försiggick bakom den förlåt som dolde det som kanske döljas bör. Kanske handlade det om att hon spöade upp honom bakom förlåten av täta tyger. Kanske för att han gjort något han inte borde ha gjort. Hur som helst kan de som studerar detta, inse att detta verkligen fungerade. Efter han fått nog med stryk blev hon glad igen och han kände sig öm. Öm och lättad. Detta märkliga beteende som våra anrika förfäder ägnade sig åt, fick han att agera när hon blev arg. Han bad om att få komma bakom förlåten. Han sa: ”Jag vill be om förlåt”.

Tänka sig att vi, trots att sänghimlarna av gigantiska mått sedan länge är passé, fortfarande använder ordet förlåt. I alla fall från tid till annan. Med växlande framgång numera. Det är nästan som om världen inte längre tar ordet på allvar. Det är inte som förr i alla fall, även om det kanske var enklare förr. Att be om att få lite smisk bakom förlåten och på så sätt blev befriad från alla skulder, verkar alldeles för enkelt i nutid mått.

Vi säger ofta att det är extremt stort att alltid kunna förlåta, men det är egentligen bara förnamnet på hela den process, som kan omvända något som gått åt skogen till något helt magiskt och fantastiskt.

Det första steget är att denna någon som gjort något fel väljer att utan påtryckningar att erkänna det. Som med allt är alltid första steget att se sig själv i vitögat och erkänna sitt misstag innan man ser andra i vitögat med samma budskap. När båda parter kan förstå misstaget och dess konsekvenser så är det dags för historiens vingslag att tala. Det är då ordet Förlåt dyker upp. Man ber om förlåt(else). Det gör man när man är redo att lägga sig i dina armar och be dig på sina bara knän om förlåtelse.

När din blick studerat, ditt huvud nickat storsint och du drömt om att klippa av det ena lillfingret eller något annat väsentligt, är du helt förberedd för det stora. Det är då du nickar när du tar beslutet att du kan ge förlåtelsen, även om du vet att det kommer att göra ont. Oavsett om det är lillfingret eller något annat. Det är bara du som kan ge förlåten. Den går inte att ta eftersom den bara handlar om dig och din storsinthet mot människor omkring dig som betett sig illa.

Har ni väl klarat av det som hände bakom förlåten så är ni också beredd att gå vidare i livet. Det är först då ni kan försonas. Det är först då den som gjort något dumt kan fortsätta växa som människa och kanske levla upp ett litet steg. Kanske leder det till ett löfte om bättring? Eller kanske bara till en tanke om att förändras en smula. Alla förändringar i en miljö av förlåt och försoning leder långsiktigt mot en ny nivå av livet där ansvar går före mycket. Även om utvecklingen är långsam.

Det är bara stora människor som kan lämna det som var i historien, ge sin förlåtelse till sin nästa och se framåt utan att kunna se den minsta krusning av bekymmer på den spegelblanka ytan av det framtida livet. Så stora människor är sällsynta om de ens finns längre. Det är många som ger sin förlåtelse utan att någonsin förlåta och lägga det som hänt bakom sig. Det är då framtiden ser ut som ett hav i orkan som seglas av människor i en låtsas konflikt i giftgrönt.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Inför oss är vi alla samma lika.

Det är träning som gäller på onsdag morgon. Även idag. Klockan är alldeles för tidigt och jag har ännu inte haft möjlighet att sippa på det kaffe som just blev klart och upphällt i den svarta termosmuggen. Muggen som utförde sina värmehållande uppgifter med bravur var märkt med ett svart hjärta. Sex heta röda hjärtat. Jag visste att kaffet skulle smaka bra i bilen på väg mot Hallstavik där mitt gym låg just nu. Mittemellan, på min väg till Östhammar där jag jobbade hela dagarna nuförtiden. Lite kaffe innan träning och lite mer efter. Det skulle bli en lång dag igen. Tankarna for iväg medan stegen styrdes mot min grafitgråa bil som stod fastgjord med el-kablaget rakt in i väggen. Det är en laddhybrid. En bil som körde på el i tre till fyra mil och på så sätt var snäll mot miljön. I alla fall var det något jag inbillade mig varje dag.

Jag förstår att människor i hela världen lever i olika kulturer. Jag behöver bara jämföra kulturen i norra Sverige med kulturen i södra. Den är olika. En vän av ordning kan säkert ha åsikter om att den ena varianten av kultur är bättre i olika avseenden än andra. Och vän av ordning har med all säkerhet rätt. En prioritering av konsekvenser och effekter av skillnader kan i en viss sinnevärld vara bättre än någon annan och tvärtom. Men i min värld är inte det så viktigt.

När kulturen på något sätt hävdar att någon människa eller grupp av människor är bättre än någon annan människa eller grupp av människor då måste jag med bestämdhet meddela att den kulturen är fel. Egentligen så bryr jag mig inte ens om orsakerna till att någon som representerar den kulturen tycker så, agerar så och faktiskt på riktigt tror att det är den enda rådande sanningen. Jag kan bara såga á det bestämdaste att denna någon har fel. Helt fel. Även om jag i mångt och mycket kan acceptera att det råder flera sanningar i världen och att jag kan ha rätt i min sanning samtidigt som någon med en helt annan syn också har en sanning som också är minst lika sann som min, så kan jag aldrig acceptera kulturer som trycker ner andra kulturer eller människor som trycker ner andra människor. Där går min gräns.

Människor är människor oavsett om de är drottningar eller kungar, städare eller sjuksköterskor, lapplänningar eller skåningar, svenskor eller finskor, kristna eller muslimer, vänstervridna eller högervridna, kriminella eller laglydiga, pryda eller frigjorda, religiösa eller ateister, köttälskande eller veganer eller vad som du än kan komma på i din egen motsägelsefulla fantasi. Människor är lika värda. Det finns faktiskt ingen som är bättre än någon annan. Det finns ingen som egentligen kan se ner på någon annan. Att ens tänka tanken är en livs-synd.

Vi människor drivs av enkla saker när vi väl låter tankarna landa i livets famn. Vi söker lycka. Vi söker möjligheten att vara älskad. Att få älska. Det spelar en mindre roll hur vårt liv ser ut, varifrån vi kommer, vilket språk vi talar eller vilka erfarenheter vi bär med oss i livet. När allt ställs på sin spets är vi alla samma lika.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Jag talar som jag talar.

Söndag igen. En blick ut genom de stora fönstren vittnar utan tvekan att vädret för dagen handlar om regn. Kallt regn. Jag huttrar till samtidigt som jag stiger upp och lägger på en vedpinne på den färgglada glödbädd som roar sig i kaminen. Med en svart fleecefilt på knäna lutar jag mig tillbaka i fåtöljen och sippar i mig lite mer av det svarta, starka kaffet innan ögonen blundar och jag låter tankarna virvla ut i ett oändligt universum. Musiken dunkar ut sina förutbestämda rytmer som borde väcka mig med ett stort och varmt leende. Istället känns det som om sömnen tar mig allt djupare ner i mörkret. Samtidigt vet jag att tänkatiden är begränsad eftersom det är städdag på golfklubben om en timma.

I mitt nya uppdrag fick jag möjligheten att möte en klok man med några fler årsringar än vad jag själv har samlat på mig genom livet. Under veckan som gick har vi mest avhandlat en hög med fakta som givetvis är av vikt och också är mycket intressant, men varje samtal har också legat inpackat i en djup filosofisk anda som legat på ett helt annat plan en de exakta detaljerna av fakta. Genom det filosofiska planet öppnas nya insikter och givetvis också nya vägar att se på de problem som vi tillsatts för att lösa. Men inte bara det uppkommer av att ta samtalet till höjder den egentligen inte behöver ta sig till. Filosofin och de annorlunda synsätt det bär med sig ger också nya insikter i gamla problem som heller inte tillhör uppdraget men ändå är av central betydelse.

När vi människor kommunicerar med varandra är vi alltid rädd för att bli misstrodda eller missförstådda. Till och med dansar våra rädda tankar på att bli utlämnade eller avslöjade och utstötta. Dessa negativa tankar som vi alla bär med oss begränsar oss i vår kommunikationsförmåga. I sämsta fall blir vår kommunikativa förmåga helt styrd av alla rädslor vi omger oss med. Möter du människor eller hör dig själv svara snärtande blixtsnabbt där dina ord för sitt yttersta för att oreflekterat lägga ansvaret på någon annan människa eller till och med angriper personen du kommunicerar med, istället för handlingarna som du egentligen ville åt, vet du att det är vargspråk som talas. Alla former av vargspråk motverkar den kontakt som behövdes för att lösa det som behövde lösas.
Om du istället för att välja hot och kritik istället börjar med att prata om dina egna känslor och dina egna behov. Det är alltid så att din egen känsla och dina egna behov är helt sanna och aldrig kan ifrågasättas av någon annan, eftersom det är bara du som sitter med facit, kommer hela samtalets karaktär att förändras i grunden. Den personen du samtalar med kommer omedelbart att börja söka efter sina egna känslor och sina egna behov från botten av sitt inre. Samtalspartnern kommer inte att går ner i försvarsposition utan istället öppna sig som en snäcka. Lite i taget. Fortsätter du med att berätta hur du tror att din samtalspartner vill ha det, uppkommer det en dialog som kan leda hur djupt som helst.

Att ärligt kunna uttrycka vad jag behöver utan att kritisera eller skuldbelägga, samtidigt som jag empatiskt lyssnar efter vad du behöver utan att höra kritik eller skuldbeläggning är vad det handlar om, när du vill utveckla din inbyggda förmåga att prata giraffspråk istället för vargspråk.

De fyra stegen i giraffspråket är:

ü  Att välja att iaktta och observera istället för att döma och fördöma.

ü  Att själv fundera om hur jag känner sig och våga sätta känslan i ord som andra får ta del av.

ü  Att själv förstå mina behov och kunna berätta det för andra utan att jag ställer krav eller använder tvång.

ü  Att kunna be om något av andra genom att helt enkelt bara berätta vad jag önskar för konkret handling   

Själv vet jag att jag kan prata vargspråk som både skapar konflikter, gör människor ledsna samtidigt som språket dödar alla möjligheter som finns framför mig och andra. Tursamt nog vet jag också att jag klarar av att prata giraffspråk som får människor runt om mig att växa och jag med dem. Hur är det med dig? Pratar du vargspråk?


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Du är dina tankar. Jag är mina.

Fredag. Nu är det mer än en vecka sedan jag åkte söderut inför mitt nya uppdrag. Det är så att jag längtar att det blir måndag så jag både får och måste ta mig till det nygamla Östhammar, det nya uppdraget i den nya branschen och äntligen få träffa de nya människorna som jag kommer att tillbringa stora delar av mitt liv med, de kommande månaderna och kanske åren. Jag längtar till att få många bollar i luften och känna den behagliga stressen flåsa mig i nacken. Tankarna virvlar runt och runt i mitt huvud även om mina fingrar leker med kaffebryggaren och det oklorerade bruna kaffefiltret som måste på plats, innan on-knappen skulle ge önskat resultat. Det var dags för kvällskaffe efter maten.

Det finns dagar som min hjärna bara jobbar med att tänka ut sådant som jag själv aldrig tänkt ut tidigare. På ett sätt är det som om jag tog på mig kostymen av någon av de kända människorna som utforskat världen, innan någon annan varit där. Du vet. Först till Himalaya och Mount Everest, först djupast ner i haven eller först på månen. Problemet med min egen hjärna är att om den inte ännu har lösningen på sina egna tankar kommer jag aldrig fram till en slutsats som jag själv kan begripa mig på. Det är nog så med alla hjärnor.

Trots det fortsätter jag att försöka utan att ens fundera på att ge upp, även om jag själv förstår att jag inte riktigt lyckas med att sortera och strukturera upp tankarna så jag kan lyfta i tankeraketen. Jag vet att jag inte skulle kunna utvecklas om jag inte lät mina tankar hållas. Erfarenhetsmässigt vet jag att det är bäst för alla om tankarna bara får fortsätta att utvecklas inuti min hjärna, förhoppningsvis innan de kommer ut för allmän åsyn. Det lär oss alla att vi inte behöver vara rädd för våra egna tankar även om de både ser bisarra ut och känns helt orimliga. Det blir bra till slut. På något sätt blir allt så bra det kan bli.

Det finns många olika läror som förespråkar mer eller mindre sofistikerade metoder, för att sortera och strukturera upp tankarna medan de ständigt förändras på ett okontrollerat, pulserande sätt. I grunden handlar det om en kombination av tålamod och spänning samtidigt som du bara låter de hållas om du vill att de ska nå sitt okända mål så fort som möjligt. Tankarna som tänks är kluriga och ostyrbara. De kommer fram till slut även om du genom osunt och kanske ojuste beteende kan fördröja dem i månader eller år.

När du känner att din tankemaskin accelererar upp och tar fart mot nya tankedimensioner tycker jag att det vore lämpligt om du gav dina tankar livsutrymme för att de ska kunna utvecklas sitt fulla jag. Det är dina tankar som är du. Det är när dina tankar utvecklas, du utvecklas. Det är när dina tankar är lugna och nöjda, du är lycklig. Du är dina tankar.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Agent 129 på hemligt uppdrag.

Söndag. Nu är allt olika. Jag sitter ensam i stugan i Uppland och inväntar vardagen då jag ska påbörja ett nytt uppdrag i en ny bransch där jag aldrig har arbetat men med uppgifter som är snarlika uppgifter jag haft tidigare. Jag hör hur kaffet puttrar i min bryggare och känner också hur kaffets aromer är som Jonny-sökande missiler som utan pardon träffar mig med sin fulla kraft. Det är lunchkaffet vi pratar om nu, så vi alla förstår att det inte är riktigt samma sak eller samma prio som morgonkaffet som bara är ett måste. Mitt i denna mening reser jag mig upp och tar de få stegen till köket för att fylla min termomugg med den svarta drycken som jag tar med mig bort till bästfåtöljen så jag kan fortsätta att skriva det jag ännu inte har en aning om vad jag kommer att skriva, den kommande tiominutersperioden.

Ibland när jag åkt ut på uppdrag långt hemifrån har jag känt mig som en agent som antagit ett hemligt uppdrag från en okänd uppdragsgivare som levererats via någon självförstörande manick. Precis som på film. För att inte någon ska kunna upptäcka mitt verkliga uppdrag har jag ett officiellt uppdrag som är att vara undercover och arbeta som en oskyldig inhyrd konsult inom det tekniska ingenjörsområdet. På ytan verkar allt solitt och enkelt, men bara jag som hemlig agent vet mitt verkliga uppdrag.

Jag förstår att det bara är min egen fantasimaskin som skapar denna pseudo tillvaro, men oavsett det så hjälper det mig att acklimatisera mig rätt enkelt i min nya tillvaro som jag också kan acceptera på ett enklare sätt. Samtidigt som jag förstår att fantasimaskinen spelar en stor roll är jag också övertygad om att alla val jag och andra gör i livet är steg i ett större skeende som få eller inga av oss kan se den totala spelplanen för. Vi är som autonoma små pusselbitar som långsamt tar oss fram i livet för att skapa eller förändra en större helhet, som är långt mycket viktigare än oss som individer.

Ibland är jag villrådig när besluten ska tas, det medger jag gärna. Men det händer minst lika ofta att de beslut jag fattar, saknar alternativ när de en gång ska fattas. Det är då besluten är så självklara att ta även om jag som människa inte riktigt intellektuellt kan förstå eller förklara varför, utan litar till fullo på min magkänsla utan att känna oro alls. Det är en skön känsla att bära med sig inför nästa beslut som också den måste tas där framme någonstans.

Självklart har jag goda svar på varför jag tar på mig ett uppdrag under så lång tid, som är så långt bort hemifrån, men sanningen är att jag inte riktigt själv förstår varför det just nu var viktigt att gå in med hull och hår i detta spännande uppdrag i Uppland. Jag är här och är beredd att kavla upp skjortärmarna och jobba med allt det nya i det gamla och hur det än är känns det viktigt att göra just det här och just nu.

Jag är övertygad om att framtiden som vanligt kommer att ge mig de svar som jag just nu saknar. Fram till dess får jag fantisera vidare och tro, känna och tycka att jag verkligen är Agent 129 på hemligt uppdrag.  


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.