Det är en konst att ljuga.

Regn, regn och mera regn. Inte sånt regn som smattrar på taket och får mig att blunda och kanske slumra till. Utan ett regn som kommer i små, små droppar som nästan inte ens är synliga för ögat. Ett sådant regn mötte mig om min golfarvän när vi denna morgon vandrade iväg mot klubben, knuffandes på våra vagnar som bar bagarna med alla klubbor och bollar som behövdes. Men regnet skulle inte stoppa oss även om den gjorde det trevliga lite mindre trevligt. För så var det. Jag kan inte ljuga om det utan bara erkänna högt och ljudligt så alla kan höra det. Det är mindre trevligt att spela golf när det regnar än när solen lyser. Det är precis likadant att leva sitt liv. När det regnar och blåser kallt kan livet vara lika eländigt fördjävligt att leva som det kan vara underbart när solen lyser på kroppen och de ljumma vindarna smeker på kinderna.

Lögnare har inte många mycket till övers för. Det flesta människor vill inte ens vara i samma rum som människor som de kallar för lögnare. I alla fall är det så de säger. Det kanske är så de tycker också. Men som med allt i livet är det inte så enkelt som det kan tyckas vara. En lögn kan sällan ens jämföras med en annan lögn. Det kan vara helt olika typer av lögner. Det finns bättre och sämre lögner, precis som det finns bättre och sämre lögnare även om alla lögner är att ljuga och alla som ljuger är lögnare.

Den första typen av lögn som jag kommer att tänka på är den lögnen vi kallar vit. Den vita lögnen. Även om den bara är en lögn bland flera typer av lögner så måste den ändå vara den snällaste lögnen, om nu lögner kan vara snälla. Den vita lögnen använder lögnaren i ett gott syfte. Det är när sanningen skulle göra den som blir beljugen, väldigt illa. Den som serverar den vita lögnen har från sitt eget perspektiv, ett gott syfte med att ljuga. Men i verkligheten kommer den vita lögnen allt som oftast bara att skapa än mer smärta. Alla lögner avslöjas tids nog.

Den andra typen av lögn är den gråa lögnen. Det är lögnen som i stort sett omedelbart avslöjas och får lögnaren att bekänna sin gråa färg. Även om den som avslöjar lögnen med stor sannolikhet känner smärta, så är den avslöjande gråa lögnens syfte att berätta för den beljugne att inte tro på så mycket av allt som sägs och allt som sker. Att det som kanske uppenbarar sig som den rena, fina sanningen kanske bara är en uppdiktad pseudoverklighet. Lögnaren vill avslöja att sanningen inte finns och gör det genom den gråa lögnen.

Den tredje typen av lögn har ingen färg utan är helt genomskinlig. Det är lögnen som inte kan upptäckas. Lögnaren använder som klokskap till en illvillig list, för att med lögner som inte kan upptäckas, manipulera den beljugne och på så sätt dra nytta av situationen. Den kan vara en liten lögn om något oviktigt eller en lögn som sätter allt på spel. De genomskinliga lögnerna kan bara upptäckas om lögnen blir smutsig eller om det visar sig när tiden passerats att det inte alls handlade om en genomskinlig lögn. Människor som använder de genomskinliga lögnerna är oftast de som visar ett mytomaniskt beteende. De som ljuger ofta om mycket. Mytomanerna.

Den svarta lögnen är den fjärde och den mest elakartade typen av lögn. Den används systematiskt och medvetet för att luras och bedra. Den syftar till att föra den beljugne in i en fantasivärld där allt verkar rimligt och verkligt, men som i själva verket inte har ett dugg med sanningen eller den riktigt verkliga verkligheten att göra. Den beljugne är fast i lögnarens snärjiga trådar till en sån grad att den beljugne inte längre vet vad som är sant och vad som är lögner. Den beljugnes larmsystem larmar ständigt så den beljugne vet att denne är lurad och bedragen. Men den svarta lögnen kan man inte bara slå bort eller negligera. Den är som en svulst eller cancertumör som alltid kommer att finnas med i den beljugnes själ.

Vi alla vet om att vi alla har ljugit om något i våra liv, bara vi levt nog många år. Många av oss har avslöjats som lögnare någon gång i livet. Trots detta vet de flesta av oss att lögner aldrig skapar något som är bra. Det skapar inget som är hållbart. De skapar ingen trovärdighet eller förtroende. Lögner är alltid motsatsen till den rena vackra kärleken. Det finns bara ett sätt att inte vara lögnare. Det är att alltid berätta sanningen, hela sanningen och inget annat än sanningen.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Livet ger en törnar.

Morgonrutinen här i mitt Château är helt annorlunda än de morgonrutiner jag haft någon annanstans. När jag öppnar mina ögon långt innan ringsignalerna ljudit stiger jag omedelbart upp, som en robot och tar mig till köket. Väl på plats ser jag hur mina händer vant och effektivt laddar kaffebryggaren med det som behövs och trycker på on, så den hostar till innan det sköna ljudet av nyfött bubblade kaffe börjar ljuda. Långt innan bryggaren hinner gå igång, har jag redan blandat lite jordgubbar, ingefära och banan i ett kärl och skylt dem med ett vitt täcke av kvarg. När bryggaren går igång är det samtidigt som mixerstaven väser till och obönhörligt mixar ner mina ingredienser till en rosa-röd geggig massa, som jag blandar med lite fil och keso i en djup tallrik. På med några havregryn så är frukosten klar. Jungfrueligt enkel och god, som en utopisk motsats till det svarta, heta och det härligt starka kaffet.

När jag springer fort genom livet och rör mig genom livets labyrinter utan att något tar emot eller stöter på mig, kan jag ibland rusa fram samtidigt som jag kan tycka synd om mig själv. Det känns som om inget som händer påverkar mig eller lär mig något nytt. Som om jag bara svischade genom livet utan att livet märkte att jag var där. Att jag levde där. Ett liv utan att livet ens själv visste om det. Eftersom jag inte förstod bättre kände jag mig ledsen över det. När jag ser på mig själv i den lilla backspegeln skäms jag idag över min egen dumhet och min egen naivitet.

Varför kan jag ens tänka mig eller ställa krav på att just jag skulle märkas i min framfart genom livet. Varför hoppades jag att någon skulle rispa mig med något vasst verktyg så att jag också fick mina törnar i livet? Eller att någon skulle stå i vägen när jag kom springandes och hade bråttom till ingenting. Hur kunde jag tänka så urbota dumt? Det är ju då när det inte finns några hinder jag borde stannat upp och funderat på vad jag skulle använda kraften till. Kraften som gjorde att jag bara sprang allt fortare i allt större cirklar, utan att komma fram till något annat än ingenting.

Det var inte förrän kraftens inneboende styrkor dalade och nådde låga nivåer, livet upptäckte att jag levde och var en del av det. Det var inte förrän då när jag mötte motståndet i livet som jag verkligen kände att jag levde. Det var först när huden rispades av vassa föremål som trycktes mot mig från höger och från vänster, livet kändes värt att leva. Inte förrän jag kände hur slagen ven mot mig från alla håll, hur jag än försökte vara smart, som jag verkligen visste själv att jag också bara var en del av livet.

Det är smärtorna som tvingar mig att växa. Att lära mig nya saker. Att bli lite klokare. Det är slagen som jag så korkat saknade när det inte fanns någon som slog mig, som får mig att veta mer och kanske bli mitt bästa jag. För när tårarna lagt sig och livet visat mig sin värsta sida, står jag kvar när dammet lagt sig och ser ut över nejderna och ler. Oavsett vad som hänt. Oavsett vad som händer. Oavsett vad som kommer att hända. Livet ger en törnar. Det gäller även mig.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.