lördag 20 augusti 2016

När döden hälsar på….


Jag vaknade tidigt denna lördagsmorgon på en plats jag aldrig vaknat på tidigare. Utan att jag ens öppnat mina blåa ögon kände jag hur sorgsenheten sög mig ner i den svartaste av alla de svarta brunnar jag besökt i livet. Botten på denna brunn träffade jag på ett par timmar efter att jag vaknat. Det var som om jag såg hela världen som en ständig uppförsbacke som jag bara måste härda ut trots att den kalla hårda motvinden ständigt försökte trycka ner mig och få mig att vända. Det behövdes en hjälpande liten hand för att få mig på banan denna morgon. Med kaffet i hand läste jag mejlet som kommit in när jag stod i duschen.

Det finns människor jag mött i livet som jag umgåtts med i stor utsträckning i mer än trettio år som betyder mycket, men som samtidigt på ett enkelt formellt sätt kan skriva ett brev och förklara att jag inte längre var en vän med dem, eftersom jag genomgått en livsomvandling och skött mig på ett olämpligt sätt från deras synvinkel. Att jag dessutom är en egoistisk människa som de inte längre vill ha något som helst samröre med. Det gör ont att människor som står mig nära så enkelt kan vifta bort och avsluta allt samröre med mig. Men det är kanske så att det i grund och botten aldrig funnits något förtroendekapital eller ens någon vänskap i den relationen alls?

Det finns människor jag mött i livet som jag umgåtts med i stor utsträckning i mer än trettio år som betyder mycket, som alltid stått bakom mig och förstått mig till punkt och pricka. Både i det djupaste planet av alla mina djupa tankar och till bredden av alla de varianter och ämnesområden som jag funderat kring genom åren. Människor som dessutom klarar av att diskutera i dimensioner utan att någonsin förlora tråden. Att föra en diskussion om en ynka liten träbit, men att samtidigt förstå att diskussionen egentligen handlar om en djupgående filosofisk syn på döden. I den kategorin av människor finns bara en handfull som jag mött i livet. Människor som dessa kommer aldrig någonsin att formellt avsluta sin vänskap eftersom de förstår så mycket mer om vad vänskap handlar om.

En sådan vän kan man aldrig förlora. Inte ens när döden kommer och hälsar på kan vänskapen berövas. Denna morgon förkunnade mejlet att döden varit och hälsat på en av mina vänner som jag känt i snart femtiotre år. Döden knackade artigt på hennes hus tog några snabba steg in och tog henne med sig på hennes nästa resa, vart den nu bär hän. För hennes del var det nog bra och kanske till och med skönt, även om hon kämpade som en furie till sitt sista andetag. För alla oss andra som är kvar blev världen så mycket fattigare och en klart sämre plats att leva på. Det är alltid jobbigare att bli lämnad än att vara den som reser iväg. Så är det alltid.

Hösten tjugohundra femton frisknade hon till under några veckor till den grad att vi åter efter många års paus kunde ha våra flerdimensionella samtal som vi båda njöt obetingat av. Jag anade redan då att det kunde vara det sista riktiga samtalet där två vältränade hjärnor dansade iväg med ord och tonfall i en vacker balett i flera dimensioner med en färgprakt som inte jag har ord att ens börja med att beskriva. Under mitt senaste samtal med henne frågade jag henne om allt det jag gör och allt det som händer i mitt just nu, omvälvande liv. Går det inte alldeles för fort? Hon svarade rappt och mycket säkert: Jonny, hur fort du än går på så är det aldrig fort nog. Livet är alldeles för kort för att vänta på bättre tider.

Min älskade lilla, stora syster. Du som en gång inte kunde baka. Inte kunde tanka. Inte kunde laga mat. Inte kunde ha hand om en endaste blomma. Du som lärde dig allt till perfektion. Allt du inte kunde. Du slutade aldrig att tänka, aldrig att öppna ditt hjärta, aldrig att inse det faktum att det än människorna, oavsett hur de såg ut, viken läggning de hade eller vilket språk de pratade, som var och fortfarande är det viktigaste i livet. Du förstod vikten av riktig vänskap. Min älskade lilla, stora syster. Du fattas oss i den öken vi andra får fortsätta vandra i. Jag älskar dig. Vår vänskap upphör aldrig.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar