En dag i taget.

Hösten har kommit. I alla fall så har mitt huvud bestämt att det är höst. Det är ju ändå den sista veckan i september och då, enligt alla tidigare beräkningar som jag gjort, är det bara så att det är höst. Träden skiner inte av grönska längre men löven är kvar och är fortfarande mer gröna än gula på de björkar jag kan skymta genom fönstret från  mitt rum. Men i alla fall. De skiner inte i den grönaste sommarprakten längre. Kaffet i min blåa termomugg märkt med ÅFs svarta logga har hunnit med att bli ljummet men smakar fantastiskt gott ändå. Starkt. Svart. Kaffe. När jag lutar huvudet bakåt och stänger ögonen kan jag njuta av att jag ska få hämta min längsta men samtidigt yngsta son från Arlanda. Hur det än är så är min son min son och bara det värmer gott innerst inne.

Ibland kan jag sitta för mig själv och fundera på vad jag vill ha ut av mitt liv och hur jag ska hamna i en position där jag i alla fall har chansen att livet på något vis blir det jag kanske vill ha ut av mitt liv. Ja, jag skriver kanske eftersom det känns näst intill orimligt svårt att veta vad jag vill ha ut av livet. Det är på något sätt inte något jag kan bestämma och sen bara hålla fast vid till tidens ände. Min känsla är inte att det är någon annan som bestämmer det heller. Att veta vad jag vill ha ut av livet är något jag egentligen inte ens kan sätta fingret på. Jag tror ärligt talat inte att någon annan kan det heller. Den som tror sig veta vad hen vill har nog gravt förenklat viljan eller åtminstone sammanfattat viljan i obegripliga symboler av ord.

När jag skickar ut frågan till någon under ett halvdjupt samtal kan svaret vara:

”Att leva ett meningsfullt liv. Ett liv med kärlek. Ett liv fylld med saker jag behöver för att må bra. Meningslöshet och ensamhet är något jag är rädd för. I den ordningen...tror jag...Jag vill gärna ha ett syfte i livet. En mening.”

Även om orden inte är mina så känner jag igen mig i vartenda ett av dem. Gör inte du? Om du inte känner igen dig alls blir jag gravt förvånad. Visst finns det självklart människor som inte är likformiga på den punkten men de är förhållandevis få. Känner du inte igen dig måste du tillhöra det undantaget. Det finns inget fel i det heller. Olikhet skapar mångfald. Likhet skapar enfald. Integration är bara ett sätt att pressa in mångfalden genom enfaldighetens tunga obarmhärtiga kvarnar så att det bara återstår enfald när allt är integrerat.

Om du nu i alla fall har en känsla för vad du vill få ut av livet, även om det kanske är en känsla som du bara delar med dig själv långt innerst inne, vad gör du för att komma till den punkten där livet ger dig allt det du vill? Hur ser dina aktiviteter ut? Vilken är din tidplan?

Vilka människor i din omgivning kan hjälpa dig att nå dit? Oavsett om de hjälper dig på ett medvetet eller omedvetet sätt. Vilka människor drar nytta av att du lägger ner en stor kraft på att komma fram mot den punkt där du får det du vill? Vilka av dem förstår och vet om det? Vilka är omedvetande? Vilka människor i din sfär kan hindra dig för att nå fram enligt den väg du själv stakat ut? Oavsett om de hindrar dig på ett medvetet eller omedvetet sätt. Vilka människor far illa av att du vill vandra längs den stig du hittat för att ta dig fram?

Jag har egentligen ingen aning vad jag vill ha ut av livet. Jag vet heller inte vad jag ska göra eller när det ska ske. Jag vet inte vem som hjälper mig eller vem som hindrar mig. Jag har ingen aning om vem som far illa eller vem som drar nytta av att jag lever. För det är det enda jag vet är att jag lever idag och kanske imorgon. Jag lever vidare och tar en dag i sänder som jag försöker göra till den bästa dagen just idag. Ler jag? Skrattar jag? Slår hjärtat lugnt? Sover jag gott? Om jag kan checka in ett ja på alla de frågorna då har jag lyckats. Om inte så kommer det flera morgondagar. Kanske. Kanske inte.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

En röd liten ros.

Solen regerar där ute i världen just idag, även om morgonen började med en vit förtätad dimma. Jag serverade frukost i den arla morgonstunden till mina två nattliga gäster som skulle bege sig hemåt vid den okristligt tidiga timman. Kvarg med banan, ett stekt ägg med jos och kaffe blev medicinen för att starta upp kroppen. Jag vinkade av gästerna på hållplatsen och styrde sedan kosan norrut mot mitt kontor. Tankarna fladdrade in i halvt meningslösa flummiga tankar om en blomma och allt det en blomma kan symbolisera för oss människor. Jag log åt morgonens tankar där jag satt i solen och kände mig tröttare än på länge samtidigt som det ändå kändes fantastiskt bra där någonstans innerst inne i mig.

Livet och det vackra är mystiskt vackert. Om jag tar ett svart litet frö och täcker den med lite jord och ger jorden lite vatten, växer det upp en växt med gröna blad och världens vackraste blomma. Inte för att blomman egentligen är världens vackraste oavsett färg, utan för att den symboliserar kärlek på något underligt sätt. Vi människor behöver symboler för olika saker. Ibland för att förstå och kanske också för att förmedla det som är obegripligt svårt att förstå och än svårare att beskriva. Det är därför världens vackraste blomma symboliserar kärlek, samtidigt som det också är orsaken till att det är världens vackraste blomma. Jag tänker på den röda lilla rosen.

Den långa kraftfulla gröna stjälken, med märkligt glänsande lyster som den hållande handen tycker så mycket om att hålla i. De vassa törnen som river upp och sticker hål utan någon som helst pardon, bara för att blomman vill sätta sig i respekt. Allt detta omgivet av de tjocka gröna bladen som nästan kunde förväxlas med vingar, så jag kunde tro att blomman kunde flyga till den himmelsblåa himlen av egen kraft. Allt toppat av de sköra, tunna röd-rödaste bladen i rosen som både kan uppföra sig strikt eller rent av att fläka ut sig så varenda skrymsle och vrå i blomman kunde studeras av den som höll i den. Av den som var nog nära. I vissa kunde de röda bladen vara gula, blå eller någon av de andra färgerna som jag bara kan fantisera om, men världens vackraste blomma var den kärleksröda.

Kärleken börjar med ett litet frö av något, som i rätt miljö växer sig stor och skapar något magiskt vackert, som trollbinder en och var.

Kärleken har bara en väg framåt precis som den långa glänsande gröna stjälken som bara väller sig fram med fullkomlig beslutsamhet.

Kärleken stöter på sina törnen på sin väg framåt. Även om törnen sticker ont och skär igenom utan ett enda uns av eftertänksamhet, är kärleken bara tacksam för det törnen lär ut och hejdar sig knappt på sin ostyrbara färd.

Kärleken flyger galet fram med hjälp av de tjocka gröna vingliknande bladen som definitivt bär hela vägen upp till den himmelsblåa himlen. Ibland går det alldeles för fort men oftast ändå bara alldeles för långsamt fram.

Kärleken exploderar i den rödaste röda som kan uppföra sig strikt eller rent av att fläka ut sig i en hopplös eufori så varenda skrymsle och vrå kan studeras på nära håll av den som är nog nära.

Det är därför den enkla lilla röda rosen symboliserar allt det obegripligt komplexa i kärleken i all sin nakna enkelhet. När jag ger dig en ros är det bara en symbol för all kärlek jag ger och för all kärlek jag får.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Ett jävla svin.

Efter en lugn natt utan några som helst överraskande störningar vaknade jag när klockan förkunnade att det vad dags. Det var alldeles för tidigt men det var samtidigt viktigt att jag steg upp och gjorde mig klar att åka milen in till kontoret i norrut. Efter att kaffet börjat puttra ut från bryggarens filter ner i den genomskinliga kannan som plikttroget tog emot den övermäktigt goda morgondrycken började jag med nästa moment i frukost-fixar-aktiviteten. Jag skalade en banan, hackade upp en matsked färsk ingefära och blandade det i en skål bara för att ta den kraftfulla mixerstaven och mixa ner blandningen till en ljusgul smet med prickar av den ingefärifianska roten. Jag åt med stor aptit eftersom det var gott samtidigt som jag var hungrig som alltid.  Kaffet fick hänga med till bilen i min termos mugg av ypperlig kvalitet.

Kärleken har mängder av tentakler som nästlar sig in i den som du känner kärlek till. Det är de tentaklerna som skapar alla de mängder av kopplingar du och din kärlek behöver för att vara trygga och känna tillit och förtroende för varandra. Utan alla de skulle kärleken inte bli det bindemedel som behövs för att orka ta sig igenom tider när inte solen lyser gult från en koboltblå himmel. Det är tentaklerna som håller ihop kärleken när det stormar och regnet flödar ner och svämmar över och förstör. Eller när hela jorden skakar under fötterna som en jordbävning från helvetet. Kärleken är ett bindemedel som står emot mycket.

Det händer för många att kärleken som varit så levande då sipprat ut och skapat ihåliga tomrum som långsamt gröper ur människorna från insidan. Känslan av meningslöshet sprider sig som ett gift och tar till slut över allt och allting. Även då kan alla de gamla tentaklerna som kärleken en gång skapade hålla ihop människor som inte längre lever under kärlekens röda fana. Människor som står på sidan om pekar ofta fingrar på det gråa paret med stora ekande hålrum på insidan som fortfarande strävar vidare sida vid sida ihopsnörade av kärlekens tentakler som består längre än kärleken själv.

Ibland förstår människorna som står på sidan om inte alls hur han kan härda ut att bli hånad, sviken och lurad av hon som bundits ihop med av kärlekens superklister till han, en gång för länge sen. De förstår heller inte varför hon kan härda ut att bli slagen gul och blå utan att någon gång slå tillbaka. Eller bara gå sin väg.  Som vanligt är svaret lika enkelt som hemskt.

Skulle det varit din bästa vän som hånar dig hårt, skulle du gå din väg och aldrig återvända mer.

Skulle det vara din bästa vän som sviker dig grymt, skulle du gå din väg och aldrig komma tillbaka.

Skulle det vara din bästa vän som lurar dig i själen, skulle du gå din väg och aldrig se dig om.

Men är det den som bundit fast dig med kärlekens trådar som hånar dig hårt, skulle du vara kvar.

Men är det den som snärjt dig med mängder av kärlekstentakler som sviker dig grymt, skulle du gråta floder av tårar, men sitta lugnt i båten.

Men är det den som limmat fast dig med kärlekens superlim som lurar dig i själen, skulle du ha svårt att andas eller möta någons blick, men du skulle stå kvar.

Även om den du engång förälskat dig i skulle slå dig så hans nävar blödde och fläkte upp ditt skinn, bröt dina ben, skulle du ha ont och skämmas som om det var du som gjort fel, trots att alla förstår att det är du som är offret. Du skulle förneka och ända stanna kvar.

Du kan inte vara vän med någon som gör dig illa eller som du inte tycker om men det går helt utmärkt att vara fastsnärjd till någon du tycker är ett jävla svin. Oavsett om förälskelsen flödar och kärleken lever kvar eller om det bara är tentaklerna som håller dig där, så stannar du kvar. Längre än du tror. Mycket längre.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Den grå-gråa vardagen.

Hon ringde mig mitt i natten. Det tog inte ens två sekunder att vakna och förstå att det var allvarligt. Normalt när mina ögon slås upp på morgonen pirrar det i magen av en begynnande hunger samtidigt som tankarna cirkulerar kring en kopp med stark svart kaffe, såsom flugorna cirkulerar kring en nyöppnad burk med de väldoftande sura strömmingarna från Kallax i Luleå. Men inget var normalt när telefonen ringde mitt i natten. Hon som ringde var skärrad av hennes egna tankar som cirkulerade runt och runt utan att hon kunde bryta den helvetescirkeln hon hamnat i. I flera timmar hade hon långsamt borrat sig ner i den djupa brunnen som var överfylld med allt det svartaste av svarta som kan drabba en människa. Med darrande röst pratade hon i mitt öra medan jag vaknade helt.

En tänkare från något annat land konstaterade att förälskelsen alltid drabbade män och kvinnor olika. Även om jag inte på någon punkt håller med tänkaren så är resonemanget ändå intressant på något sätt.

En man drabbas alltid av en förälskelse som kommer ner som en blixt från en knallblå himmel. När blixten slår till har mannen ingen skyddsutrustning att försvara sig med alls. Han blir som en lobotomerad kärleksfull robot, som inte kan fokusera på något annat än den hans förälskelse cirkulerar kring. Han är färdig att plockas som en mogen fallfrukt som sökt sig ner i det gröna daggfyllda gräset.

För en kvinna är förälskelsen något som sker med vilja. Hon väljer själv när hon vill bli förälskad och i vem. Hon hjälper till även om hon aldrig behöver några rationella skäl för att bli förälskad, så har hon ändå sina skäl. Enligt tänkaren är det den enda skillnaden mellan att köpa en ny klänning eller att skaffa sig en ny älskare. Kvinnor är mycket mer pragmatiska på den punkten än vad männen tror.

När tänkaren frågar sin kvinna hur pragmatisk hon egentligen är svarar hon rappt.

”Jag är inte förälskad i dig. Jag har aldrig varit det.”

Han ser på henne med en något trumpet uttryck i ansiktet och hör när hon fortsätter.

”Jag älskar dig. Det är något helt annat. Jag vill leva med dig. Även om jag blir förälskad i någon annan i morgon bitti kommer jag att fortsätta vilja leva med dig. Du är mitt hem. Inte bara en varm och skön famn.”

Tänkaren inser i sina tankar att hela det fantastiska miraklet med att bli och vara förälskad plötsligt försvunnit som en rök som ventileras ut av hypereffektiva ventilationsaggregat från framtiden. Hon fortsatte som om hon läst tänkerans tankar.

”Det är inte förälskelsen som är det fantastiska miraklet.”

Han ryggade tillbaka som han fått en rejäl käftsmäll som han inte förväntat sig.

”Det är den grå-gråa vardagen som är det mest fantastiska miraklet.”

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Vi lånade en ängel.

Jag såg på den vita kistan med sina tydliga ornament av träfibermönster, som lyste upp rummet på ett vackert men samtidigt makabert sätt. Inom mig gjorde känslornas förvirrade stormar en rivstart jag inte var förberedd på även om jag trodde jag förberett mig på allt. Där inne låg du eller i alla fall det som en gång bildat synavtrycket av dig. Där inne låg det som var kvar av dig när sjukdomen gjort sitt. Dina livfulla ögon stirrade under ögonlocken mot ingenting och skulle aldrig mer stirra på något. Där inne saknades intrycket av det levande. Där härskade döden. Det var där du var.

En gång när jag var sex år gammal stod jag på perrongen på Kirunas tågstation. Jag var på väg att flytta till Nynäshamn för den allra första gången. Då med min mamma och pappa. Du var sexton och vinkade av oss. Det var då jag sa med ett tonfall och styrka och ett överraskande eftertryck: ”Vad skönt att slippa Inga-Lill!”. Just idag ångrar jag vartenda ord. Av alla som stod där på perrongen är det bara jag kvar som lever. Eller den gången jag var tolv och du tjugotvå, när du retat mig till den grad att jag kastade stolar efter dig. Jag menade bara att jag älskade dig. Inget annat. Men det förstod du redan då. Just idag ångrar jag vad jag gjorde då. Förlåt mig.

Just nu när jag står här i skogskapellet i dalarna strömmar minnena i en strid ridå förbi i en sådan takt så jag inte längre hinner med filmen av minnena som far förbi. Alla våra långa samtal. Våra djupa tankar. Alla gånger du utmanat mitt intellekt som jag också utmanat ditt. Jag känner mig illamående och maktlös. Jag hatar begravningar men älskar dig.

Någon läste upp något och avslutade med orden: ”Vi lånade en ängel.”. Jag känner hur jag nickar tydligt medan tårarna hittar de spår som de mängder av tårar som redan passerat lämnat efter sig. Jag hoppas verkligen att du flugit iväg som den ängel du är, mot en plats där du bara får le och må så där gott som du bara kan må när du är som lyckligast i världen. Mot en plats du lugnt kan invänta alla oss andra så vi kan mötas igen.

Du flög iväg bort till änglarnas rike, där du varken kan ses eller höras

det känns overkligt men ändå inte alls

att jorden blev utan din like, vill följa efter men förstår att du inte får störas

långsamt rinner tårar nedför min hals

Det finns ingenting som är så tomt, och ingen smärta som gör så ont

som att aldrig mer få höra dig eller se, när du sitter där och bara vill le

liten och go, så härligt glad, kämpade du till din sista dag

men gav dig inte utan strid, önskar dig att vila i frid

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Livet är för kort för att inte levas.

Klockan ringde aldrig. Det berodde absolut inte på att klockan inte fungerade, utan bara för att jag inte orkade vänta ut den. Redan en timma innan den lovat dyrt och heligt att ljuda i min sovalkov där jag låg på min alldeles nya säng, var jag uppe och i full fart med mina morgonbestyr. Höjdpunkten var definitivt den ensamma kaffestunden i min fåtölj vid sidan om det stora panorama fönstret, som släppte in all det ljus som redan lyste upp världen utanför. Jag hade planerat att vandra upp till mitt kontor under det fina sköna solljuset med den blå, blåa himlen som bakgrund. Bara tanken på den ensampromenaden kändes njutbar. Vädret fick mig att tänka tillbaka på de fantastiska jaktturer jag gjort, i något annat liv, med en vän som inte längre, sedan länge, levde. Lycka och sorg varvade genom min kropp. Som så ofta.

Det är sorgligt att se hur många människor omkring mig som är fiktivt lyckliga eller till och med öppet olyckliga, samtidigt som de inte kan se någon utväg. Det faktum att de inte ser någon utväg till att bli lyckliga, gör dessutom att de bara försöker på ett halvhjärtat sätt eller till och med helt slutat att försöka. Ändå vet de att livet är alldeles för kort för att försöka vara något annat än bara lycklig. Människor väljer att försöka vara bara nöjda och hoppas att det ska räcka ända fram till målsnöret. Och det kanske är rätt? Att nöja sig med att bara vara nöjd. Men det är inget jag själv tror på. Orsaken är ju enkel. Människor som bara är nöjda försöker bara få tiden att gå utan att någonsin uppleva livet. Människor som inte upplever livet gör inte världen till en bättre plats att leva på utan skapar bara, i bästa fall, möjligheter för andra att leva nöjda i en bitter ensamhet någonstans mellan något och inget.

Tänk om människorna omkring mig skulle välja att leva sitt liv som mitt i en lång innerlig och kärleksfull tungkyss? Att få känna den kärleksfulla samhörigheten medan livet passerar i vanlig ordning. Att kunna möta andra människor som vibrerar av depressiv ledsamhet utan att känna annat än en genuin lycka som inget verkar kunna matta av. Att kunna känna den djupaste kärleken är en lycka i sig självt som egentligen inte kräver något alls.

Det är då den lyckliga varianten av människan skapas eller trollas fram. En variant som alltid och utan dröjsmål kan förlåta sin omvärld bara av anledningen att både den kroppsliga och innerliga upplevelsen av livet, skriker av lycka. Den varianten av människan kan ta risker eftersom världen bara är en enorm skål av möjligheter. Det är då besluten blir självklart impulsiva men ändå kloka. Motsägelsefullt men sant.

Den lyckliga människan ger och ger näst intill allt till sin omvärld bara av den orsaken att den kan det. Det finns inget den lyckliga varianten någonsin ångrar mitt i sitt badande i skålen av världens möjligheter. Det är inte så att det som varit blir glömt även om lärdomarna tagits emot med öppen famn. Det som var är en del som gjort nuet och även framtiden till de möjligheter det är. Det är ju alltid så att det som sker det sker av en orsak som människorna påverkat på olika sätt. Oavsett om det händer för den lyckliga eller den olyckliga varianten av människa. Glöm aldrig det.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Det rödaste röda.

Klockan var alldeles för mycket när jag kom till Grishuset i natt. Även om planet var i tid så hamnade jag på en taxi som verkligen gav mig the grand tour of Kiruna. Det tog nästan lika långtid att åka Taxi som det tog att flyga. Konstigt är det ju med sådant. Vi har så bråttom att vi tar flyget men samtidigt accepterar vi att tillbringa en timme eller två för att åka både till och från flygplatsen bara för att följa det långsamma flödet till och från planet för att få flyga. Snabbt tar en resa i verkligheten många fler timmar än det jag själv tänkte mig när jag bokade flyget. Jag förstår att det är så det är precis som med mycket annat, även om det är förbaskat konstigt ändå. Nu hoppas jag att jag ska orka ta mig ur sängen och brygga lite kaffe.

Jag vill bli älskad. Det är banne mig inget som är unikt för mig utan något som jag är övertygad om att alla människor, kanske dock med något undantag, verkligen innerst inne vill. Jag vill fylla mig med kärlek av det rödaste röda precis som du vill fylla dig med det. Det som borde finnas i ett hiskeligt överflöd och ständigt vara tillgängligt för alla verkar ibland vara en bristvara som är helt omöjlig att få tag på. Än mindre fylla mitt liv med det eller ditt. Det kanske är så att det är några få människor som i en given stund har rätten till allt och resten för rätten till inget?

Om jag inte kan fylla mitt liv med kärlek och bli älskad vill jag faktiskt i alla fall bli beundrad av de människor jag möter. Och jag tror faktiskt att alla människor i samma båt som jag, också vill bli beundrade i brist på kärlek. Jag försöker varje dag att vara bäst, att hjälpa mest, att göra många goda gärningar för de människor som finns omkring mig. Jag klär mig snyggt och försöker vara glad, även om jag vet att det inte riktigt är min stil att ständigt vara glad. Jag gör allt för att bli beundrad och det gör också du.

Om jag varken kan bli älskad eller beundrad så finns det inte mycket att ge längre. Det är då jag tar. Jag tar för att bli fruktad, avskydd och föraktad. Det handlar inte alls om att vara elak eller dum utan för att fylla det tomrum som fyller mitt liv utan vare sig kärleksfulla eller beundransvärda blickar. Jag är inte vare sig bättre eller sämre än dig. I brist på det goda återstår bara det onda kvar. När min själ lyser av tomhet finns det ingen därute som har kvar någon känsla alls för mig. Eller för dig. Då ryser vi på var sitt håll i ensamhetens sorg. När vi försökt att leva men inte lyckats finns ingenting alls kvar.

Med andra ord finns det ingen väg för mig i livet, som för något gott med sig om jag inte kan bli älskad. Detsamma gäller dig.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.