Livet är för kort för att inte levas.

Klockan ringde aldrig. Det berodde absolut inte på att klockan inte fungerade, utan bara för att jag inte orkade vänta ut den. Redan en timma innan den lovat dyrt och heligt att ljuda i min sovalkov där jag låg på min alldeles nya säng, var jag uppe och i full fart med mina morgonbestyr. Höjdpunkten var definitivt den ensamma kaffestunden i min fåtölj vid sidan om det stora panorama fönstret, som släppte in all det ljus som redan lyste upp världen utanför. Jag hade planerat att vandra upp till mitt kontor under det fina sköna solljuset med den blå, blåa himlen som bakgrund. Bara tanken på den ensampromenaden kändes njutbar. Vädret fick mig att tänka tillbaka på de fantastiska jaktturer jag gjort, i något annat liv, med en vän som inte längre, sedan länge, levde. Lycka och sorg varvade genom min kropp. Som så ofta.

Det är sorgligt att se hur många människor omkring mig som är fiktivt lyckliga eller till och med öppet olyckliga, samtidigt som de inte kan se någon utväg. Det faktum att de inte ser någon utväg till att bli lyckliga, gör dessutom att de bara försöker på ett halvhjärtat sätt eller till och med helt slutat att försöka. Ändå vet de att livet är alldeles för kort för att försöka vara något annat än bara lycklig. Människor väljer att försöka vara bara nöjda och hoppas att det ska räcka ända fram till målsnöret. Och det kanske är rätt? Att nöja sig med att bara vara nöjd. Men det är inget jag själv tror på. Orsaken är ju enkel. Människor som bara är nöjda försöker bara få tiden att gå utan att någonsin uppleva livet. Människor som inte upplever livet gör inte världen till en bättre plats att leva på utan skapar bara, i bästa fall, möjligheter för andra att leva nöjda i en bitter ensamhet någonstans mellan något och inget.

Tänk om människorna omkring mig skulle välja att leva sitt liv som mitt i en lång innerlig och kärleksfull tungkyss? Att få känna den kärleksfulla samhörigheten medan livet passerar i vanlig ordning. Att kunna möta andra människor som vibrerar av depressiv ledsamhet utan att känna annat än en genuin lycka som inget verkar kunna matta av. Att kunna känna den djupaste kärleken är en lycka i sig självt som egentligen inte kräver något alls.

Det är då den lyckliga varianten av människan skapas eller trollas fram. En variant som alltid och utan dröjsmål kan förlåta sin omvärld bara av anledningen att både den kroppsliga och innerliga upplevelsen av livet, skriker av lycka. Den varianten av människan kan ta risker eftersom världen bara är en enorm skål av möjligheter. Det är då besluten blir självklart impulsiva men ändå kloka. Motsägelsefullt men sant.

Den lyckliga människan ger och ger näst intill allt till sin omvärld bara av den orsaken att den kan det. Det finns inget den lyckliga varianten någonsin ångrar mitt i sitt badande i skålen av världens möjligheter. Det är inte så att det som varit blir glömt även om lärdomarna tagits emot med öppen famn. Det som var är en del som gjort nuet och även framtiden till de möjligheter det är. Det är ju alltid så att det som sker det sker av en orsak som människorna påverkat på olika sätt. Oavsett om det händer för den lyckliga eller den olyckliga varianten av människa. Glöm aldrig det.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.