Vi lånade en ängel.

Jag såg på den vita kistan med sina tydliga ornament av träfibermönster, som lyste upp rummet på ett vackert men samtidigt makabert sätt. Inom mig gjorde känslornas förvirrade stormar en rivstart jag inte var förberedd på även om jag trodde jag förberett mig på allt. Där inne låg du eller i alla fall det som en gång bildat synavtrycket av dig. Där inne låg det som var kvar av dig när sjukdomen gjort sitt. Dina livfulla ögon stirrade under ögonlocken mot ingenting och skulle aldrig mer stirra på något. Där inne saknades intrycket av det levande. Där härskade döden. Det var där du var.

En gång när jag var sex år gammal stod jag på perrongen på Kirunas tågstation. Jag var på väg att flytta till Nynäshamn för den allra första gången. Då med min mamma och pappa. Du var sexton och vinkade av oss. Det var då jag sa med ett tonfall och styrka och ett överraskande eftertryck: ”Vad skönt att slippa Inga-Lill!”. Just idag ångrar jag vartenda ord. Av alla som stod där på perrongen är det bara jag kvar som lever. Eller den gången jag var tolv och du tjugotvå, när du retat mig till den grad att jag kastade stolar efter dig. Jag menade bara att jag älskade dig. Inget annat. Men det förstod du redan då. Just idag ångrar jag vad jag gjorde då. Förlåt mig.

Just nu när jag står här i skogskapellet i dalarna strömmar minnena i en strid ridå förbi i en sådan takt så jag inte längre hinner med filmen av minnena som far förbi. Alla våra långa samtal. Våra djupa tankar. Alla gånger du utmanat mitt intellekt som jag också utmanat ditt. Jag känner mig illamående och maktlös. Jag hatar begravningar men älskar dig.

Någon läste upp något och avslutade med orden: ”Vi lånade en ängel.”. Jag känner hur jag nickar tydligt medan tårarna hittar de spår som de mängder av tårar som redan passerat lämnat efter sig. Jag hoppas verkligen att du flugit iväg som den ängel du är, mot en plats där du bara får le och må så där gott som du bara kan må när du är som lyckligast i världen. Mot en plats du lugnt kan invänta alla oss andra så vi kan mötas igen.

Du flög iväg bort till änglarnas rike, där du varken kan ses eller höras

det känns overkligt men ändå inte alls

att jorden blev utan din like, vill följa efter men förstår att du inte får störas

långsamt rinner tårar nedför min hals

Det finns ingenting som är så tomt, och ingen smärta som gör så ont

som att aldrig mer få höra dig eller se, när du sitter där och bara vill le

liten och go, så härligt glad, kämpade du till din sista dag

men gav dig inte utan strid, önskar dig att vila i frid

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.