RIP 2008-2016

Jag kände mig alldeles speedad på ett sätt som jag inte varit på år och dar. Under eftermiddagen åkte jag hela vägen från den djupaste av det djupa i Uppland till den innersta av det inre av vår huvudstad. Inte ens de lååååångaaa och lååångsaaaaaammaaaa köerna på vägen in, kunde på något sätt hindra mig eller ens få mitt braiga av det bästa till humör att tagga ner det mikrominsta av det allra minsta. Det är ju så det är när livet helt plötsligt leker i orientaliska danser när hjärnan är fylld med tankar av goaste goa som finns, samtidigt som det simmar känslor i kroppen som är snällare än snällast och gör mig helt oövervinnerlig. Oövervinnerlig men ända hundraprocentigt ödmjuk. Ödmjukhet är en följsam och acceptabel biverkning till oövervinnerlighet.

Maten jag fick ynnesten att producera blev fylld av den varmaste kärlek även om den var en enkel geggamat som tog över en timma att fixa till. En komplex procedur för att få fram de enklaste och mest gentila smakerna som skickade ut sina mest lockande dofter ut i rummet. Den godaste snabbmaten av gegganatur tog alltid ovanligt lång tid att producera. Bara den tanken gjorde att mitt självsäkra men ändå ovanligt ödmjuka leende välde ut ur min innersta inre och placerade sig som ett skyltfönster på mina läppar.

De som åt, log och njöt av maten i kapp med hur jag själv njöt av hela situationen. Allt det jag tog in fick mig att känna mig orättvist mycket älskad. Det var inget jag bad om ursäkt över även om det inte gick att dölja på något sätt.

Min telefon gjorde sig plötsligt hörd med sitt traditionella bzzzzande som var ljudet som ljöd när ljudet var avstängt. De matätande blev samtidigt klara, drog sig tillbaka och lämnade mig ensam i rummet. Nyfiket tog jag fram telefonen som jag låste upp med en van rörelse och läste meddelandet som lyste mot mig genom mörkret, som en brännande laser som ristade sig genom ögonen och ända in i själen.

Tjugohundra åtta i maj satt du bredvid mig och såg på mig med dina nyfiket försiktiga djupgranskande ögon. Jag log. Du frågade. Jag svarade. Du bjöd på vin. Jag tackade nej. Du frågade. Jag svarade. Du provocerade. Jag parerade. Du bjöd på whisky. Jag tackade nej. Du frågade hotfullt. Jag svarade lugnt. Du frågade lent. Jag svarade pressat. Jag förstod att du var intelligent och att du kunde läsa mycket av den människa du riktade din uppmärksamhet på. För mig fanns bara du. För dig fanns bara jag. Tills vi landade i Turkiet. Jag insåg att du var ett naturbarn och att du inte alltid eller till och med sa det som var korrekt eller ens sant. Du sa det som du tänkte på även om du visste att orden som kom ut inte var något annat än en hel katastrof. Du insåg att jag både var nykterist och präst trots att inte heller det var korrekt på något sätt. När vi lämnade Luleå var vi okända. När vi landade var vi vänner. Det är så vänskap skapas.

Vi åkte runt i världen några veckor och lekte golfleken med hårda vinklade klubbor och vita stilfulla bollar med mängder med dimples. Vi åt middagar tillsammans och chockade människorna i de restauranger och barer vi besökte. Du chockade. Jag slätade över. Du blev ovänner med varannan du mötte men aldrig med mig.

Du ringde när du var bekymrad över något men aldrig när du var glad. Ibland undrade jag om du någonsin var glad utan då när vi var på resa någonstans. Du frågade många underliga och konstiga frågor under alla år. En av de mest underliga var denna.

”När du bär min kista när jag dör. Var vill du då bära den?”

Jag svarade överrumplat och snabbt:

”Vänster längst bak.”

Du svarade:

”Ja. Det är bra. Det är där jag placerat dig.”

Vi pratade ofta om döden. Om längtan efter döden. Men vi var överens om att låta den komma när dagen var slagen. Vi skulle inte ha bråttom även om vi längtade tillsammans. Du lovade mig att inte stressa utan ha tålamod att vänta på din tur.

I mörkret i rummet i det innersta av det inre i vår huvudstad läste jag bokstäverna som bildade ord som jag knappt kunde ta in, skrivna av någon som var med i Turkiet tjugohundra åtta. Hon skrev att du var död. Att du hade valt att bryta ditt löfte när du tappat ditt tålamod och bara stressat iväg. Att du, en fredag i oktober, bara tagit ditt kraftfulla gevär och gått ut, satt dig ner och låtit skottet gå som tagit dig till den plats vi längtat efter tillsammans efter men som vi lovat att inte besöka i någon hast.

Kära vän. Vila i frid. Vi träffas där när vi råkas så kan vi låta vår vänskap växa sig djupare och vara i en längre tid än de åtta år vi fick på denna sida.

RIP 2008-2016.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.