lördag 19 november 2016

Jag läser oftast mellan raderna.




För några veckor sedan skrev jag en krönika som handlade om vikten av att kunna ta en dag i taget mot ett känt eller mer vanligt ett okänt mål. Om jag kunde checka in ett ja på alla dessa frågor (Ler jag? Skrattar jag? Slår hjärtat lugnt? Sover jag gott?) kan jag definiera dagen som en god dag. En bra dag. I annat fall kan jag bara snegla på morgondagen och hoppas på något bättre. Även om jag fick ynnesten att vakna upp i ett tyst och vintrigt Kiruna kan jag bara konstatera redan innan dagen har börjat att den behöver förbättras radikalt och snabbt innan jag flyttar hela min blick och alla mina tankar till morgondagen och hoppas på något bättre. Jag ler inte. Jag skrattar inte. Hjärtat slår så hårt så jag inte fått en blund i natt. Med andra ord har jag givetvis inte sovit gott alls. Det största nöjet i natt var att hänga upp kläder på tork mellan glasen med mjölk för att dämpa de sura uppstötningarna som kom som ett brev med posten. Det enda goda med starten på denna dag är att kaffet i alla fall doftar kaffe.

Vi ska vara glada att vi människor kan tala med varandra. Det är i alla fall jag. Det är ju en så uppfyllande känsla när jag ser på den jag talar till att denna förstår det jag sa. Även om det är kommunikation som knappt blir utsatt för tolkningar.

Vårt språk. Vårt mänskliga språk menar jag då består inte alls bara av ord och läten. Språket består givetvis också av hur vi låter när orden kommer ut ur våra munnar, vilket betyder att jag precis som du kan säga samma ord eller mening med en mängd olika läten och ge olika meningar med samma ordval. Det tycker jag är väldigt fiffigt. Det är ett sätt vi krypterar meningar så att de som förstår mig bäst och förstår mest av det jag säger.

Nästa nivå av kommunikation är när ansiktet och ögonen också förvrider stärker eller planar ut det budskap jag levererar med munnen och mina läten. Normalt sett stödjer ansiktet det jag säger, förutsatt att jag verkligen menar det som orden låter oss förstå. Ljuger jag syns det. Återigen handlar det om att kommunicera så jag blir förstådd.

Den tredje nivån av krypto som vi lägger in är hur vi rör vår kropp. Kroppen har ju som du säkert redan vet ett alldeles eget språk som faktiskt levererar upp till sextio procent av det vi har att säga. Självklart är det så att ordvalet, ljuden, ansiktet och kroppen alla måste understryka det riktiga för att det jag säger ska bli trovärdigt. Det gör det svårt att ljuga för oss alla. De flesta blir snabbt avslöjade, men långt ifrån alla.

Den fjärde nivån av krypto är tiden. I kommunikationen finns alltid en tidslinje med. När jag pratat med en okänd människa i en timma är tidslinjen i den kommunikationen också bara en timma lång. Då påverkar inte tiden vare sig kommunikationen eller tolkningen på mer än ett sätt. Brist på tid. Ju längre tid jag kommunicerar med någon desto mer vet jag för att kunna tolka det någon säger korrekt. Om jag dessutom förstår den personens historia bra, förstår jag också än tydligare vad personen menar när orden ljuder.

Allt som sägs tolkas och ju bättre tolkningsnyckel jag har desto exaktare och mer komplett blir min tolkning av hela kommunikationen. Jag kan sätta kommunikationen i sitt rätta sammanhang med få eller inga antaganden.

Ibland när jag ställer en enkel fråga som Hur länge bodde du i Kiruna? till någon och får det snabba svaret fyra och ett halvt år. Så vet jag det. När jag ställer frågan Var bodde du tidigare och hur länge? till samma person som då ger svaret Luleå, tre, fyra, fem sex år, jag vet inte så noga, kan det vara läge att tänka lite mer. Självklart kan det vara så att personen är exakt och säker med årtal vid vissa tillfällen, men osäker och svävande vid andra. Ofta är det så att personen faktiskt inte vill att jag ska veta hur många år hen bodde i Luleå, men vill verkligen att jag ska veta exakt hur många år hen bodde i Kiruna. Frågan är bara varför hen vill just det? Motivet till varför någon kommunicerar det som kommuniceras är viktigt för att verkligen förstå det som sägs.

Ibland brukar jag fråga samma fråga igen några timmar eller dagar senare. Tyvärr visar det sig ofta att de ”flummiga” svaren är olika från gång till annan.

Ett annat bra sätt att förstår någon du möter är att ställa en kanonad av frågor och notera vilka av frågorna du skickade ut som denne vill svara på. Vi är ju funtade så att vi gärna svarar tidigt på frågor som är neutrala, där vi inte lämnar ut oss och där vi kan svara exakt. Oftast är dessa svar de mest ointressanta jag kan få. Jag vill gärna få svaren till alla de frågor jag ställt som hen valde att lämna obesvarade i hopp om att jag inte skulle fråga igen.

Den sista reflektionen som kan hjälpa oss att kommunicera bättre handlar om rädslor. När jag pratar med någon som tydligt visar rädslor kring något specifikt ämne eller typ av händelser, säger denne till mig att just det som rädslan handlar om är ett ämne som engagerar. Antingen för eller emot. Oftast emot. Ämnen som engagerar är oftast ämnen man är djupt insatta i och allt som oftast har personliga erfarenheter av. Antingen som förövare eller offer. Oftast både ock.   

Det är allt detta som gör kommunikationen så jäkla svår men samtidigt så enormt intressant. Faktum är att allt vi gör och det vi säger måste alltid hänga ihop. Så är det bara. Annars är det som sagts inte mycket värt alls.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

fredag 18 november 2016

Tid att välja väg.




På den sjätte våningen ovanför Hornsgatan en liten bit från Högalidskyrkan mitt på Södermalm i vår huvudstad vaknade jag mitt i natten badande i svett, utan att kunna förstå orsaken till detta. Utanför, sex våningar nedanför, hade söders bilrally redan brakat igång med sitt vinande oväsen. Ett oväsen som normalt bara stördes av tjutande sirener som beblandats med blinkande blåljus från något fortkörande akutfordon på väg att undsätta någon i nöd. Storstadspuls kallade infödingarna det. För min del kan det kallas hur mycket puls som helst men är bara det som det egentligen är. Oväsen. Ett rent jävla oväsen. Jag vet att jag om några månader och många nätter senare inte kommer att höra de nattliga ljuden mer. Man vänjer sig med allt. Även jag. Jag satte mig ner i fåtöljen med min termomugg fylld med kaffe av den mer starka sorten, innan jag slog på teven och lät tankarna virvla fritt i den interna vinden som alltid började blåsa runt inom mig.

Vägval. Det är inte alltid så lätt med just vägval. Det har ju hänt många gånger i livet att jag valt en väg som bara lett fram till en ogenomtränglig vägg. En mörk återvändsgränd. När jag var yngre fanns det som oftast mycket prestige, när jag valt något som senare visade sig vara fel. Eller fel och fel. Vägvalet jag hade gjort kanske inte lett mig närmare det mål jag hade satt upp, utan jag fick ta ner mössan, bocka lätt och samtidigt offentligt erkänna att jag valt fel. Att jag gjort fel. Tagit fel beslut. Det kändes verkligen som en megaförlust och något jag skämdes över. Då.

Nuförtiden hanterar min hjärna allt detta utan någon prestigeförlust alls. Jag accepterar oftast min situation och förbereder, planerar och genomför ett nytt vägvalsbeslut som rimligtvis skulle ta mig på en ny väg, förhoppningsvis i rätt riktning, utan att för den sakens skull byta målfokus. Jag har för länge sedan förstått hur enormt viktigt det är att våga ta beslut trots att allt är osäkert och att jag aldrig kan utkräva några som helst garantier för att det vägval jag gör är det rätta för att snabbast ta mig närmare målet. Om det skulle finnas någon som försökte garantera att det verkligen var det bästa så vet jag idag att det är en absolut lögn och inget annat. Kanske inte en medveten lögn och kanske en garanti som lämnats i god tro.

Jag har också sett människor omkring mig som gjort multipla vägval i tron att det på något sätt skulle kunna ge en större säkerhet eller trygghet i sin färd mot sitt eget mål. I min värld kan det aldrig vara rätt väg att gå. Jag är övertygad om att det är av yttersta vikt att välja den väg jag innerst inne tror är det rätta och sedan göra mitt yttersta för att försöka ta mig fram längs den vägen, fram tillsdess att det är uppenbart att det är en mörk återvändsgränd som möter mig eller till att jag är framme vid mitt mål och måste göra nya val. Jag ser inte det som en förlust, de gånger jag möts av den mörka återvändsgränden. Jag tar tålmodigt bara nya beslut. Tålamod är en viktig egenskap när jag vill fullfölja något. När jag var yngre hade jag inte den egenskapen med mig i bagaget. Men det har jag nu.

Under det senaste året har jag drabbats av många insikter och också hunnit med att göra många vägval. Något av vägvalen jag gjort ledde inte mig till det mål jag hade när jag gjorde dem, men kanske på något skumt sätt lett mig ut på andra vägar utan att för den skull behöva göra avkall på mitt mål, som driver mig framåt. Jag har drabbats av motgångar jag inte hade räknat med när jag tog beslut om något av de vägval jag beslutat om. Motgångar som ruskat om mig i grunden. Men jag har också drabbats av lycka som ett rent resultat och belöning för det mod jag visat när jag övervunnit mina egna rädslor. Jag är inte rädd för att göra vägval och kommer att fortsätta med att aktivt välja väg till den dagen jag mist det mest värdefulla som finns.
Tid att välja väg.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

fredag 11 november 2016

Det sjunde ansiktet.




Det är otroligt roande och samtidigt helt fascinerande att se hur snön hanteras i vår huvudstad. Om jag inte visste bättre så skulle jag kunna svära på att det något mindre vackra smeknamnet Tokholmen absolut måste ha sitt ursprung i de tafatta försök till snöröjning Tokholmarna genomför efter varje snöfall. Men jag vet bättre. Jag fattar att det helt enkelt inte finns pengar nog för att göra en rejäl anfallsplan som dessutom assisteras av omfallsplaner av olika modeller. Utan en rejäl plan blir ju snöröjningen till ett komiskt skådespel. Men det är inte bara pengarna som saknas, tror jag. Det är nog också förmågan att besluta om ett kraftfullt regelverk som skulle göra alla trafikanter till medspelare istället för de motståndare som de är idag. Jag är övertygad om att det går att fixa, hör jag mig själv prata för mig själv medan handen sträcker sig efter muggen med det nybryggda svarta och starka kaffet.

Människor jag möter är sällan eller kanske aldrig det som de utger sig för att vara. Jag vet inte om det är så alla människor känner när de träffar nya människor. Det kanske är mig det är fel på? Eller så är det den naturligaste saken i världen? Kan det vara en framgångsfaktor att starta en ny relation med en annan människa genom att mötas i en omedveten lögn? Om det är så det normalt sker finns det ju många fler goda exempel än dåliga.

Det första ansiktet du möter hos din medmänniska är det ansikte som hen tror att du vill se. Det är då den människa du fäst din blick på, inte normalt går i klinch med dig, utan du får nästan känslan att ni tycker lika om det mesta och det ni inte tycker lika om känns samarbete och kompromisser nära. Men för det mesta är detta bara ett tunt skikt som ni snabbt kommer att passera. Det är aldrig så att det är det första ansiktet du vill ha.

Vägen från det andra fram till det sjätte ansiktet är trixig med svårartade hinder och kantad av djupa diken med extremt taggiga buskar omgiven av hårda stenar med vassa kanter. Få relationer kan utvecklas hela vägen, utan att det blir alldeles övermäktigt svårt att ta sig fram. Många relationer får nöja sig med att njuta av det tredje och kanske fjärde ansiktet. Då är det väldigt lite fejk och mycket verklighet i relationen som fortfarande omges av mörka moln av hemligheter, som de inblandade normalt inte ens bryr sig om eller oroas över.

Den dagen du upptäcker att du visar ditt sjunde ansikte åt någon är dagen då du låter din själ visa hela sin nakenhet. Det är dagen när den trixiga vägen med alla svårartade hinder är passerade, även om ni ramlat ner i diket och stuckit er blodiga på de vassa taggarna i buskarna eller har stora blåmärken och skrubbsår från de hårda kantiga stenarna. Det är den dagen du kan se upp mot skyn och inse att alla de mörka molnen av hemligheter är bortblåsta och aldrig mer kan komma tillbaka. Det är dagen då du står där helt naken och ensam utan något skydd annat än all den tillit du känner, som fått dig att våga satsa allt du har. Att våga gå all-in utan att ha något att falla tillbaka på. Att stå där och se in i det sjunde ansiktet och samtidigt veta att det inte finns någon bakdörr som du kan fly genom. Du visar bara ditt sjunde ansikte om du känner full tillit och vet om att det är något som du av nödvändighet behöver göra. Just där. Just då. Och för alltid.



Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

lördag 5 november 2016

Ärligt stulet.




En ny dag har startat med en morgon fylld av aktiviteter, även om den inte startade i ottan utan snarare under senmorgonen med brödbak av dubbla sorter. Dels spisbröd, dels frallor som kanske ska tjäna sitt syfte som hamburgerbröd om det nu skulle vara så att det blev till att laga det på kvällen. Spisbrödet är bara en seg och lite torrare välknådad deg som kavlades ut till små tunna bröd som kan snurras ihop med lite smör och pålägg. Försvinnande gott helt enkelt. Den andra aktiviteten var att servera frukost på sängen till de som fortfarande låg och drog sig. Morgonen avslutades med att färdigställa ett bilköp av en ny bil som skulle ersätta den tjänstebil jag kört det senaste halvåret. Som mätt, vaken och nybliven bilägare känner jag att jag med all rätt kunde sätta mig ner och lyssna till morgonpratet på  teven samtidigt som jag skriver några rader om något som på något sätt är viktigt men ändå helt oviktigt när jag analyserar det i djupet.

Det som är skönt med vänner som jag känner väldigt väl, är att gränserna på vad som är möjligt och omöjligt suddas ut. Ett sådant exempel är det som ibland händer när jag lånat saker av de allra godaste av vänner jag har eller tidigare har haft.

Från tid till annan är det ju så att man är i extremt behov av ett verktyg eller något annat som håller länge men används lite. Det kan vara något som dessutom kostar ett antal sköna tusenlappar och betingar ett betydande värde även i begagnad form. De gånger jag varit i det extrema behovet och haft nog med pengar samtidigt som jag vetat att ingen av mina vänner redan haft en sådan nyttopryl, har jag utan reflektera eller på annat sätt grubbla, bara sonika köpt det som behövdes. Även om det var för de sista slantarna bara det var nog extremt behövt.

Att jag sedan bara behövde prylen i en vecka, hörde egentligen inte till saken om det inte hade varit för det mytomspunna greppet Ärligt stulet. När min nyttjandevecka var förbi hamnade den pryl som jag känt ett så extremt behov av i gråzonen av sin existens. Den hade ju ett ekonomiskt värde men inte just vid den tidpunkten något egenvärde i min värld. Allt som inte hade något egenvärde hamnade till slut i något av de mörkaste hörnen i något av de bortglömda förvaringsskåpen som fanns i alla hus. Plötsligt visste jag knappt att det var något jag ens hade.

Från tid till annan blev även mina vänner i extremt behov av just den pryl jag hade i mina mest hemliga bortglömda gömmor. När min vän frågade om jag kunde hjälpa till eller om jag hade just det som hen behövde, sökte min hjärna fram bilden av det som var bortglömt. Från den hemliga bortglömde gömman kunde jag hämta det min vän behövde och låna ut den. Det märkliga som hände då var att jag lika snabbt som jag glömt bort var jag lagt den eller att jag hade en också glömde bort att det jag hade, hade jag lånat till en av mina vänner. När jag sedan nästa gång behövde prylen själv så lånade min vän tillbaka det jag en gång hade lånat ut. Eller återlämnade skulle man kanske kunna säga om det inte hade varit för att jag inte längre visste att jag lånat ut den.

Skalar man upp detta och ser hela nätverket av vänner från ovan med alla deras extremt behövda prylar som glömts bort i det mörkaste hörnet i det bortglömda skåpet förstår vän av ordning snabbt att det kan vara lite svårt att veta vems pryl som egentligen är vems. Eller ens var vems pryl är. Det viktiga från prylens sida, från vännernas sida och från samhällets sida är ju att prylen är i vår tjänst så mycket som möjligt så länge som möjligt för så många som möjligt. Det är längre inte alls viktigt vem som är ägare av det ekonomiska värdet om värdet som skapas av det prylen kan utföra är så mycket mer värdefull för oss. Det är därför jag och mina vänner tidigt införde uttrycket Ärligt stulet.

När jag lånar prylen av min vän kan jag bara förkunna med en hög och tydlig röst att det jag lånar nu hamnar under epitetet Ärligt stulet, för att min vän ska förstå att jag inte lämnar tillbaka det jag lånar förrän min vän behöver det. Självklart kan jag inte sälja den, men jag kan låna ut den till en vän. Ärligt stulet betyder att min vän för mer plats i sina hemligaste mörka hörn i det bortglömda skåpet någonstans.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

onsdag 2 november 2016

Söt, liten och bara sexton.


Min väg till kontoret i norra Uppland kantades av hårt regn och var kraftigt beblandat med snöflingor som tydligt indikerade att vintern var i antågande. I de starka strålkastarnas sken, som skar genom det bäcksvarta mörkret som rådde reflekterade snöflingorna som reflexminiatyrer som inte kunde köpas för pengar. Det var vackert och lite hotfullt. Jag sippade av det svarta eleganta kaffet jag fyllt min termomugg med innan jag lämnade mitt Chateu i Burvik. Nu var det bara tre dagar sedan jag tagit nya beslut som ännu en gång på kort tid skulle förändra mitt liv på ett överväldigande sätt. För en gång skull tyckte jag att livet var spännande och ovisst så att det till och med pirrade i magen av förväntan. Det var knappt så jag kunde vänta på tiden som skulle komma.

Det är en spännande tid att vara tonåring, men ändå kanske inte mer spännande än det alltid varit tidigare också. Ordet tonåring kommer ju av att man fyller tretton. Det är första året man är i år som slutar med ton. Det sista året är nitton. Efter det blir man tjugo och har då avslutat sina tonår lika överraskande och plötsligt som de började. Även om vi alla haft en del förväntningar på övergången till tonåren liksom vi har inför övergången från tonåren. När man är precis i mitten av tonåren fyller man sexton år. Då är man söt, liten och bara sexton år eller rynkig, urgammal och nära döden. Det beror bara på om det är de som är äldre eller yngre som står för bedömningen.

När du fyller sexton får du ta körkort i ett antal länder i världen, medan du i andra inte ens får övningsköra. I de flesta länder får du ta flera olika typer av vuxenjobb, men ännu inte alla eftersom det är få eller inget land som du legalt ännu är vuxen, även om du längre inte är ett barn. Du har också valet att inte gå i de obligatoriska skolorna eftersom de ersatt med frivilliga, även om du kanske inte förstår att även de på något sätt är obligatoriska om du ska kunna ta den plats du förtjänar i samhället.

När du fyller sexton får du i några länder köpa tobak, medan det antingen inte funkar alls i andra länder medan det finns länder helt utan restriktioner. Du kan bli byxmyndig i vissa länder just detta år även om vi i Sverige valt femton som gräns för just det. I några länder kan du gifta dig lagligt bara föräldrarna ger ok medan något land kan du skippa att fråga om lov och göra som du vill. När du fyller sexton tenderar du att göra som du vill. Vi som finns omkring kan råda dig. Vi kan stödja dig. Men också fortfarande lägga in vårt veto även om vi inte längre kan bestämma allt. Det är kanske det viktigaste med att fylla sexton. Att få bestämma mer. Att få planera sitt liv mer. Att bli hörd och lyssnad på istället för att bli instruerad. Det händer när du växer och sakta men säkert drar på dig din vuxenkostym. Eller i alla fall provar delar av den.

När du fyller sexton får du rösta i vissa länder medan du kan rycka in och göra din militärtjänst i andra. På några platser på jorden kan du själv besluta om du vill donera ditt blod medan du fritt kan köpa alkohol på andra. Tyvärr finns det ännu länder i världen som är så fattiga och har en så kort estimerad livslängd så att du som sextonåring borde ha två till tre barn men knappast någon förälder längre. Allt för att du ska kunna dö innan trettio fyllda år med barn stora nog att skaffa sina egna barn. Livet som sexton ter sig väldigt olika i olika delar av världen.

I staterna på andra sidan atlanten firar man speciellt när flickorna fyller sexton år, även om det på senare tid även börjat firas för pojkar också. Då klär man upp sig megamax och har ett rejält partaj antingen hemma eller i någon hyrd lokal. Där har man fullt ös med inhyrda musiker eller discjokeys. Och givetvis en massa jämnåriga kompisar. Det största med hela firandet är Sweet Little Sixteen ceremonin när man tänder sjutton ljus.

Det första ljuset symboliserar föräldrarna.
Det andra symboliserar syskonen eller far- och morföräldrar.
Det tredje till det sjätte ljuset symboliserar alla övriga familjemedlemmar.
Det sjunde till det fjortonde ljuset symboliserar alla vänner.
Det femtonde ljuset symboliserar sin eller sina bästisar.
Det sextonde ljuset symboliserar sin hjärtevän.
Och det sjuttonde och sista ljuset symboliserar framtiden eller rättare sagt lycka till på färden till att bli vuxen och leva i den värld som fortfarande kanske inte är den enklaste att hålla sig lycklig och glad i. Vi känner ju alla till det hemska ordspråket:
Life sucks and then you die.

Det skulle kunna bli ett liv med ständig lycka, men oavsett det så slutar ordspråket ändå med de deppiga orden: …..and then you die. Det gäller alla till och med dig som fyller sexton tjugo hundra sexton. Grattis till dig som är söt, liten och bara sexton år.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.