Som en orange liten boll…

Den andra flygningen denna vecka är ett faktum. Precis efter att ha lyft från Arlanda känner jag hur kaffesuget rent av sliter min itu invärtes. Just nu spelar det faktiskt ingen roll att kaffet som serveras på just detta flyg mest troligt är ljummen, mer brun än svart och antagligen doftar i någon variant som i bästa fall skulle kunna förväxlas med en knivsudd av en droppe uddlös och ofärgat kaffe. Hon i den rödblå arbetsdressen gav mig just det som kanske skulle hindra mitt invärtes att tudelas. Klunk. Klunk. Mmmmm. Nu kan jag faktiskt tänka och känna lite mer och framförallt lite längre. Det är trettio minuter till landning. Tid finns.

Jag fattar att det inte är så illa som jag ibland tänkt och tyckt. Men faktum kvarstår. Det är verkligen sådant jag tänkt och tyckt. Har du någonsin känt dig som en entitet i livet som egentligen aldrig interagerar med några andra entiteter på riktigt? Det är klart att det finns människor runt om oss alla i livet. Snälla människor. Vänliga människor. Tacksamma människor. Glada människor. Och tvärtom. Människor jag är snäll mot. Människor jag visar vänlighet. Människor jag är tacksam över att de finns omkring mig. Människor jag ler åt. Trots det har jag alltför ofta känt att vi människor som faktiskt bryr sig om varandra bara är som en enorm mängd av små, glada och färgade bollar i ett bollhav av den något större modellen. Jag fattar att det måste vara något mer än så och inte alls så illa som mina tankar och känslor säger.

Om jag var en orange liten boll som var genuint glad som fan och hade hittat min plats i det gigantiska havet av bollar borde jag ju varit lyckligare än lyckligast. Självklart är det så. Men förvåningen blir ju total, när jag som den lilla orangea boll jag var, separerades från hela mitt hav utan att något hände. Jag menar faktiskt precis så. Jag blev inte rädd. Jag kände mig inte mer ensam än om jag varit kvar i det gigantiska havet med färgglada bollar. Känslan av saknad dök aldrig upp som ett brev på posten. Inte ens längtan kom plötsligt från något inre parti av min lilla runda orangea kropp.

Sakta men säkert förstod jag att det var likadant men tvärtom för alla de bollar som blev kvar i havet. De blev inte heller rädda för att jag inte fanns där just då. De blev aldrig mer ensam för att jag var ute på någon utflykt i den orangea världen. Det fanns heller ingen annan boll i havet av bollar som ens snuddade på känslan av att vara saknad. Någon form av längtan efter den orangea lilla bollen kunde heller inte förnimmas i någon del av den stora oceanen.

Igår när jag gjorde min första resa för veckan insåg jag att jag kände en omtumlande och överväldigande känsla att känna mig saknad, som bara kunde matchas med min egen känsla av att sakna. Eller känslan av den pyrande längtan av någon som värmer det mest inre samtidigt som någon ropar ut sin längtan så det ekar ut i världen. Trots alla de omtumlande och överväldigande känslorna så fanns det faktiskt en som överträffade alls. Känslan av att känna sig älskad bara för att just jag var färgglatt orange som genuint var glad som fan samtidigt som jag älskade mer än mest. Att känna sig älskad av någon jag älskar.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Det får aldrig hända.

Den sista söndagen i februari är ett veritabelt faktum. Sitter i min bästfåtölj och njuter av morgonens första kopp med kaffe, samtidigt som tankarna bara snurrar runt i ofrivilliga och minst lika ovälkomna banor. Under den senaste månaden har jag hamnat i skottlinjen för den ena elakheten efter det andra ondskan. Det känns som om jag bara precis orkat kravla mig upp från det tankekaos som jag drabbas efter en rejäl motgång, förrän nästa gråa moln släpper ut sin urkraft så stormen får fritt spelutrymme att pressa mig ner in i det mörka helvete som dessa tankekaos genererar. Även om det finns mycket färgglatt i livet och njuta av, så pressar det mörka, musten ur mig sakta men säkert. Jag tycker det är nog nu. Nog av sådant som aldrig borde få hända.

Ibland stöter jag på vuxendagis där jag tydligt kan se hur olika arméfraktioner sakta men säkert bygger upp sin styrka, för att så småningom orka ta den strid som med tveklös säkerhet kommer att komma. Då känns det verkligen att det är motstående kulturer som sakta men säkert pressas mot varandra för att antingen förenas eller förintas. Dessa situationen leder till ofta fram till oväntad dramatik som känns brutal och orättvis, samtidigt som dramatiken bara framkallar ren och skär ledsenhet för alla inblandade. Kombineras det med ett fyrkantigt maktmissbruk som får de mindre maktbemedlade att trampas ner i det svarta kladdiga stoftet, kan man ju verkligen börja undra på vart ett sådant vuxendagis är på väg.

Andra gånger möts jag av ett vuxendagis där det viktigaste är att hjälpa varandra att lyckas med vad det än må vara. I ett sådant dagis lyssnar man uppriktigt och ärligt på varandra och känner en stor respekt för den som berättar. Där tar man till sig budskapet och funderar ett slag innan man återkopplar. För återkopplar gör man alltid. I ett sådant dagis delar de med mycket makt med sig till andra som behöver det. Där finns sällan någon som flyger uppe i det blå bland alla moln eller krälar i det svarta kladdiga stoftet. Där ger man en hjälpande hand. Eller två.

En undersökning kring engagemang visade att det bara finns tolv procent gröna (som är riktigt engagerade) och tolv procent röda (som är antiengagerade). Alla de övriga tjuttiosex procenten är gråa och egentligen ganska ointresserade. I drömmarnas värld skulle jag önska att få vara en del i en grupp där den övervägande delen är gröna och där de röda har kapitulerat. Jag är övertygad om att det finns möjligheter att komma dit, även om det inte är lätt. Det är fråga om vilka värderingar och värdegrund som binder gruppen av människorna samman på bästa sätt. Jag tycker verkligen inte vi ska acceptera att människor sällar sig till de röda när vi ska försöka att ha så roligt vi kan tillsammans. Det får aldrig hända. 

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.