lördag 13 maj 2017

Ja. Jo. Jag älskar…




Den första lördagsmorgonen efter att ha fått veta det största tidigare i veckan började med att du väckte mig alldeles för tidigt. Bara för att du var vaken. Vaken och helt enkelt otrött. Vi kramades. Tittade på film i vår padda i kombination med en pikofrukost. Och du gjorde som du brukar när filmen fladdrar i rutan. Du somnade. Jag tittade färdigt, stängde av och berättade för dig varför jag älskar dig. Inte för att du lyssnade utan för att jag ville berätta det igen. Mitt i allt blundade jag till och vaknade fyra timmar senare. Steg upp. Gjorde frukost till dig. Till mig. Väckte dig försiktigt. Jag frågade dig om du hade hört. Du svarade nej. Jag sippade på mitt svarta kaffe innan jag lät min röst ljuda på ett viskande sätt.

Ja. Jo. Jag älskar dig för att du är finast. Och finast kan man bara vara om man har det goaste hjärtat, den kärleksfyllda blicken och det kluckande skrattet av lycka. Det har du.

Ja. Jo. Jag älskar dig för att du är skönast. Och skönast kan man bara vara om man skapar en ständig längtan till kroppskontakt där värmen sjuder, blodet bultar och man då inte kan tänka sig att någonsin finnas på någon annan plats. Allt det skapar du.

Ja. Jo. Jag älskar dig för att du är den härligaste att hänga med. Och det kan man inte vara om man inte kreerar den härligaste atmosfären så allt blir fulländat oavsett om vi gör allt det roliga eller ingenting alls. Du kreerar det alltid.
  
Ja. Jo. Jag älskar dig för att du är den vackraste kvinnan jag sett. Och det kan man bara vara genom att vara fotogenic i synkronisation med ett utopiskt vackert läte när orden ljuder ut ur munnen i vågor skapade av en ren och skär intellektuell aktivitet längst därinne någonstans. När jag täcker på vackerhet tänker jag på dina läten och din fysiska uppenbarelse.

Ja. Jo. Jag älskar dig för att du är den skönaste att älska med. Och det är man inte för att man har en fysisk kapacitet att älska utan för att man tillsammans för och följer i en oändlig rad av lekar som man leker för att man vill och behöver det. Jag och du för och följer i en oändlig rad av lekar som gör dig till den skönaste att älska med i hela världen.

Ja. Jo. Jag älskar dig för att du helt enkelt lagar supergo mat fast du inte ens vill. Och det är ju sant att vägen till mannens hjärta ofta går via magen. Du väljer alla vägar in i mitt hjärta som har alla fönster och alla dörrar öppna för att du ska komma in oavsett vilken väg du väljer.

Ja. Jo. Jag älskar dig för att du samtidigt är snäll, bestämd, flexibel, omtänksam, krävande och överraskande. Det kan tyckas märkligt att man kan älska någon som är krävande och bestämd men kanske mindre märkligt att kunna älska någon som är flexibel, omtänksam och överraskande. Men faktum är att kärleken lever hårdare och tränger djupare ner om inget är förutsägbart, Och det finns inget med dig som är förutsägbart.

Ja. Jo. Jag älskar dig för att du både är modig och feg. Att vara modig som få och kasta sig över rent av nästintill omöjliga uppgifter samtidigt som man bangar för ytterst banala och triviala småsaker i livet skapar dynamisk. Ibland är det skönt att slippa själv ta steget fram, ibland är det skönt att känna sig nyttig. Allt det får jag vara när jag är med dig.

Ja. Jo. Jag älskar dig för att du är kvinnlig och kurvig. Jag önskar inget hellre än att världen ska vara jämlik för både kvinnor och män. Men ibland vill jag bara vara man. När jag är med dig får jag vara jämlik samtidigt som jag får vara man. Sen kan jag ju bara villigt erkänna att jag älskar att följa dina kurvor med min hand.

Ja. Jo. Jag älskar dig för att du är förbannat underbart härlig. Det är inte mer med det.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar