Ensamheten väger bly.

Så mycket bättre skriker ut i rummet. De fantastiska artisterna försöker överträffa varandra i att sjunga varandras låtar men på sitt alldeles egna sätt. Utan att jag förstår varför handlar Så mycket bättre om att vinna trots att det inte är en tävling utan bara en samvaro med andra artister. För dem blir det ett levebröd. För oss blir det underhållning på bästa tevetid varje lördag. Det känns som om programmet bara är nästan rätt eller så beror det bara på att producenterna inte valt rätt kombination av artister. Ja. Vad vet egentligen jag?

Ensamheten ligger tung på mina axlar. Som vanligt kan jag konstatera att ensamhet inte riktigt är min spelplan. Jag vet inte vad det riktigt beror på men känslan av att mitt ständigt uppblåsta jag sjunker ihop och ut kommer en liten vilsen man som börjar bli till åren kommen. Mitt normalt sällskapliga jag verkar vara helt försvunnen och har ersatts av en missnöjd cirkusdirektör, utan vare sig cirkusakrobater eller disciplintyngda spännande djur från något land någon betecknar som exotiskt. Han har ingen längre att direktöra över. Han är ensam.

Ensamheten ligger tung på mina axlar. Alla människor som jag känner pratar så gott om att kunna få vara ensam och intellektuellt förstår jag dem verkligen fullt och fast. Det handlar ju om att få tid att bara tänka på mig själv och att bara göra det jag själv vill. Men i den verkligt praktiska världen fungerar inte detta koncept alls. När jag är ensam tänker jag just på att jag är ensam, liten och obetydlig. Att jag är oviktig och nedlagd. Jag har svårt att först varför någon bara vill vara ensam. Kunde jag bara prata med någon om hur ensam jag är skulle problemet vara överstökat. Då skulle jag inte längre vara ensam.

Ensamheten ligger tung på mina axlar. Det är inte ens så att jag inte försöker. Jag försöker. Jag tränar. Jag skriver om det. Jag joggar. Hugger ved. Lyssnar på musik. Skriver bok. Lagar mat. Dukar fint. Diskar. Vad jag än gör är mina tankar insnärjda och omgivna av den svarta dimman som sakta och obönhörligt suger ner mig i det svarta oändliga mörkret. När tårarna pressats ut av ensamhetens extrema tårpressmaskin, är känslan att dimmorna i svart är välkomna besökare och gärna får ta mig i hand och visa mig vägen.

Ensamheten ligger tung på mina axlar. Trots allt. Trots alla motsträviga känslor. Trots att hela min kropp mår illa i varenda por har jag bestämt mig för att besegra ensamhetens svarta skepnad. Jag är ju en tävlingsmänniska, vad nu det egentligen betyder, så jag är villig att gilla läget och göra ett helhjärtat försök att besegra den svarta sida en gång för alla. Jag förstår att jag måste ta risker. Jag förstår att jag kan misslyckas och att det har konsekvenser. Men jag måste bara försöka. Hur tung den än är, så måste jag försöka igen. Och igen. Till dess att någon av oss står som segrare.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

En tsunami av sorg.

Snön vräkte ner när vi alla satte oss i bilen. Temperaturen låg runt nollan så jag förstod att det kan vara rätt halt därute efter vägarna mellan Kiruna och Pajala. Vi hade gott om tid på oss så det var bara att köra på med en lite mer defensiv approach än vanligt. Men sen skulle vi inte att bli. Det var man inte till en ceremoni eller ritual som detta. Begravningsdräkten, som är en betydande del i hela ritualen, var påtagen redan därhemma. Det kände som om kroppen verkligen var uppladdad för att bli överkörd av en bergvägg av känslostormar som normalt skulle svepa mig av banan varje gång. Men inte denna gång. Jag var beredd. Som ett rent tecken på detta bultade huvudet redan då av smärta. Det kändes bara bra.

Efter alla arton mil genom oplogade snövägar, nyregnade och nyplogade skönvägar var vi framme i Pajala. Vi kunde bara ta det lugnt eftersom vi hade trettio minuter till godo. Klockan var tretton och trettio. På parkeringen möttes vi av min bror, hans fru, min moster och hennes man. Min moster och hennes man hade flugit in från Värnamo i söder men kommit med bil från Luleå denna morgon. Även om återseendet var kärt var det ingen som log. Även en av mina kusiner, som jag träffar så sällan men tycker så mycket om, var på plats. Det fanns inga utrymmen för leenden när man möttes i begravningsdräkter och tänkte på döden.

Gravkapellet låg dryga hundra meter bort. I samlad tropp vandrade vi fram. En rad av svartklädda, tystlåtna människor som långsamt promenerade fram genom det yviga snöfallet. De promenerande människorna skickade ut kraftfulla signaler av vibrerande sorg. Mitt i raden gick jag. Någonstans bredvid mig gick min storasyster. Framför mig gick min bror med nedböjt huvud. Kapellets dörrar öppnades framför oss. Vi steg in. Mitt i rummet stod den. Kistan med mamma i. Ett vackert hantverk i ädelträ med utsnidade ornament i spektakulära former. Jag hade som vanligt svårt att förstå att detta konstverk i trä om ett tag skulle sänkas ner i den svarta jorden för att bara försvinna. Allt toppades av ett inramat foto av min leende mamma. Nästan som hon gladdes åt att hon var där och att jag var här. Ett noll till mamma.

Det kom i våg efter våg. Kramperna i kroppen fick mina muskler att dra ihop sig för att pressa in all världen sorg i mitt medvetande samtidigt som jag kände hur illa jag mådde. Ögonen kastade du det ledsna vatten i pulserande floder på både in- och utsidan. Benen studsade oregelbundet mot underlaget som en effekt av att musklerna drog ihop sig. Det var som en tsunami av sorg.

Ögonen fokuserade på siffrorna 245 på väggen mitt emot. Ju djupare ögonen fokuserade på siffrorna desto mer regelbunden blev andningen. Jag kände hur musklerna slappnade av. Kroppen lugnade ner sig. Illamåendet försvann. En tanke dök upp i huvudet. Jag kommer att klara detta. Samtidigt lät jag blicken vandra någon meter från de trygga siffrorna 245.

Då kom min halvblinda farbror in i mitt blickfång. Han lämnade en röd liten ros. Han sa något jag inte hörde. Jag såg sorgen stråla ut från de ögon som inte längre såg så mycket som de en gång gjort. Det var som om han sköt mot mig med sina sorgkanoner. Stålarna startade näste våg av kramper som fick andningen att blir kippande samtidigt som det ledsna vattnet obönhörligt strömmade nerför mina blöta kinder. Jag räknade plankorna i taket. De var sjuttiotvå. Jag räknade lamporna i rummet. De var fyra. Varje lampa hade 6 stycken glaskupor som var och en dolde en gammeldags glödlampa. Det vara bara tjugo av de tjugofyra glödlamporna som lyste. Fyra hade dött dödens dör. Vem skulle begrava dem? Hade någon annan än jag ens lagt märke till att de dött.

Jag överlevde ritualen. Jag gick starkare ut än när jag gick in. Jag hade lärt mig lite mer om mig själv. Måste jag vara med fler gånger kan jag kanske utveckla mig själv till att bli en begravningskänslokall människa som kan hantera denna ritual som ett riktigt proffs. Kanske borde jag sadla om och bli begravningsentreprenör? Det finns kanske plats för omtänk och nytänk? Tänk om, Jonny, snälla.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Ett brev från mamma.

Musikanläggningen poppar lös med hjälp av en topplista från spotify. Snart ska vi åka iväg. Söderut. Eller kanske lite mer sydost. Mot Pajala och den väntande begravningen. Mot det svarta. Mot mörkret. Jag hoppas bara att jag har styrkan inom mig för att klara av detta. Under veckan som gick skickade min syster ett urklipp av ett brev som vår mamma skickat till henne för många år sedan. Jag läser igenom de få korta raderna och känner hur jag flyter iväg till en annan planet.

På den planeten långt, långt där borta i fjärran. Långt från vår egen begreppsvärld. Där lyser den gula stora solen med ett stort vackert leende på allt det som väcks till liv från det döda. Det som hösten och vintern dödar utan att ens fundera på över konsekvenserna. Det väcker våren till liv igen. Det är därför jag älskar våren mest långt över alla de andra årstiderna.

Det är då den vita snön lyser som vitast. Det är då snökristallerna ger de magiskt blänkande kristallerna liv innan de sakta bryts ner och droppar som en första indikation på att livet återvänder. Det är då det vaknar upp till det vatten det en gång var innan den mörka hösten med berått mod tog livet av det levande porlande vattnet.

Det är då bäckarna kan vakna till liv och skicka ut ljudet av livet, som en porlande smekning av den jord den lutar mot på sin väg neråt.

Det är då de döda träden vaknar till liv och väljer att skapa tusentals små, små knoppar som ska brista och låta den sköna färgen av liv måla allt omkring oss.

Det är då dofterna av livet återvänder. Dofterna av det myller av grönska som nästintill tävlar i kampen om att leva ut på det mesta sättet.

Det är då de små insekterna vaknar efter att ha dött dödens död när hösten piska ven över landet. De vaknar, lever, jobbar för att fler ska kunna leva. Det ger till livets vackra sida.

Det är då fåglarna sjunger sånger om hur vackert det är att leva lika högt som de var tysta på hösten när de mörka krafterna tog över och dödade allt i sin väg.

Det är då de blänkande och fullständigt magnifika spindelväven blänker i den gula solen och fångar dammet som yr i luften av glädje av att få leva och inte ligga i ett fast grepp under tonvis med snö, utan hopp om livet.

Det är på vår planet våren kommer lika ofta som hösten.

Det är därför jag älskar jag våren mest. Gud så vackert.
"Jag tänker nog flera månader framåt, avslutade hon".


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

En överdos av egentid.

Klockan hade inte ringt och skulle inte ringa heller. Jag var inte orolig att jag inte skulle vakna i tid för dagens hemskheter. Känslan av obehagliga pirrningar for genom kroppen. Det fanns ingen anledning till att fortsätta utföra sovandets ädla konst mer. Klockan var ju ändå sex. Sex timmars sömn får räcka. Det var ju en dag jag inte skulle komma ihåg om någon vecka. Jag hade ju en sällsynt god förmåga att gömma obehagligheter på ställen jag aldrig mer skulle hitta dem. Jag är helt medveten om att jag varit på begravningar tidigare men kan inte hur jag än försöker hitta något annat än svart, dysterhet i något mörkt utrymme. Jag såg på när mina vana händer skickligt gjorde allt som behövde göras för att min bryggare skulle ploppa igång och bara göra drycken med för dagen den korrekta färgen svart.

Ibland har jag mött människor som surrar om denna märkliga tid i livet som de kallar egentid. Som vanligt så vill mina förvirrade lågt flygande tankar sortera upp saker och ting så att även en som jag, som bara är någorlunda normalbegåvad förstår vad det egentligen är. Kan det verkligen vara en speciell tid i livet som då skulle innebära att det är en tid som bara jag får bestämma över mig själv? Kan det vara så enkelt?

Om förklaringen till det märkliga ordet egentid är så enkel vad kallas den övriga tiden då? Åh vad skönt. Äntligen lite andrastid? Eller borde den tiden kallas allmäntid? Skulle den tiden vara en tid då jag inte får bestämma över mig själv? Vem skulle då ta mina beslut? En förmyndare? En överförmyndare? Staten? Eller kan det vara så att det är mina barn som bestämmer över hur min tid ska se ut? Barntid? Åhh vad skön. Äntligen lite oegentid?

Det kanske är så att egentid egentligen avser ensamtid. Tid då jag måste vara ensam. Tvingas vara ensam. Eller till och med kanske vill vara ensam. Är det det som egentligen är egentid? För mig är ensamtid en tid när jag låter mina tankar få ett fritt spelrum utan att jag stör dem med aktiviteter som förleder mina tankar att tänka på enkla vardagligheter. Det är som att flyga rakt ner i en brunn av den djupaste svärta som omges av de mörkaste tankarna i livet. För mig är det självklart att avhålla mig från alla former av ensamtid i den formen i alla fall. Men skulle det vara detsamma som egentid?

Nja. Jag köper inte detta eller så kan jag bara inte förstå eller se igenom det märkliga begreppet egentid. I min värld kan du som människa alltid ta dina beslut oberoende allt annat. Varje beslut har konsekvenser. Inser du det kanske du tvekar. Du kanske till och med tar ett helt annat beslut än det du själv intuitivt tänkte dig. Då kanske du känner att din omvärld påverkar dig. Du har ju helt rätt. Vi spelar ett gigantiskt lagspel. Ditt beslut påverkar laget precis som mitt. Du kanske önskar att du någon gång i livet fick en möjlighet att ta beslut utan att ta hänsyn eller behöva facea  konsekvenserna i vitögat. Du kanske kallar det egentid?


I mitt perspektiv har vi egentid tjugofyra timmar varje dygn. Vi kanske är lite loja och slöa. Kanske ibland ser vi för mycket av det meningslösa i livet, som ligger i samma livsfläta som det meningsfulla? Eller så kanske vi känner att helgen borde börja redan på måndag? Har du någon av dessa symtom? Då är sannolikheten stor att du har fått en överdos av egentid och för länge sedan slutat förstå att det är du och bara du som tar dina egna beslut varje dag, med alla de konsekvenser de har.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Tuff, tuffare, tuffast.

Jag kände hur ögonen öppnades i mörkret flera minuter innan klockan var beordrad att ge sitt milda fågelkvitter till signal. En signal som kunde ha fått mig att vakna om det inte varit så att jag redan var vaken. Rummet var lite kallt omkring mig men jag gömde mig under täcket, som gjorde sitt yttersta för att hålla min morronvakna kropp varm. Kroppen värkte igen. Det var som om nattens vila tog fram nått inom kroppen som inte var helt bra. Men jag var ju van och ägnade inte så många tankar åt just det. Fokusen var på att komma upp och få på mig pulsband, träningskläder och omge detta med ett varmt yttersta lager får att ta mig till Gymmet. Jag ville starta plågan av kroppen redan klockan fem. Kaffet fick vänta. Frukosten fick vänta. Dagen fick faktiskt också vänta på att jag var klar med upptuktningen. Imorgon skulle jag ha ytterligare en anledning till att tycka synd om mig.

Under min lugna promenad hem från mitt kontor mitt i staden fick tankarna tid att leka som en virvelvind i mitt huvud. Varje gång jag slutade tänka på något så tog de kring-dansande tankarna över. Jag förstod som vanligt inte vad de betydde eller varför de dök upp. Jag bara accepterade min lott. Jag lät de dansa vidare medan snön sakta dalade ner runt om mig samtidigt som ljudet av mina steg knastrade när mina skor krossade de nya snökristallerna som nått marken.

Nere på min gata såg jag två unga herrar komma gående mot mig på avstånd. De gick med bestämda steg som visade tydligt att det inte var två vanliga herrar, som inom kort skulle möta mig på vägen. På hundra meters håll såg jag hur de unga herrarna stannade vid en soptunna som någon av mina grannar ställt ut inför veckans kommande sophämtning. Helt oprovocerat började de bestämda unga herrarna att sparka på den oskyldiga soptunnan som hoppade till av varje välriktad spark som träffade på den nedre delen av tunnan. Herrarna verkar njuta av varje liten rörelse som tunnan gör. De fylls av en förnyad energi som de med all säkerhet tar från den stackars ensamma gröna tunnan. Sparkarnas intensitet ökar. Tunnan hoppar till och lägger sig sakta på rygg. De två unga herrarna sparkar vidare.

En mörk röst ropar längre upp på gatan. Det är en av mina grannar som uppmärksammat misshandeln av tunnan. Han ropar åt de unga herrarna med en argsint stämma att de ska sluta sin misshandel, hjälpa upp tunnan och att de måste be om ursäkt för att de misshandlat den ensamma tunnan. De unga herrarna skrattar och springer rakt emot mig.

Jag hör min egen röst säga att de inte behöver vara rädda för mannen med den mörka rösten. De unga herrarna stannar. De ser på mig med den tuffa blicken som bara unga herrar kan ha. Min röst ljuder igen.

”Jag hjälper er att lyfta upp tunnan och klappa om den. Häng med.” Den ena av de unga herrarna följer med och ropar på sin kompis som också kommer efter. Fem meter efter. Han säger med sin tuffaste röst.

”Vi går i ettan på Luossaskolan. Vi är sju år och får sparka sönder saker.” Han ser mig skaka på huvudet och lägger märke till att min blick är allvarlig.

”Näe. Det får man inte göra.”

”Jo. Vi brukar sparka sönder väggar. Vi är ganska tuffa.”, fortsätter han karskt medan jag och han kompis tillsammans lyfter upp och klappar om den misshandlade gröna tunnan.

”Väggar får man inte sparka sönder”, säger jag med en övertygande röst som får honom att fundera ett steg till.

”Vi brukar sparka sönder ihop vikta pappersflygplan”, fortsatte han med en lika tuff röst som också vittnade om att väggsparkande kanske varit att ta i.

”Ja. De pappersplan du själv har vikt ihop kan du sparka sönder. Men där går gränsen”, hörde jag min röst ljuda samtidigt som mitt huvud nickade bestämt.

De två unga tuffa herrarna nickade som två tvillingar som gjorde allt simultant.

”Ha nu en fin kväll!” sa jag till de unga herrarna och vände ryggen åt dem på min väg hem. Jag visste inte det var på soptunnor man började vid sjuårsåldern för att kanske kunna vara tuff, för att kunna bli tuffare allt för att nå sitt slutmål att vara tuffast.

Allt för att bli sedd, omtyckt och älskad av någon.  


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Begravningsdräkten.

Äntligen lyser marken i det härligt nyvita snön som lagt sig som ett tunt lager av kristaller som ger oss lite lysturbo, nu när vi nu går in i den mörka perioden. Som vi har väntat. Det kanske är så att den som väntar på något gott inte alltid väntar för länge? Tankarna är goda medan jag ser de fyra kopparna av vatten försvinna ner i bryggaren. Filtret hamnar i tratten ovanför den väntande kannan. De fyra rågade skoporna av det mörkrostade kaffepulvret landar mjukt i famnen på det väntande filtret. Med vana fingrar stängs det som behöver stängas. Mina morgontrötta ögon registrerar det blåa ljuset från brytaren när mitt högra pekfinger klickat på den och den svarat med ett ljudligt klick. Den lojala maskinen reagerade direkt som den skulle. Ett ljudligt puttrande tvingar omgående vattnet att byta form från vatten till gas. Snart så.

Alla ceremonier har sina egna ritualer. I Sverige har vi en begravningsceremoni som har ett ursprung i magins värld. Det handlade om att binda fast den döde vid jorden så att hen inte skulle gå igen och besvära eller skada de som ännu levde. Om begravningen avsåg elaka människor som lemlästat eller mördat andra föreskriver magin att jordfästningen skulle föregås av pålar som genomborrade bålen så att hen verkligen inte kunde gå igen. Man kunde ju inte vara för säker. De som gick igen kunde ju bli en olycksalig ande som aldrig fick återuppstå. Först under den senare medeltiden tog kyrkan över ceremonin. Ritualerna förändrades inte så mycket.

Det är ju tryggt att vi i dagens Sverige är så välordnade så vi har en begravningslag med elva kapitel som reglerar hur man får hantera en människa som dött. Lagen reglerar det mesta oavsett om vi får en kyrklig-, borgerlig-, rymd-, eldbegängelse- eller en, i New Orleans, hederlig och vanligt förekommande jazzbegravning.

I mina ögon finns inget vackert med begravningar alls. Det är i mina ögon en makaber ritual som sedan länge borde ha avskaffats. Varför ska vi som redan badar i sorg genomgå en ritual som sliter sönder oss inombords om och om igen? Att samla sörjande människor klädda i sina mattsvarta begravningsdräkter i ett och samma rum, skapar bara en turbosorg som ingen egentligen vill uppleva. En sak är i alla fall helt säkert. Det handlar inte om att ta adjö av den som dött dödens död. Det handlar inte om att säga hejdå till min mamma. Hon är död och kommer inte att höra mig. Hon kommer heller inte att vandra omkring som någon olycksalig ande som inte får återuppstå. Jag ”vet” ju att det inte finns någon som dött dödens död, som vare sig blir andar eller återuppstår på något sätt.

Ceremonin handlar om att vi som grupp tillsammans satt punkt för ett liv som pågått mycket längre än våra egna. Att vi ska erkänna för varandra att vi nu nått den sista ändstationen. Att det som fanns inte längre finns alls. Inte annat än i våra minnen som med tiden blir mer och mer dimmiga, tills dessa att ingen kommer ihåg något.

Jag tar på mig de svarta kalsongerna efter att jag duschat mig ren. De mörksvarta strumporna lyser mot mina vita vader. Den nystrukna vita skjortan knäpps sakta och täcker den övre delen av min kropp. De sotsvarta byxorna glider sakta upp längs mina ben. Jag känner hur det svarta bältet kramar om min midja allt hårdare. Med vana händer knyter jag den mattvita slipsen som ska avslöja att jag stod mamma rätt nära, som om det vore nödvändigt. De nyputsade svarta skorna ger fötterna lite glansigt lyster. Det kanske behövs mot allt det matta och dystra. Jag glider in i den mörksvarta matta kavajen. Begravningsdräkten är på. Jag är redo eller i alla fall så redo jag kan vara.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.