Den största famnen i världen.

Jag vaknade och hörde hur regnet sprutade ner runt om och mitt på husets platta men sneda tak. Regn lugnade alltid mig. Det var som om regnets trummande hypnotiserade mig och fick mig att bara att tänka på just ingenting. Gårdagen som svischade förbi i en snabb framåtspolning, hade varit fylld av tårar. Ibland utan anledning. Ibland bara för att någon lagt ut en bild på min lilla stora syster. Ett leende som tittade fram och överraskade hela mig. Ibland bara för att jag hörde min systers mans lugna men ihåliga ensamma röst eller för att någon okänd människa berättat för mig att han gråtit floder av tårar bara för det jag skrev i krönikan ”När döden hälsar på…”. Men oftast helt utan en begriplig anledning. Gårdagen suddades ut och ersattes med suget efter det där morgonkaffet som min kropp ropade efter. Den var aldrig riktigt nöjd med något.

Dagar när jag stiger upp med den svarta penseln nedstucken i byttan med det svartaste av allt svart, är de dagar jag behöver livets största stöd. Det är de dagarna jag behöver vara inlindad i mångmultipla lager av förband av den största tryggheten som jag nånsin kan förstå eller ens uppleva. Det är de dagar jag bara kan hoppas på att solen lyser från en molnfri himmel samtidigt som någon större makt ger mig nedförsbacke och medvind hela jävla dagen. Under sådana dagar fungerar jag inte helt bra som människa, även om dåliga dagar är en helt naturlig del av att vara människa.

Har jag otur att vara ensam eller än värre vara bland en massa andra människor utan att någon annan begriper sig på att jag upplever en sån där skitdag, när det bara känns som om hela världen jobbar mot en, kan jag bara hoppas att den omgivning som finns runt om mig ändå bara är smekande skön mitt i sin naiva omedvetenhet om mitt tillstånd. Är omgivningen smekande skönt följsam kan den kännas som en omvårdande famn som trots allt finns där för att göra mig hel.

Har jag otur att omgivningen är kantig och sträv som den grövsta av alla grova raspar kommer medvinden att vända och nedförsbacken att gå uppåt. Det är såna dagar det regnar småspik från norr. Det är då jag trycks ner djupare och djupare i brunnen av allt det svarta och hemska som jag får dras med i mitt liv. Det är då vänner vänder mig ryggen. Det är då ingen frågar hur jag mår för att de vill veta det, utan hellre skyller ytterligare något hemskt på mig och gör mig till måltavla för deras egna subtila teorier om lömskhet.

Jag har ändå tur som har många vänner som är med mig utan att för den skull vara mot någon annan eller något annat. Vänner som utan att behöva eller ens vilja ha något i gengäld erbjuder mig sina öron och låter mig gråta ut, mina egna floder av det sorgsna vattnet som tydligen måste ut, utan att på något sätt se ner på eller fördöma mig, utan snarare se min ynklighet med respekt. När jag ser sådana vänner ser jag en ombonad välkomnande famn fylld av mångmultipla lager av trygghetsförband kryddad av den rödaste röda av alla nermalda kärleksörter. Då är det faktiskt skitsamma om vare sig solen lyser eller om det regnar småspik i motvind när jag går på denna jävliga uppförsbacke i livet. När den största famnen i världen öppnar sig mot mig kan jag ändå bara le.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.