Jag
vaknade tidigt denna lördagsmorgon på en plats jag aldrig vaknat på tidigare.
Utan att jag ens öppnat mina blåa ögon kände jag hur sorgsenheten sög mig ner i
den svartaste av alla de svarta brunnar jag besökt i livet. Botten på denna
brunn träffade jag på ett par timmar efter att jag vaknat. Det var som om jag
såg hela världen som en ständig uppförsbacke som jag bara måste härda ut trots
att den kalla hårda motvinden ständigt försökte trycka ner mig och få mig att
vända. Det behövdes en hjälpande liten hand för att få mig på banan denna
morgon. Med kaffet i hand läste jag mejlet som kommit in när jag stod i
duschen.
Det finns människor jag
mött i livet som jag umgåtts med i stor utsträckning i mer än trettio år som
betyder mycket, men som samtidigt på ett enkelt formellt sätt kan skriva ett
brev och förklara att jag inte längre var en vän med dem, eftersom jag genomgått
en livsomvandling och skött mig på ett olämpligt sätt från deras synvinkel. Att
jag dessutom är en egoistisk människa som de inte längre vill ha något som
helst samröre med. Det gör ont att människor som står mig nära så enkelt kan
vifta bort och avsluta allt samröre med mig. Men det är kanske så att det i
grund och botten aldrig funnits något förtroendekapital eller ens någon vänskap
i den relationen alls?
Det finns människor jag
mött i livet som jag umgåtts med i stor utsträckning i mer än trettio år som
betyder mycket, som alltid stått bakom mig och förstått mig till punkt och
pricka. Både i det djupaste planet av alla mina djupa tankar och till bredden av
alla de varianter och ämnesområden som jag funderat kring genom åren. Människor
som dessutom klarar av att diskutera i dimensioner utan att någonsin förlora
tråden. Att föra en diskussion om en ynka liten träbit, men att samtidigt
förstå att diskussionen egentligen handlar om en djupgående filosofisk syn på
döden. I den kategorin av människor finns bara en handfull som jag mött i
livet. Människor som dessa kommer aldrig någonsin att formellt avsluta sin
vänskap eftersom de förstår så mycket mer om vad vänskap handlar om.
En sådan vän kan man aldrig förlora. Inte ens när döden
kommer och hälsar på kan vänskapen berövas. Denna morgon förkunnade mejlet att
döden varit och hälsat på en av mina vänner som jag känt i snart femtiotre år.
Döden knackade artigt på hennes hus tog några snabba steg in och tog henne med
sig på hennes nästa resa, vart den nu bär hän. För hennes del var det nog bra
och kanske till och med skönt, även om hon kämpade som en furie till sitt sista
andetag. För alla oss andra som är kvar blev världen så mycket fattigare och en
klart sämre plats att leva på. Det är alltid jobbigare att bli lämnad än att
vara den som reser iväg. Så är det alltid.
Hösten tjugohundra femton frisknade hon till under
några veckor till den grad att vi åter efter många års paus kunde ha våra
flerdimensionella samtal som vi båda njöt obetingat av. Jag anade redan då att
det kunde vara det sista riktiga samtalet där två vältränade hjärnor dansade
iväg med ord och tonfall i en vacker balett i flera dimensioner med en färgprakt
som inte jag har ord att ens börja med att beskriva. Under mitt senaste samtal
med henne frågade jag henne om allt det jag gör och allt det som händer i mitt
just nu, omvälvande liv. Går det inte alldeles för fort? Hon svarade rappt och
mycket säkert: Jonny, hur fort du än går på så är det aldrig fort nog. Livet är
alldeles för kort för att vänta på bättre tider.
Min älskade lilla, stora syster. Du som en gång inte
kunde baka. Inte kunde tanka. Inte kunde laga mat. Inte kunde ha hand om en
endaste blomma. Du som lärde dig allt till perfektion. Allt du inte kunde. Du
slutade aldrig att tänka, aldrig att öppna ditt hjärta, aldrig att inse det
faktum att det än människorna, oavsett hur de såg ut, viken läggning de hade
eller vilket språk de pratade, som var och fortfarande är det viktigaste i
livet. Du förstod vikten av riktig vänskap. Min älskade lilla, stora syster. Du
fattas oss i den öken vi andra får fortsätta vandra i. Jag älskar dig. Vår
vänskap upphör aldrig.
Jonny Siikavaara (du
når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar