Jag är sjuk i exacerberism.

Efter en mycket förvirrande gårdag som följde en helg som handlade om solsken, dimmor och golf har det åter blivit vardag. En vardag som bär med sig höga moln som döljer de varma solstrålar som smekte oss alla som var utomhus under helgen. En bra vardag som gav mig en tidig blixtstart med den obligatoriska koppen av det starka, svarta och heta kaffet i bilen på väg norrut till mitt uppdrag i Uppland. Även om huvudet känns tungt och kroppen känns sårig och sargad med en kronisk inneboende smärta så känns det som en bra dag. Kanske den bästa dagen av dem alla. Det kan jag ju inte veta förrän dagen passerat och jag i lugn och ro fått tillfälle att analysera och smälta det som hände. Vad som än finns på lut, så hoppas jag vid alla högra makter i världen att dagen åtminstone blir bättre än gårdagen. Den var verkligen inte bra.

När min hjärna spinner iväg och skapar sina egna fantasier av den verkliga verkligheten känns det bokstavligt talat som om huvudet håller på att sprängas. Ibland,  och då menar jag faktiskt väldigt sällan, exacerberas hastigheten i tankemönstret till en nivå där jag själv inte har en chans i världen att hänga med. Känslan är att jag själv blir en utomstående betraktare av ett skådespel där stjärnan i hela ensemblen är mina egna tankar som rör sig i warpfart och just därför knappt ens kan ses med blotta ögat.

Jag förstår mycket väl att ett exacerberande tankemönster i något plan, ja kanske till och med i många plan, är viktiga för mig som människa, Jag kan nog sträcka mig att dessa stunder, av hjärn-överhettning orsakade av oönskade och mycket förvirrande tankemönster, kan vara helt livsavgörande eller åtminstone vara grunden till att jag är jag. Att jag är den person jag är. Att jag kan det jag kan. Att jag känner det jag känner. Att jag gör det jag gör.

Trots hela den insikten är min högsta önskan att min tankeapparat skulle kunna få akut mitigerande behandling. En behandling som omedelbart antingen skulle göra min vilt springande hjärna till en dåsande vilopunkt någonstans mitt i ingenting eller bara göra mig någorlunda normal. I och för sig har jag ingen strävan what-so-ever att vara normal på någon punkt, men vad ska jag göra när jag drabbats av exacerberande tankemönster. Det är kanske det som gör mig unik. Det som gör mig annorlunda. Det kanske är så att alla människor har sin egen form av exacerberism? I sin egen annorlunda krydda av unikitet?

Det skulle också betyda att alla skulle förändras av en mitigerande behandling. Alla skulle bli mer som vanligt. Mer alldagliga. Mindre unika. Hur skulle samhället se ut helt utan olikheter? Jag känner hur jag ryggar vid bara tanken på den enformighet som då skulle råda och inser att det är min lott i livet att stå ut med mina exacerberande tankemönster i alla plan. Det är nog bara det som gör mig till jag. Till att jag är den person jag är. Till att jag kan det jag kan. Till att jag känner det jag känner. Till att jag gör det jag gör. Jag får helt enkelt duga.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Jag vill vinna till varje pris.

Med gårdagens varma solstrålar i minnet ihopblandade med alla varma leenden från mina lagkamrater, känns det onekligen bra att sitta just här i den svarta fåtöljen och sippa på mitt svarta kaffe samtidigt som tröttheten sakta rinner ut ur mig. Jag känner hur mina ögonlock sakta faller ner och förstår att jag blundar helt när ljuset från utsidan, stannar på utsidan. Det är som om jag sakta sjunker ner från medvetandets värld till en värld i fullständig omedvetenhet. Som om allt det som nyss var så viktigt inte längre finns i min uttröttade hjärna. Jag förstår samtidigt att allt det viktiga bara är viktigt så länge jag tänker på det och inte alls har någon som helst betydelse de stunder tankarna upphör. Problemet är ibland, att hjärnan inte kan släppa det som hjärnan bestämt sig för att tänka på, oavsett hur meningslös tanken än kan te sig i efterhand.

Det är helt självklart att jag vill vara bäst och vinna till varje pris, men bara om du ser mig och tycker om att se mig vinna. Oavsett vad kostnaderna är så kommer jag att göra mitt yttersta för att vinna, eftersom det betyder något för dig. Det som betyder något för dig är oändligt värdefullt för mig.

Om jag mot förmodan inte skulle vinna, vilket känns helt absurt i mitt eget huvud, kan jag absolut tänka mig att komma tvåa, men bara om du ser mig och tycker om att jag placerade mig bra. Att under sådana förutsättningar kunna knipa en andra plats, skulle kännas som att jag vunnit. Det finns ingen tvekan om att jag skulle kämpa till mina sista krafter för att komma före den som är trea, eftersom det betyder något för dig. Det som betyder något för dig är oändligt värdefullt för mig.

Om det omöjliga helt plötsligt skulle vara möjligt och jag inte ens kunde komma tvåa, skulle jag ändå vara med eftersom det bara är de som kan något som ens kan vara med. Men jag skulle bara vara med om du ser mig och tycker om att se mig kunna något som inte alla kan. Jag skulle njuta av att visa upp mig och verkligen visa mina bästa sidor om du vill se mig och det betyder något för dig. Det som betyder något för dig är oändligt värdefullt för mig.

Om jag inte kunde något alls och inte ens kunde ställa upp och vara med, skulle jag ta chansen att lära mig allt det jag ännu inte kan, om du backar upp mig och ger mig en fantastisk chans att utveckla något nytt, som du kanske tycker om. Jag skulle gå all-in som alltid när jag gör något om det betyder något för dig. Det som betyder något för dig är oändligt värdefullt för mig.

Om det visade sig att jag var helt obildbar och inte ens kunde lära mig något alls, skulle jag aldrig ändå ge upp försöken till att utvecklas, även om du tyckte jag var den största och mest envisa idioten i världen. Jag vet att du skulle skratta och le och kanske påstår att det aldrig är försent att ge upp. Du skulle bara le om det betyder något för dig. Det som betyder något för dig är oändligt värdefullt för mig.

Att vilja, att våga, att satsa, att göra och att aldrig ge upp skapar alltid vinnare i någon form. Jag vet att jag vill. Jag vet att jag vågar. Jag vet att jag satsar. Jag vet att jag gör. Jag vet att jag aldrig ger upp. Jag vet att jag vill vinna, men inte till vilket pris som helst. Därför kan jag känna mig som en vinnare även om jag kommer sist.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Om du faller, faller du hårt.

Regnet öser ner utanför den genomskinliga rutan som ofta kallas fönster. I kalendern står det juni månad cirka en vecka före midsommar. Temperaturen är bara tretton grader men det är sommar ändå. I rummet försöker elden helt meningslöst tävla med det överflödiga dagsljuset som verkar finnas överallt. Elden förlorar med all säkerhet matchen om det synliga ljuset men vinner matchen om det osynliga ljus vi kallar värme. Det är därför eldens värme smeker mina bara fötter där jag sitter i fåtöljen i rummets ena hörn. Jag är redan inne på den tredje koppen kaffe som jag bryggde tidigt på morgonen denna söndag. Jag ser verkligen framåt idag. Huvudet är fyllt av tankar som i vissa fall redan omvandlats till planer om någon slags trivsam framtid där borta någonstans. Livet känns positivt. Och det är ju alltid bra.

Ofta triggas tankarna av någon text som någon klok människa skrivit för sina egna syften och som med all säkerhet, slingrar sig runt sina egna tankar. Men när jag hör orden formas de givetvis kring mina egna syften och mina egna tankar. Konstigt nog känns orden vackrare i mina tankar än vad de låter när denna någon sjunger dem.

Du. Om du vill sjunga så sjung bara sjung. Sjung om det du känner. Om det du tänker. Om det du behöver. Sjunger så kommer jag att lyssna på dig noga. Jag vill så gärna känna det du känner eller i alla fall förstå. Jag vill så gärna tänka på det du tänker eller i alla fall förstå. Jag vill så gärna veta om det du behöver så jag kan ge dig något. Om du sjunger så lyssnar jag. Du kanske vill säga mig något, för om du sjunger kanske du sjunger för mig.

Du. Om du vill känna så känn bara känn. Om du måste känna sorgen tindra i det mörka så ska vi gråta tillsammans. Om du vill känna glädjen porla i livliga bäckar så ska vi skratta tillsammans. Om du vill känna får du känna på allt det som är mitt. Vill du känna så får du se allt mitt som ditt, för vill du älska så ska det vara helt och hållet fritt. Vill du älska nått som är mitt, så får du älska som jag får älska nått som är ditt.

Du. Om du vill falla så fall bara fall. Jag behöver inte veta varför du vill falla, men vill veta allt om hur, när och vart. När du faller, faller också jag. Som du faller, faller också jag. Dit du faller, faller också jag. För jag vet att dit du faller är livet helt underbart.

Du. Jag har ingen aning om vi kommer att överleva fallet , men bryr mig inte om, om vi kommer att dö. Dör vi, dör vi tillsammans. Dör vi av fallet, dör vi i lycka. Dör vi bara lite varade lyckan en kortare stund. Jag tar hellre lyckan en kortare stund än ingen lycka alls. Dör vi inte alls har vi fallit tillsammans. Tillsammans genom livet i lyckorus. I den mörka sorgen. I den färgglada glädjen. I den rosaröda kärleken. Om du faller, faller du hårt tillsammans med mig.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Dumpad i hörnet av X & X.

Fotbollsmatchen är slut. Det blev ett ett. Ett självmål av de gröna från den gröna ön jämnade ut tillställningen. Spelat var snabbt, hårt men lite stökigt, precis som en premiärmatch i ett mästerskap borde vara. Tyvärr kan jag inte säga att jag var helt fokuserad på matchen, utan var egentligen fullt upptagen med annat för att orka ta in alla de små detaljer som pågick ute på den gröna fotbollsarenan. Efter de rökta, heta räkorna blev det en fotbollsöl bara för att, men utan att jag egentligen var så sugen på den. Bara dumt egentligen men jag är väl inte så mycket annat än dum. Jag är i alla fall lite nöjd över resultatet även om vi inte vann. Men tävlar man måste man ju förstå att man inte vinner jämnt.

När nya krafter drabbar mig så står jag där med mina fyra lika självklara som vanliga valmöjligheter. Jag kan låtsas som det regnar och låta bli att välja. Jag kan bli en motkraft och försöka attackera den kraft som riktas mot mig. Jag kan medvetet fly undan kraften som hotar min existens bara för att överleva. Det sista valet är ju att låta mig assimileras av kraften som attackerar mig från alla möjliga och omöjliga håll.

Kärlekens kraft är i grund och botten en god kraft som alla och envar borde vara  välkomnande till vart den än dyker upp och hälsar på. Men i skuggan av kärlekens kraft finns alltid rädslan och den kraft som rädslan representerar. Kastar någon sitt kärleksströssel över mig kommer jag alltid att fråga mig varför någon vill ödsla sitt strössel på mig. Varför skulle jag vara utvald? Vad kan jag erbjuda någon? Hur kan någon välja mig när det finns så många andra som är så mycket bättre? Så mycket vackrare? Så mycket smartare? Så mycket roligare?

Trots det blir jag pirrande glad när någon vill kasta sitt strössel mot mig så det känns i varje del av mig. De viktiga frågorna blir bara något som gnager hårt längst bak i huvudet medan min sockertörstande hjärna slickar i sig allt av det söta röda strösslet som pryder hela min kropp. På något sätt är jag beroende av strösslet eller kanske bara inte fått smaka nog av strösslet under den senare delen av mitt liv.

Hur jag än badar och bokstavligt taget simmar i strössel, skaver tankarna i min hjärna om hur det är att bli dumpad i hörnet av X & X. Att bli kastad i den plåttunna som finns just i det hörnet i staden, som en slutdestination för alla strösselslukande män som just inte någonsin blir mer än ett X i sin egen människokarriär. I den överfulla tunnan ligger avtackade män på hög utan den självkänsla de en gång hade i sina fornstora dagar.

Men jag får inte låta rädslan för den solkiga plåttunnan i hörnet av X & X ta kommandot i mitt liv. Det vore att låta rädslan vinna kampen om mitt hjärta. Jag väljer att bortse ifrån tanken att bli dumpad i hörnet av X & X nästa gång någon väljer att hälla det röda strösslet i rikliga mängder över mig. Jag väljer kärlekens kraft om och om igen trots den eviga risken att bli dumpad i hörnet av X & X.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Livet är konstigt.

Helt plötsligt befinner jag mig mitt i den stora staden med människor. Jag har slagit mig till rot mitt på Mariebergets topp i mitt favorit café, Café Mariaberget. Här är allt sig likt. Min goa vän, som äger och driver fiket, rusar runt i köket på ett sätt som mest verkar förvirrat, men jag låter mig inte luras. Hon vet exakt vad hon gör. I vartenda moment. Hon är effektiviteten personifierad. Hon hinner till och med leverera mat till bordet bredvid och snabbt säga hej och ge mig en kram som goa vänner ger varandra. Det var länge sen vi träffades men när vi en gång gör det, så gjorde inte frånvaron så mycket. En go vän är alltid en go vän.

Livet kastar sig fram i konstiga parabler som vi som lever tror oss begripa något av, men faktum är att vi absolut inte har en aning vad livet vill med oss eller vilken resa den i skymundan förberett för vår räkning. Något inom mig vill ogärna tro på ödet och alla dess nyckfulla kast, men vad ska jag egentligen tro på när livet rullar framför mig, helt utanför min egen kontroll och styrning. Jag skulle önska att jag själv var den mest inflytelserika i mitt eget liv, liksom du var det i ditt. Jag kan sträcka mig så längt så jag gärna till och med skulle kunna tro att det var så. Men.

Livet visar mig gång på gång att det inte är så. Att det inte är jag som bestämmer eller kanske inte ens gör andra planer än några papperstigrar som aldrig nånsin kommer att förverkligas. Helt plötsligt och precis lika oväntat, som just ordet plötsligt innebar, står jag inför nya val i livet. Nya vägar som någon ödesmakare bara placerat framför mig. Vägar som ser bra ut, men som jag med ålderns rätt försiktigt provar ut med tårna för att försöka förstå om vägen bara är en illusion eller om den är helt på riktigt. Jag vill gärna veta om den håller, innan jag sprungit alldeles för långt och kanske aldrig mer hittar tillbaka. Men. Vad gör det om jag aldrig mer hittar tillbaka? Jag har ändå ingen aning om vart jag är på väg, så jag kan välja att bara fortsätta gå och gå. Följa det som känns bra. Följa mitt hjärta.

Livet har visat mig flera gånger att det ibland är så att jag är en pjäs för någon annan som de vill flytta runt på sin egen lilla spelplan. Ibland låter jag mig hållas bara för att det känns bra att flyttas runt till okända platser och händelser. Jag förstår att det kan vara så även denna gång. Att vägen som liknar den röda mattan av skönt välkomnande, kanske visar sig vara den blötaste ogenomträngliga hjortronmyren från helvetet. En myr som jag kanske sjunker ner i och försvinner. Att jag åter bara är en pjäs i ett spel jag inte begriper.

Livet är inte förutsägbart. Den kastar sig fram i konstiga parabler och har mig med i ett fast grepp och jag har förstått att den inte släpper mig riktigt ännu. Så ärligt talat skiter jag i om den röda mattan inte är röd utan bara rostbrun av den mörka myrens gyttja eller om den håller eller viker sig under mina fötter. Jag följer livets vägvisare utan att veta vart jag är på väg för att resan som vanligt är så mycket viktigare än målet. Livet är spännande att leva för att det både är en ständig kamp för att ta sig fram, för att vägar läggs framför fötterna utan att jag bett om det och för att jag utan tveksamheter kan följa mitt hjärta.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.