RIP 2008-2016

Jag kände mig alldeles speedad på ett sätt som jag inte varit på år och dar. Under eftermiddagen åkte jag hela vägen från den djupaste av det djupa i Uppland till den innersta av det inre av vår huvudstad. Inte ens de lååååångaaa och lååångsaaaaaammaaaa köerna på vägen in, kunde på något sätt hindra mig eller ens få mitt braiga av det bästa till humör att tagga ner det mikrominsta av det allra minsta. Det är ju så det är när livet helt plötsligt leker i orientaliska danser när hjärnan är fylld med tankar av goaste goa som finns, samtidigt som det simmar känslor i kroppen som är snällare än snällast och gör mig helt oövervinnerlig. Oövervinnerlig men ända hundraprocentigt ödmjuk. Ödmjukhet är en följsam och acceptabel biverkning till oövervinnerlighet.

Maten jag fick ynnesten att producera blev fylld av den varmaste kärlek även om den var en enkel geggamat som tog över en timma att fixa till. En komplex procedur för att få fram de enklaste och mest gentila smakerna som skickade ut sina mest lockande dofter ut i rummet. Den godaste snabbmaten av gegganatur tog alltid ovanligt lång tid att producera. Bara den tanken gjorde att mitt självsäkra men ändå ovanligt ödmjuka leende välde ut ur min innersta inre och placerade sig som ett skyltfönster på mina läppar.

De som åt, log och njöt av maten i kapp med hur jag själv njöt av hela situationen. Allt det jag tog in fick mig att känna mig orättvist mycket älskad. Det var inget jag bad om ursäkt över även om det inte gick att dölja på något sätt.

Min telefon gjorde sig plötsligt hörd med sitt traditionella bzzzzande som var ljudet som ljöd när ljudet var avstängt. De matätande blev samtidigt klara, drog sig tillbaka och lämnade mig ensam i rummet. Nyfiket tog jag fram telefonen som jag låste upp med en van rörelse och läste meddelandet som lyste mot mig genom mörkret, som en brännande laser som ristade sig genom ögonen och ända in i själen.

Tjugohundra åtta i maj satt du bredvid mig och såg på mig med dina nyfiket försiktiga djupgranskande ögon. Jag log. Du frågade. Jag svarade. Du bjöd på vin. Jag tackade nej. Du frågade. Jag svarade. Du provocerade. Jag parerade. Du bjöd på whisky. Jag tackade nej. Du frågade hotfullt. Jag svarade lugnt. Du frågade lent. Jag svarade pressat. Jag förstod att du var intelligent och att du kunde läsa mycket av den människa du riktade din uppmärksamhet på. För mig fanns bara du. För dig fanns bara jag. Tills vi landade i Turkiet. Jag insåg att du var ett naturbarn och att du inte alltid eller till och med sa det som var korrekt eller ens sant. Du sa det som du tänkte på även om du visste att orden som kom ut inte var något annat än en hel katastrof. Du insåg att jag både var nykterist och präst trots att inte heller det var korrekt på något sätt. När vi lämnade Luleå var vi okända. När vi landade var vi vänner. Det är så vänskap skapas.

Vi åkte runt i världen några veckor och lekte golfleken med hårda vinklade klubbor och vita stilfulla bollar med mängder med dimples. Vi åt middagar tillsammans och chockade människorna i de restauranger och barer vi besökte. Du chockade. Jag slätade över. Du blev ovänner med varannan du mötte men aldrig med mig.

Du ringde när du var bekymrad över något men aldrig när du var glad. Ibland undrade jag om du någonsin var glad utan då när vi var på resa någonstans. Du frågade många underliga och konstiga frågor under alla år. En av de mest underliga var denna.

”När du bär min kista när jag dör. Var vill du då bära den?”

Jag svarade överrumplat och snabbt:

”Vänster längst bak.”

Du svarade:

”Ja. Det är bra. Det är där jag placerat dig.”

Vi pratade ofta om döden. Om längtan efter döden. Men vi var överens om att låta den komma när dagen var slagen. Vi skulle inte ha bråttom även om vi längtade tillsammans. Du lovade mig att inte stressa utan ha tålamod att vänta på din tur.

I mörkret i rummet i det innersta av det inre i vår huvudstad läste jag bokstäverna som bildade ord som jag knappt kunde ta in, skrivna av någon som var med i Turkiet tjugohundra åtta. Hon skrev att du var död. Att du hade valt att bryta ditt löfte när du tappat ditt tålamod och bara stressat iväg. Att du, en fredag i oktober, bara tagit ditt kraftfulla gevär och gått ut, satt dig ner och låtit skottet gå som tagit dig till den plats vi längtat efter tillsammans efter men som vi lovat att inte besöka i någon hast.

Kära vän. Vila i frid. Vi träffas där när vi råkas så kan vi låta vår vänskap växa sig djupare och vara i en längre tid än de åtta år vi fick på denna sida.

RIP 2008-2016.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Mod eller dumhet.

Jag vaknar upp i mörkret innan klockan slagit sju i min nya sköna säng långt uppe i norr. I rummet bredvid sover min yngsta son som välbehövliga sömn. Planerna för dagen dansar långsamt fram genom min halvtrötta hjärna iförd sina mest kristallklara skepnader. Uteliv i finväder för att röra på kroppen samtidigt som jag får chansen att fylla mina lungor med den friskaste luften som finns i hela världen. Jag syftar givetvis på fjälluften. Innan det blev dags att förverkliga de planerna så behövde vi stiga upp, äta lite frukost och givetvis i ett lugnt tempo njuta av det svarta, starka och heta kaffet medan klockan långsamt tickade framåt. Idag ska jag njuta av hela dagen. Från morgonen till sena kvällen.

Mod är något som alla behöver. Med mod menar jag inte det mod man behöver för att sticka in huvudet rakt in i ett bo med aggressiva getingar som man vet kommer att göra allt som behövs för att avvärja hotet av huvudet som tittar in. Jag menar inte heller det mod man behöver för att sticka in huvudet i ett lejongap och bara hoppas att inte lejonet tuggar till. Jag tänker inte heller på det mod som vi alla behöver för att för alla omkring oss kunna visa upp vem vi verkligen är. Att vi utan några stiliserade fasader eller ens omgivna av ord som på något sätt förbättrar något vi sagt eller något vi gjort. Modet att utan skam och med fullkomlig stolthet visa oss nakna ända ner till själens mest hemliga gömmor. Det är inte det modet jag tänker på alls.

Mod behöver vi i alla situationer där vi tar risker. Det är modet som får oss att övervinna rädslan. Det är modet som får oss att våga göra det vi inte tidigare vågat men kanske tänkt på eller till och med drömt om.

Modet jag tänker på handlar om livet. Modet att leva sitt liv. Det finns människor bland oss som är så rädd för nästa dag så de funderar dagligen om det är värt att vakna alls nästa morgon. Det finns människor som inte orkat mer och människor som i framtiden inte heller kommer att orka leva sitt liv. Jag erkänner att jag själv funderat om jag verkligen orkar leva en dag till. Många gånger. Mitt beslut har alltid varit att ja. Ja jag vågar inte dö. Jag har inte modet att dö. Beslutet har varit ja trots att jag inte riktigt heller har känt att jag har modet att leva. Jag menar inte att leva mitt liv baserat på vad omvärlden förväntar sig av mig, utan leva det liv som gör att jag kan njuta av varenda sekund och ändå mest av allt önskar att den nuvarande sekunden snabbt ska ersättas av nya sekunder med en exponentiellt stigande njutningskänsla.

Modet har inte vuxit med stigande ålder. Jag kanske skäms mindre för mig nu än tidigare. Jag kanske vågar vara mer öppen nu än tidigare. Jag har definitivt en öppnare syn på andra människor i min omgivning än vad jag hade när jag växte upp i den lilla byn i Tornedalen. Jag behöver fortfarande lika mycket av de intensiva bekräftelserna som jag bara kan få av vissa människor. Jag försöker leva mitt liv för att försöka komma till den punkten där jag verkligen kan njuta av varenda sekund och ändå mest av allt önskar att den nuvarande sekunden snabbt ska ersättas av nya sekunder med en exponentiellt stigande njutningskänsla. Jag hoppas jag har nog mycket mod för det. Eller dumhet. Det är allt som behövs för att våga göra det du aldrig gjort tidigare. Mod eller dumhet.

  

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Gomorronkram!

Klockan visar nio och trettio när jag vaknar för sjätte gången denna nattliga och morgontunga sovperiod. Det är verkligen dags att stiga upp säger jag plötsligt högt för mig själv, samtidigt som jag känner att min kropp vill något helt annat. Kroppen signalerar smärta från den vänstra handleden där min gula skruvdragare valde att skruva på handen istället för skruven för någon vecka sedan. Det var faktiskt inte alls skruvdragarens fel utan givetvis mitt eget. Axlarna ömmar som vanligt och ryggen insida skriker av smärta när jag försöker flytta min kropp. Jag hade kanske blivit överkörd av något som jag inte insett var något som kunde köra över folk eller så var det bara så att min kropp kändes så mycket äldre än mitt huvud. Trots uppförsbacken av smärtor valde jag att resa mig upp och med en vacklande gång ta mig till kaffebryggaren och göra det som behövdes för att den skulle hoppa igång med att göra det som den gjorde som allra, allra bäst, ett starkt och svart kaffe med viss värme.

Det allra viktigaste på finns på morgonkvisten är givetvis den sköna och alltid efterlängtade morronkramen. Genom åren har det funnits perioder när morronkramen som regel lyste med sin frånvaro och bara dykt upp sporadiskt och ibland oväntat. Det har också funnits perioder i livet när den så efterlängtade morron­kramen hade kommit både via de digitala kanalerna och i den högst fysiska verkliga verklighets­kanalen. Jag kan bara konstatera att dagarna jag lever blir bättre i proportion till antalet morronkramar som jag får.

Det finns bara en enda sak som gör dagarna ändå så mycket bättre än vad de blir när jag känner alla de kramar som anländer under den arla dagen. Det är möjligheten att ge. Det är vetenskapligt bevisat att alla vi som människor blir glada över att få men oerhört lyckliga över att få möjligheten att ge. Denna syntes gäller givetvis morronkramen också. Tänk så enkelt det är att göra av halvgrå dag till en dag med strålande sol under en himmel av det himmelskt blåaste blå. Det är bara att överraska din omgivning med att ge dem en morronkram. En i den högst fysiska verkliga verkligheten. En via de digitala kanalerna. En via en handskriven lapp som du lagt på frukostbordet när du smugit ut medan de andra sov sin skönaste morgonsömn.

Det fina med kramar är att de sällan eller aldrig kostar något. De tar inte heller slut utan blir snarare bara fler och fler ju mer du delar ut av dem. Du som ger, känner verkligen att du på ett enkelt men ändå träffsäkert sätt, gett något som kom inifrån dig själv och de som får ler och känner sig sedda. Nästan alla ler i alla fall. Det finns ju vissa som är anhängare av de militanta Anti-Krams-Gerillan – AKG. Lyckligtvis är de få. Har du någon från den fraktionen av människor i din umgängeskrets vet du det redan helt säkert. Det får i alla fall inte hindra dig till att dela ut dina morronkramar till dem du vet både vill ha kramarna och som har vettet att uppskatta dem.

I morgon när du vaknar är det bäst att du har klart för dig vem eller vilka som du vill ska bli glada och känna sig sedda genom att du ger dina morronkramar till dem, samtidigt som det kommer att göra dina egen dag till den bästa dagen av dem alla. Tveka inte när du vaknar imorgon. Dela ut dina kramar med din mest tveklösa bestämdhet, så att de som får dem också förstår hur viktiga de små kramarna är. De små kramarna som kommer på morgonen och är fyllda med nattens ackumulerade kärlek. Gomorronkram!  

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

När laget blir viktigare än jaget.

För andra gången av mitt liv var jag i Lettland. I Riga. Efter en underlig men ändå rätt härlig middag kunde jag låta ögonen slutas och slappna av i mitt hotellrum med tankarna fyllda av marscherande kollegor med svarta jackor som i grupper om sjuttio promenerade på ett marscherande sätt genom staden, till både förvåning och glädje för lokalbefolkningen. Förrätt på den ena restaurangen, varmrätt på medeltida sätt i en tidstypisk källare följt av en vita dukar efterrätt på Biblioteket. Ja egentligen kanske  inte på biblioteket utan i en restaurang med det namnet som kanske huserade i ett bibliotek från förr. Efter nattens relativt sköna sömn vaknade jag till en morgon med hotellfrukost, mängder av svart kaffe och en heldags konferens på Riga Arena. Det skulle bli en bra dag. Ännu en bra dag i mitt liv. Av någon anledning verkade de bra dagarna drabba mig allt oftare. Något jag var ödmjukt tacksam för.

Tänk dig en konferens för tvåtusen trehundra personer. Just det. Det kan du inte. Det är ju helt otänkbart att ens tänka tanken. Men just nu i skrivande stund sitter jag och väntar, med lite spänning om jag får lov att motvilligt erkänna det, på att en konferens för två tusen trehundra personer ska starta. Jag förstår ju av enkelt sunt bondförnuft att en sådan konferens aldrig kan ge tillbaka mer än en bråkdel av vad den kostar att genomföra. Det är ju helt självklart. Eller är det inte det?

Ödmjukhet och respekt är känslor som far igenom min kropp när jag ser alla dessa mängder av kollegor som kommer från en mängd olika hotell i olika bussar till samma arena som jag sitter och väntar på att allt ska starta. Logistiken är bara den en obegriplig procedur som säkert och som vanligt kan förenklas till en enklaste enkelheten när den bryts ner i sin atomära delar. Känslan blir inte mindre kraftfull av att temat för konferensen är ”Team work”. Lagarbete. Kan någon få alla dessa människor att jobba som ett lag? Jag förstår att någon är helt övertygad om att det är möjligt och att det inte är första gången i världshistorien som detta skett. Men ändå. Det är en stor skillnad att verkligen jobba ihop som ett lag där alla spelare i alla lägen ställer upp för sina medspelare och att ”bara” jobba inom samma företag inom samma division inom samma affärsområde och inom samma sektion. Att vara ett individuellt dökött som i och för sig är lönsam men inte bidra desto mer för att göra mina medspelare bättre. Tänk om alla verkligen skulle inse att laget alltid är viktigare än jaget om man ska lyckas på riktigt. Vad skulle hända då?

Jag tror det behövs helt andra organisationsformer och helt andra sätt att jobba tillsammans om laget ska kunna överglänsa alla jagen. Det första alla stora organisationer måste inse att det faktiskt aldrig är den största ledaren som är den viktigaste anledningen till att det skapas resultat. Självklart är det så att om den största ledaren, som har nästan oinskränkt makt gör fel saker, kommer laget att misslyckas och också kanske upplösas. Men ledaren och staben av underledare är bara en grund till den serviceorganisation som behövs för att få laget att offra sig för varandra. Laget behöver bli mer autonom och självstyrande där laget och lagets delar tar ansvar för sina beslut och sitt resultat. Laget blir viktigare än jaget när jaget får bestämma och ta fullt ansvar tillsammans i hela laget.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.