För några veckor sedan skrev jag en krönika som
handlade om vikten av att kunna ta en dag i taget mot ett känt eller mer
vanligt ett okänt mål. Om jag kunde checka in ett ja på alla dessa frågor (Ler
jag? Skrattar jag? Slår hjärtat lugnt? Sover jag gott?) kan jag definiera dagen
som en god dag. En bra dag. I annat fall kan jag bara snegla på morgondagen och
hoppas på något bättre. Även om jag fick ynnesten att vakna upp i ett tyst och
vintrigt Kiruna kan jag bara konstatera redan innan dagen har börjat att den
behöver förbättras radikalt och snabbt innan jag flyttar hela min blick och
alla mina tankar till morgondagen och hoppas på något bättre. Jag ler inte. Jag
skrattar inte. Hjärtat slår så hårt så jag inte fått en blund i natt. Med andra
ord har jag givetvis inte sovit gott alls. Det största nöjet i natt var att
hänga upp kläder på tork mellan glasen med mjölk för att dämpa de sura
uppstötningarna som kom som ett brev med posten. Det enda goda med starten på
denna dag är att kaffet i alla fall doftar kaffe.
Vi ska vara glada
att vi människor kan tala med varandra. Det är i alla fall jag. Det är ju en så
uppfyllande känsla när jag ser på den jag talar till att denna förstår det jag
sa. Även om det är kommunikation som knappt blir utsatt för tolkningar.
Vårt språk. Vårt
mänskliga språk menar jag då består inte alls bara av ord och läten. Språket
består givetvis också av hur vi låter när orden kommer ut ur våra munnar,
vilket betyder att jag precis som du kan säga samma ord eller mening med en
mängd olika läten och ge olika meningar med samma ordval. Det tycker jag är
väldigt fiffigt. Det är ett sätt vi krypterar meningar så att de som förstår mig
bäst och förstår mest av det jag säger.
Nästa nivå av
kommunikation är när ansiktet och ögonen också förvrider stärker eller planar
ut det budskap jag levererar med munnen och mina läten. Normalt sett stödjer
ansiktet det jag säger, förutsatt att jag verkligen menar det som orden låter
oss förstå. Ljuger jag syns det. Återigen handlar det om att kommunicera så jag
blir förstådd.
Den tredje nivån av
krypto som vi lägger in är hur vi rör vår kropp. Kroppen har ju som du säkert
redan vet ett alldeles eget språk som faktiskt levererar upp till sextio
procent av det vi har att säga. Självklart är det så att ordvalet, ljuden,
ansiktet och kroppen alla måste understryka det riktiga för att det jag säger
ska bli trovärdigt. Det gör det svårt att ljuga för oss alla. De flesta blir
snabbt avslöjade, men långt ifrån alla.
Den fjärde nivån av
krypto är tiden. I kommunikationen finns alltid en tidslinje med. När jag
pratat med en okänd människa i en timma är tidslinjen i den kommunikationen
också bara en timma lång. Då påverkar inte tiden vare sig kommunikationen eller
tolkningen på mer än ett sätt. Brist på tid. Ju längre tid jag kommunicerar med
någon desto mer vet jag för att kunna tolka det någon säger korrekt. Om jag
dessutom förstår den personens historia bra, förstår jag också än tydligare vad
personen menar när orden ljuder.
Allt som sägs tolkas
och ju bättre tolkningsnyckel jag har desto exaktare och mer komplett blir min
tolkning av hela kommunikationen. Jag kan sätta kommunikationen i sitt rätta
sammanhang med få eller inga antaganden.
Ibland när jag
ställer en enkel fråga som Hur länge bodde du i Kiruna? till någon och får det
snabba svaret fyra och ett halvt år. Så vet jag det. När jag ställer frågan Var
bodde du tidigare och hur länge? till samma person som då ger svaret Luleå,
tre, fyra, fem sex år, jag vet inte så noga, kan det vara läge att tänka lite
mer. Självklart kan det vara så att personen är exakt och säker med årtal vid
vissa tillfällen, men osäker och svävande vid andra. Ofta är det så att
personen faktiskt inte vill att jag ska veta hur många år hen bodde i Luleå,
men vill verkligen att jag ska veta exakt hur många år hen bodde i Kiruna.
Frågan är bara varför hen vill just det? Motivet till varför någon kommunicerar
det som kommuniceras är viktigt för att verkligen förstå det som sägs.
Ibland brukar jag
fråga samma fråga igen några timmar eller dagar senare. Tyvärr visar det sig
ofta att de ”flummiga” svaren är olika från gång till annan.
Ett annat bra sätt
att förstår någon du möter är att ställa en kanonad av frågor och notera vilka
av frågorna du skickade ut som denne vill svara på. Vi är ju funtade så att vi
gärna svarar tidigt på frågor som är neutrala, där vi inte lämnar ut oss och där
vi kan svara exakt. Oftast är dessa svar de mest ointressanta jag kan få. Jag
vill gärna få svaren till alla de frågor jag ställt som hen valde att lämna
obesvarade i hopp om att jag inte skulle fråga igen.
Den sista
reflektionen som kan hjälpa oss att kommunicera bättre handlar om rädslor. När jag
pratar med någon som tydligt visar rädslor kring något specifikt ämne eller typ
av händelser, säger denne till mig att just det som rädslan handlar om är ett
ämne som engagerar. Antingen för eller emot. Oftast emot. Ämnen som engagerar
är oftast ämnen man är djupt insatta i och allt som oftast har personliga
erfarenheter av. Antingen som förövare eller offer. Oftast både ock.
Det är allt detta som gör kommunikationen så jäkla svår
men samtidigt så enormt intressant. Faktum är att allt vi gör och det vi säger
måste alltid hänga ihop. Så är det bara. Annars är det som sagts inte mycket
värt alls.
Jonny Siikavaara (du
når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.