Kär och galen.

Det är fredag igen. Otursdagen för vissa. Turdagen för andra. Fredagar med siffran tretton är i alla fall mer mytomspunnen än någon av alla andra dagar under året. Här sitter jag. På ett flyg från det vita ljusa Kiruna på väg söderut där solen lyser mer, men där naturen visar sig från sin allra mörkaste sida. Till och med snön har en ton av det något mörkare bruna. Just nu saknar jag kaffe. Jag sov tungt när flygpersonalen pilade förbi med den mörksvarta drycken som med lite lätt överseende och god vilja kunde liknas vid kaffe. Efter tre dygn på resa utmed Norrlandskusten upp till Kiruna saknade jag annat så mycket mer. Det är konstigt hur huvudet fungerar när man är kär och galen. Jag erkänner. Jag är kär och galen.

Vi människor älskar vågor. I alla fall de allra flesta av oss. Då menar jag inte vågor som är så ilskna och fulla av vrede som kastar omkring oss i sjöar som om vi vore ett litet löv i den stormande orkanvinden som viner förbi oss i livet. Jag menar vågor som är tydliga men snälla och rätt beskedliga. Vågor som har en topp som ibland är som en mjuk oanvänd dunkudde till formen och ibland ser ut som en rundbockad knivsegg som mest av allt verkar vara överkucku i vågeriarbetet. Vågor som har en topp har också alltid en dal som är formad som en avlång skopa och mest verkar vara fylld av den varmaste kärleken.

Vågorna är rogivande. De är rytmiska och taktfulla men aldrig enahanda och tråkiga. De gör alltid samma sak som de gjorde alldeles nyss men på ett alldeles nytt sätt. Ibland känns det som om jag sett alla vågor i hela världen. Ibland undrar jag om jag ens sett tillräckligt för att ens kunna beskriva dem. Vågorna får mig att vilja hoppa i och för evigt förena mig med dem. Det är som om de faktiskt är viktigare än livet självt.

Vi människor älskar vinden som smeker oss på kinden en dag när solen lyser varmt. I alla fall de flesta av oss. Vi blir alldeles uppfyllda av ande när de kalla nordliga vindarna piskar snön mot oss så hårt att vi knappt kan gå upprätta. Samtidigt finns det inget bättre än en total stiltje när hela naturen for ro och när tystnaden råder, så man skulle kunna tro att allt somnade in samtidigt.

Vi människor älskar tystnaden. Det är inte förrän vi aktivt lyssnat på tystnaden vi på riktigt kan lyssna på världens skrikande frustration. När tystnaden låter som högst slår det lock för våra öron och det enda vi hör är vårt eget hjärta som slår sina taktfullt hårda slag som vittnar om att vi fortfarande lever.

Vi människor älskar solen som får oss att känna oss glada, varma och oöverträffat lyckliga. Det är när de genomskinligt gula strålarna träffar oss som vår kropp reagerar som om en stötvåg av ljus träffat vårt mest centrala organ <3 och gett oss tron och kärleken.

Vi människor älskar regnet som piskar mot vårt ansikte och får oss att tro att världen därute gråter av olycka, även om vi vet att det inte är sant. Vi älskar regnet eftersom det renar världen, vårt liv och våra tankar och får oss att tänka nytt och fräscht.

Hon är regnet som får mig att gråta floder av tårar gravitationen tvingar att droppa på det golv jag står eller i den säng jag ligger. Ibland flödar tårarna av ren och skär olycka, ibland av den ljuvligaste lyckan. Ibland förenas vi när de tårdrypta kinderna pressas mot varandra. Tårarna renar oss och vårt liv. De får mig att tänka nytt och fräscht.

Hon är solen som får mig att känna mig varm, glad och oöverträffat lycklig. Det är när hon ser på mig min kropp reagerar som om en stötvåg träffat mitt hjärta. Det är hon som ger mig tron och kärleken.

Hon är tystnaden som får mig att känna samtidigt som hon är hela världens skrikande frustration som får mig att vilja. Det är först när jag lyssnar aktivt på det hon inte säger jag hör att mitt hjärta slå slag som den normalt inte slår alls.

Hon är vinden som smeker mig och fyller mig med åtrå samtidigt som hon är nordanvinden som ger mig liv och hopp.

Hon är vågtoppen i formen av den mjukaste dunkudden som får mig att vilja lägga mig ner och njuta av livet samtidigt som hon är vågtoppen med den rundbockade knivseggen som gör mig smärtfylld, förtvivlad och ledsen.

Hon är vågdalen som sluter sig om mig med all den varmaste av kärlek som någon någonsin kan omsluta någon med. Det är i den vågdalen jag vill bo och leva. Nu och alltid.

Hon gör mig kär och galen.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.