Ärliga fasader?

Långt borta hör jag att mobiltelefonen bara ringer och ringer. Den försöker med all sin ljudliga kraft att ta mig från min lyckliga värld av osannolika drömmar som avlöser varandra till en värld som många definierar som den verkligt verkliga världen. Jag gör mina vanliga utsiktslösa försök att bortse från det ständiga ringandet, men misslyckas som vanligt. Jag vet att jag lovat att stiga upp för att valla min bättre hälft ibland kantarell ansamlingar mellan stenpartier och storvuxna träd. Jag puttar till henne och viskar ljudligt. ”God morgon! Kantarellskogen kallar på dig.” Hon vaknar yrvaket medan jag tar på mig kläderna som hör till uppdraget. Jag tar mig ljudlöst fram till bilen och sätter mig framför ratten, men önskar inget hellre än att få känna dofterna av det nykokta kaffet som svärfar kommer att servera först om ett par timmar. Allt har sin tid.


Under de senaste dagarna har jag mött flera människor som jag aldrig mött tidigare. Människor som jag mest troligt aldrig heller kommer att möta igen, oavsett om jag skulle vilja det eller inte. När jag funderar kring dessa möten finns det en sak som slår mig direkt. Det är människornas förmåga eller kanske oförmåga att tydligt visa vem de egentligen är. Oförmågan att visa sitt riktiga jag.


Under en middag satt det en man i dryga trettioårsåldern i bordet bredvid. Han var lite ovårdad men hade ett utseende som var ovanligt snäll och timid. Egenskaper som inte alls passade ihop med den tjocka halskedjan, de breda läderarmbanden eller de fläskiga ringarna med hakkors som påminde om svunna tiders hemskheter. Jag vill tycka att det är svunna tiders hemskheter, men vet samtidigt att det som hände då händer just nu, var enda eviga dag, även om omfattningen kanske inte är densamma. Vid middagen funderade jag på om han med sitt gemytliga utseende verkligen kunde bli eller vara en av dem som gör en massa dumma saker mot andra människor. Mitt svar var givet. Både ja och nej. Ja, eftersom han valt att ta på sig sin kostym med symboler som verkligen visar vad han var kapabel till. Nej, eftersom han är grund och botten en snäll kille med en vacker själ.


Tänk om alla kunde vara lika starka i sig själv, eller kanske fortfarande lika oförstörda som den femåriga grabben som badade bubbelpool samtidigt som jag. Han var sannerligen inte rädd för något. Det visade han genom bara vara den människa han var med alla sina goda och onda sidor. Genom att bara ärligt bara vara. Sorgligt nog förlorar vi den förmågan i hopp att vara något som andra människor kunde älska mer. Det gör vi genom att skapa en fasad som vi själva tror att de andra vill ha. Det sorgligaste av allt var tanken på att den härligt orädde och oförstörde femåriga killen, kanske var en av dem som slog det första slaget och en av dem som trodde innerst inne att han skulle erövra mer kärlek genom att vara herre på täppan. Det var nästan så jag kunde se bilderna av honom framför mig. Bilden av hans huvud med en hårklippning för att ge ett statement till hans omgivning. Bilden av hans hals med den tjocka silverkedjan med hängande symboler som inte kunde misstolkas. Bilden av de feta ringarna med stora hakkors som omslöt helt. Otäcka bilder men kanske en del av den kommande verkligheten.


På lördag är det kalas där alla deltagare skall ta på sig plagg för att dölja sina fasad som finns till för att dölja de som de verkligen är. I min väska har jag alla klädesplagg och andra tillbehör för att omsluta min fasad av oärlighet som döljer det mesta av mig. Jag och alla mina fasader blir John Daly, en vindrickande golfspelare som är det mesta som jag inte är. Vi ses på kalaset!


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Du har allt bakom pannbenet.

Äntligen fredag. Det blev en tidig start på dagen även om jag är mitt i semestern. En stor tallrik fil med keso och serialer som utfyllnad blev något att fylla magen med i den arla morgonstunden. Allt medan bryggaren i hörnet av köket puttrade och bubblade medan den producerade de lömska insmickrande dofterna. Dofterna som gav mig en förväntan på ett svart och stark kaffe rostat i Uppsala av Lindvalls kafferosteri. Jag kan verkligen rekommendera det kaffet. Utanför huset hade regnet varit framme under natten och kastat ner sitt vatten på allt och alla. Det är nätter som denna jag är glad för att sova under tak. Det finns ju människor som inte har den ynnesten i livet.

Livet erbjuder oss en väg framåt i livet men ingen tillbaka. Det betyder på något sätt att de vägar vi väljer, medan tiden flyttar fram oss i livet, är oåterkalleliga. Vi som lever står ofta vid något vägskäl och är piskade att välja mellan den vänstra eller den högra vägen. Ibland är valet så enkelt och självklart så att vi inte ens reflekterar kring den möjlighet vi har att välja och välja bort. Ibland är det mer komplicerat. Det är när vi står och väljer mellan två vägar vi är väldigt sugna på att ta eller två vägar vi helst kunde skippa helt. Dessutom tror vi alldeles för ofta att det bara är de stora vägvalen vi gör i livet som är avgörande. I själva verket är alla vägval helt avgörande.

Det är inte bara vägvalen som är viktiga och avgörande utan även orsaken till att vi valde som vi gjorde. Vi människor är grunden ganska lata och vill ofta välja den enkla vägen. Den lätta vägen är kanske att göra samma saker idag som vi gjorde igår. Den lätta vägen kan ibland vara att låta någon annan välja väg för oss som står vid vägskälet med en lite förvirrad blick i ögonen. Den lätta vägen kan också vara att sätta övertro till någon pryl som med automatik ska se till att jag återfår det BMI jag borde ha för att vara fit, men kanske framförallt passa in i vårt definierade ideal, så att även jag har en rätt att leva och må bra. Den lätta vägen är också att låta alla maskiner göra det arbete som egentligen min kropp skulle behöva, bara för att kroppen någon gång i livet skulle användas till det vad det sedan urminnes tider designats för.

Det svåra valet är att välja att flytta grushögen med mänsklig kraft och känna sig glad över att jag inte behöver springa på gymmet för att göra det som gör min kropp glad och god. Det svåra valet är också när jag insett att vägen till ett rättmätigt BMI bara går via att kombinera matintag och kroppsligt arbete. Det är inte alltid lätt att själv stå för att aktivt tänka på de alternativ jag har i livet och med en god grund själv aktivt välja den väg som passar mig. En väg som leder till en punkt i livet dit jag verkligen vill komma. Det är också svårt att bryta mönster och kunna välja annorlunda idag än vad jag valde igår. Men det är ju bara då jag lär mig nya saker.

Det är bara du som har alla möjligheter i ditt liv. Ditt liv hänger på de val du medvetet väljer att göra. Väljer du att sitta i tevesoffan eller i världen av sociala medier istället för att ta tag i det tunga jobben som kanske inte är det enklaste i livet? Då väljer du också att ha en kropp med framåtlutad ryggrad och framtida gamnacke. Väljer du kroppsarbetet väljer du också breda axlar som omger en vältränad kropp. Vissa av valen kan aldrig göras om. Andra kanske kan justeras i framtiden. Men det bästa av allt är ju att du faktiskt har allt bakom ditt eget pannben för att göra det val som passar ditt liv. Bara du förstår varför.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Efter regn kommer sol.

Idag är det tisdag. Efter en tidig morgon med ett mystiskt möte på ett av stadens hotell kan jag konstatera att jag fortfarande är kvar i Umeå. Morgonen började med en snabb kopp kaffe hemma med en enkel snabbfrukost som komplement. Under det mystiska mötet blev det en kopp till. Efter en räksallad till lunch blev det ytterligare en kopp. Trots tre koppar har jag ännu inte hunnit med att verkligen njuta av en kopp. Just nu väntar jag med en lugn sinnesstämning på ett flyg som ska ta mig söderut i livet. Till mitt eget lilla smultronställe. Kan man egentligen kalla ett ställe för något annat när bara gården levererar två deciliter smultron varje morgon så här i juli? Att den dessutom erbjuder en aktiv semester för hela familjen gör ju stället inte ett dugg sämre. Egentligen helt tvärtom. Det är ju precis så jag vill ha det.

Vi har alla bättre och sämre dagar. Eller egentligen är det så att dagen varken är bättre eller sämre än någon annan dag, men vår egen upplevelse, vår känsla av dagen varierar. Allt beror på vår egen sinnesstämning hur vår egen tolkning är av det vi möter om dagen. Dagar då vi är glada och lyckliga är bra dagar, eller dagar vår sinnesstämning är på topp. Då ser vi ljust på saker och ting. Dagar som känns jobbiga och mörka är också de dagar vi tolkar saker i svarta färger. Detta trots att vi möter i stort sett samma saker alla dagar. Det är ju samma sak med paradoxen om vi är glad för att vi skrattar eller om vi skrattar för att vi är glada. Eller om vi gråter för att vi är ledsna, eller om vi är ledsna för att vi gråter.

Egentligen är det enkelt att testa. Börja med att definiera hur din sinnesstämning är. Välj ett tal mellan noll och fem, där noll är tokledsen och fem är superglad. Börja gråta på låtsas så att det fejkade ledsna vattnet tränger sig ner på dina kinder. Känn efter hur du mår? Har du blivit gladare eller ledsnare? Jag tror du blivit ledsnare. Det borde du ha gjort. Alltså blir du ledsen för att du gråter.

Kan du acceptera den tanken så kanske du inte behöver prata om dina dåliga dagar, eller för den skull dina goda dagar? Det kan vara så att du i stor utsträckning själv väljer hur du ska se världen varje dag. Skulle det inte kännas bättre att se världen på det goda sättet? Vore inte det ganska rimligt? I så fall är det ju bara att välja det goda alternativet varje dag. Tänk att det kan vara så enkelt.

Problemet med det är att vi alla människor kräver en definierad referenspunkt. Även kring vad som är goda respektive dåliga dagar. I det perspektivet är något gott som är bättre än gårdagen. Var gårdagen på topp måste ju dagen vara på toppelitopp för att vara bra. Morgondagen behöver bli på toppelitopptopp för att vi ska känna oss glada och lyckliga. Blir övermorgondagen bara på topp så är det ju en jävla skitdag helt enkelt.

Det är därför vi behöver våra sämre dagar. Bara för att få chansen och ta oss tid att njuta av de goda dagarna som ligger radade framför oss i livet. Kort sagt. Efter regn kommer alltid sol.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.