Det är bara nuet som finns nu.

Med stapplande steg tar jag mig långsamt nerför trappan från husets övervåning. Kroppen värker. Hälsenorna är ömma. Höger knä verkar fortfarande vara svullen efter att en rymmande hålsåg slog in med en hård kraft mitt i knäskålen för fyra dagar sedan. Vänsterbenet ömmar fortfarande längs ärret som uppkom i juni efter att en liten motorsåg fått för sig att skära sig in en decimeter ovanför det vänstra knäet, som alltid värker lite efter den meniskoperation som gjordes för ett par decennier sedan. Smärtan i ländryggen som normalt kommer och går verkar ha kommit för att stanna precis som den kroniska smärtan i armbågen jag ådrog mig i vintras under ett styrketräningspass med alldeles för stora vikter. Jag tar mig fram till min nordliga kaffemaskin och maler ner lite mörkrostat lämmelkaffe från sin kokbara variant till min bryggbara. I väntan på det förväntade doftöverfallet från den puttrande bryggaren blir jag stående med en låst blick långt in i fjärran. Jag inser att sommarledigheten äntligen är slut.

Under sommaren läste jag en del funderingar som människor, långt mycket klokare än vad jag är, haft under deras pågående eller i vissa fall avslutade liv. Om jag hård drar dessa funderingar inser jag att funderingarna alltid på något sätt handlar om funderingen med vårt liv. Vad är egentligen meningen? Vissa tror sig ha svaret på det. Andra inte. Men man kan ju undra varför vi människor verkligen gör de saker vi gör. Till råga på allt skulle vi till mans kunna gå in i döden för att få fortsätta göra det vi gör utan att ens egentligen ha reflekterat varför vi gör det.

Av någon anledning har vi genom evolution eller nått liknande blivit inprogrammerade att vi behöver tjäna pengar. Gärna mycket pengar. Så för att tjäna alla dessa pengar som ska ge oss vårt välbefinnande är vi beredd att jobba så hårt så vi blir sjuka. Människor som inte mår bra, är utarbetade eller inte känner lycka blir sjuka lättare än andra. Trots att vi vet det är vi villiga att gå på den yttersta gränsen och pressa våra kroppar och vår mentala status bara för att få mer pengar.

Det är ju så att vi behöver pengarna. Vi är ju villiga att offra alla pengar vi tjänat för att bli friska igen. Sjukvård kostar ju. Det vet vi alla. Är vi inte friska nog har vi ju ingen framtid.


Är vi friska funderar vi mycket kring både möjligheter och problem som kanske kan blir verklighet imorgon eller än längre in i framtiden. Istället för att göra saker idag som gör oss glada och lyckliga så hittar vi kommande eventuella problem som hindrar oss. Vi tänker så ofta att om jag bara lyckas med detta där inne i framtiden kommer jag att bli glad och lycklig. Kanske kommer jag också att bli respekterad som människa. Tyvärr lever vi så mycket i framtiden så vi inte längre har tid att leva i nuet.
Vi inser inte att det inte går att leva i framtiden vilket får den dystra konsekvensen att vi varken lever i nuet eller i framtiden.


Effekten av att leva detta märkliga liv är att vi lever som om vi aldrig skulle dö. Allt det som vi önskar kommer först i framtiden. Det är där våra förhoppningar finns för all den glädje och lycka som porlar fram i livet. Sen. Lyckan som jag söker kommer aldrig att finnas då. Den finns bara nu. Den sorgliga är att vi kommer att dö, kanske utan att ens ha levt alls eftersom framtiden aldrig kommer.


Det är bara nuet som finns nu.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.