En kärleksröd sörja av känslor.

Solen bränner in genom fönstret i det lilla huset som enligt hävd går under det suspekta namnet Grishuset. Men namnet är helt fel. Så fel ett namn kan bli, tänker jag medan jag hör hur den nyinköpta bryggare puttrar ut den svarta heta och förhoppningsvis starka drycken. Huset är inte stort men leende omtänksamt och varmt. Det är som om den tar mig med in i sin själ bara för att jag ställt några av alla mina prylar under dessa beskydd. Det är verkligen ett hus med ett eget liv. Ett hus som sett så mycket under alla de 92 åren som det funnits till. Många människor som kommit. Många som dött. Kanske någon fötts här? Eller dött här? Jag inser att jag bara kommer att vara en liten parentes av husets liv och att även om den är gammal och står under rivningshot kommer den med lätthet att överleva mig och mitt liv.

Att känna kärlek till någon eller några är människans kanske allra viktigaste känslor. Det kan vara till någon i familjen. Någon kompis. Någon flyktig bekantskap eller någon som du kanske håller kär. Någon som kanske håller på att flytta in i ditt hjärta eller redan sedan länge bor där. När du känner kärlek till någon som du inte är nära kommer nästa känsla som ett brev med posten. Du drabbas av saknad. Saknaden är alltid ond. Den gröper sakta ur ditt inre och får dig att fundera på om din kärlek är äkta. Eller om någons kärlek är äkta. Är det som kändes så bra bara ett spel för galleriet? Är kärleken som känns bara något jag själv går och bär på eller är den verkligen besvarad? Saknad gör alltid ont och är alltid en ofrånkomlig och lika ovälkommen krydda som kärlekssoppan bär med sig. Kryddan som kom från ingenstans bärs alltid av tvivlens nordliga kalla kastvindar.

Så fort vindarna av tvivel mojnar något avtar saknaden lite. Istället kommer det nya vindar. Det är vindar som är runda, mjuka och varma och som fläktar lite som en lugn solfjäder en varm dag. Det är vindarna av längtan som du känner. Den kalla hårda gnagande känslan av saknad har hastigt och ofta oväntat, ersatts med den sötsliskiga känslan av längtan. Känslan av längtan skapar drömmar. Ibland kanske helt omöjliga drömmar. Ibland helt självklara och enkla. Plötsligt är det som om du otvingat men snarare lustfyllt, surfar på den varmaste vågen av det varmaste vattnet i havet. Solen lyser och du bara njuter. När du längtar finns inga tvivel alls.

Känslan av saknad och känslan av längtan växlar ofta under de perioder där du inte är nära. I början kommer saknaden oftare än längtan. Mot slutet av perioden kommer längtan allt oftare och till slut tar den över. Saknaden är ond och svart. Längtan är god och vit. Inget har egentligen ändrats. Du är lika ensam oavsett om du känner det svarta eller om du känner det vita. Tänk om det bara är ett val? Kan du välja att bara längta? Tänk vad enkelt det skulle vara.

Men vi människor är alltid rädda. Rädda för att bli och vara ensamma. Rädda för att inte duga. Att inte vara lyckad. Att inte vara omtyckt. Att inte vara älskad. Det är därför vi straffar oss själva med en djurisk saknad av de vi älskar när de inte är där vi är. Det är så vi slår oss med en piska på ryggen. För att hota oss själva. Vi vet redan att den härliga känslan av kärlek som inte är besvarad är bara en lerig sörja av sorgsna känslor även om sörjan är kärleksröd och fin.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.