En röd liten ros.

Solen regerar där ute i världen just idag, även om morgonen började med en vit förtätad dimma. Jag serverade frukost i den arla morgonstunden till mina två nattliga gäster som skulle bege sig hemåt vid den okristligt tidiga timman. Kvarg med banan, ett stekt ägg med jos och kaffe blev medicinen för att starta upp kroppen. Jag vinkade av gästerna på hållplatsen och styrde sedan kosan norrut mot mitt kontor. Tankarna fladdrade in i halvt meningslösa flummiga tankar om en blomma och allt det en blomma kan symbolisera för oss människor. Jag log åt morgonens tankar där jag satt i solen och kände mig tröttare än på länge samtidigt som det ändå kändes fantastiskt bra där någonstans innerst inne i mig.

Livet och det vackra är mystiskt vackert. Om jag tar ett svart litet frö och täcker den med lite jord och ger jorden lite vatten, växer det upp en växt med gröna blad och världens vackraste blomma. Inte för att blomman egentligen är världens vackraste oavsett färg, utan för att den symboliserar kärlek på något underligt sätt. Vi människor behöver symboler för olika saker. Ibland för att förstå och kanske också för att förmedla det som är obegripligt svårt att förstå och än svårare att beskriva. Det är därför världens vackraste blomma symboliserar kärlek, samtidigt som det också är orsaken till att det är världens vackraste blomma. Jag tänker på den röda lilla rosen.

Den långa kraftfulla gröna stjälken, med märkligt glänsande lyster som den hållande handen tycker så mycket om att hålla i. De vassa törnen som river upp och sticker hål utan någon som helst pardon, bara för att blomman vill sätta sig i respekt. Allt detta omgivet av de tjocka gröna bladen som nästan kunde förväxlas med vingar, så jag kunde tro att blomman kunde flyga till den himmelsblåa himlen av egen kraft. Allt toppat av de sköra, tunna röd-rödaste bladen i rosen som både kan uppföra sig strikt eller rent av att fläka ut sig så varenda skrymsle och vrå i blomman kunde studeras av den som höll i den. Av den som var nog nära. I vissa kunde de röda bladen vara gula, blå eller någon av de andra färgerna som jag bara kan fantisera om, men världens vackraste blomma var den kärleksröda.

Kärleken börjar med ett litet frö av något, som i rätt miljö växer sig stor och skapar något magiskt vackert, som trollbinder en och var.

Kärleken har bara en väg framåt precis som den långa glänsande gröna stjälken som bara väller sig fram med fullkomlig beslutsamhet.

Kärleken stöter på sina törnen på sin väg framåt. Även om törnen sticker ont och skär igenom utan ett enda uns av eftertänksamhet, är kärleken bara tacksam för det törnen lär ut och hejdar sig knappt på sin ostyrbara färd.

Kärleken flyger galet fram med hjälp av de tjocka gröna vingliknande bladen som definitivt bär hela vägen upp till den himmelsblåa himlen. Ibland går det alldeles för fort men oftast ändå bara alldeles för långsamt fram.

Kärleken exploderar i den rödaste röda som kan uppföra sig strikt eller rent av att fläka ut sig i en hopplös eufori så varenda skrymsle och vrå kan studeras på nära håll av den som är nog nära.

Det är därför den enkla lilla röda rosen symboliserar allt det obegripligt komplexa i kärleken i all sin nakna enkelhet. När jag ger dig en ros är det bara en symbol för all kärlek jag ger och för all kärlek jag får.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.