Mod eller dumhet.

Jag vaknar upp i mörkret innan klockan slagit sju i min nya sköna säng långt uppe i norr. I rummet bredvid sover min yngsta son som välbehövliga sömn. Planerna för dagen dansar långsamt fram genom min halvtrötta hjärna iförd sina mest kristallklara skepnader. Uteliv i finväder för att röra på kroppen samtidigt som jag får chansen att fylla mina lungor med den friskaste luften som finns i hela världen. Jag syftar givetvis på fjälluften. Innan det blev dags att förverkliga de planerna så behövde vi stiga upp, äta lite frukost och givetvis i ett lugnt tempo njuta av det svarta, starka och heta kaffet medan klockan långsamt tickade framåt. Idag ska jag njuta av hela dagen. Från morgonen till sena kvällen.

Mod är något som alla behöver. Med mod menar jag inte det mod man behöver för att sticka in huvudet rakt in i ett bo med aggressiva getingar som man vet kommer att göra allt som behövs för att avvärja hotet av huvudet som tittar in. Jag menar inte heller det mod man behöver för att sticka in huvudet i ett lejongap och bara hoppas att inte lejonet tuggar till. Jag tänker inte heller på det mod som vi alla behöver för att för alla omkring oss kunna visa upp vem vi verkligen är. Att vi utan några stiliserade fasader eller ens omgivna av ord som på något sätt förbättrar något vi sagt eller något vi gjort. Modet att utan skam och med fullkomlig stolthet visa oss nakna ända ner till själens mest hemliga gömmor. Det är inte det modet jag tänker på alls.

Mod behöver vi i alla situationer där vi tar risker. Det är modet som får oss att övervinna rädslan. Det är modet som får oss att våga göra det vi inte tidigare vågat men kanske tänkt på eller till och med drömt om.

Modet jag tänker på handlar om livet. Modet att leva sitt liv. Det finns människor bland oss som är så rädd för nästa dag så de funderar dagligen om det är värt att vakna alls nästa morgon. Det finns människor som inte orkat mer och människor som i framtiden inte heller kommer att orka leva sitt liv. Jag erkänner att jag själv funderat om jag verkligen orkar leva en dag till. Många gånger. Mitt beslut har alltid varit att ja. Ja jag vågar inte dö. Jag har inte modet att dö. Beslutet har varit ja trots att jag inte riktigt heller har känt att jag har modet att leva. Jag menar inte att leva mitt liv baserat på vad omvärlden förväntar sig av mig, utan leva det liv som gör att jag kan njuta av varenda sekund och ändå mest av allt önskar att den nuvarande sekunden snabbt ska ersättas av nya sekunder med en exponentiellt stigande njutningskänsla.

Modet har inte vuxit med stigande ålder. Jag kanske skäms mindre för mig nu än tidigare. Jag kanske vågar vara mer öppen nu än tidigare. Jag har definitivt en öppnare syn på andra människor i min omgivning än vad jag hade när jag växte upp i den lilla byn i Tornedalen. Jag behöver fortfarande lika mycket av de intensiva bekräftelserna som jag bara kan få av vissa människor. Jag försöker leva mitt liv för att försöka komma till den punkten där jag verkligen kan njuta av varenda sekund och ändå mest av allt önskar att den nuvarande sekunden snabbt ska ersättas av nya sekunder med en exponentiellt stigande njutningskänsla. Jag hoppas jag har nog mycket mod för det. Eller dumhet. Det är allt som behövs för att våga göra det du aldrig gjort tidigare. Mod eller dumhet.

  

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.