Det sjunde ansiktet.

Det är otroligt roande och samtidigt helt fascinerande att se hur snön hanteras i vår huvudstad. Om jag inte visste bättre så skulle jag kunna svära på att det något mindre vackra smeknamnet Tokholmen absolut måste ha sitt ursprung i de tafatta försök till snöröjning Tokholmarna genomför efter varje snöfall. Men jag vet bättre. Jag fattar att det helt enkelt inte finns pengar nog för att göra en rejäl anfallsplan som dessutom assisteras av omfallsplaner av olika modeller. Utan en rejäl plan blir ju snöröjningen till ett komiskt skådespel. Men det är inte bara pengarna som saknas, tror jag. Det är nog också förmågan att besluta om ett kraftfullt regelverk som skulle göra alla trafikanter till medspelare istället för de motståndare som de är idag. Jag är övertygad om att det går att fixa, hör jag mig själv prata för mig själv medan handen sträcker sig efter muggen med det nybryggda svarta och starka kaffet.

Människor jag möter är sällan eller kanske aldrig det som de utger sig för att vara. Jag vet inte om det är så alla människor känner när de träffar nya människor. Det kanske är mig det är fel på? Eller så är det den naturligaste saken i världen? Kan det vara en framgångsfaktor att starta en ny relation med en annan människa genom att mötas i en omedveten lögn? Om det är så det normalt sker finns det ju många fler goda exempel än dåliga.

Det första ansiktet du möter hos din medmänniska är det ansikte som hen tror att du vill se. Det är då den människa du fäst din blick på, inte normalt går i klinch med dig, utan du får nästan känslan att ni tycker lika om det mesta och det ni inte tycker lika om känns samarbete och kompromisser nära. Men för det mesta är detta bara ett tunt skikt som ni snabbt kommer att passera. Det är aldrig så att det är det första ansiktet du vill ha.

Vägen från det andra fram till det sjätte ansiktet är trixig med svårartade hinder och kantad av djupa diken med extremt taggiga buskar omgiven av hårda stenar med vassa kanter. Få relationer kan utvecklas hela vägen, utan att det blir alldeles övermäktigt svårt att ta sig fram. Många relationer får nöja sig med att njuta av det tredje och kanske fjärde ansiktet. Då är det väldigt lite fejk och mycket verklighet i relationen som fortfarande omges av mörka moln av hemligheter, som de inblandade normalt inte ens bryr sig om eller oroas över.

Den dagen du upptäcker att du visar ditt sjunde ansikte åt någon är dagen då du låter din själ visa hela sin nakenhet. Det är dagen när den trixiga vägen med alla svårartade hinder är passerade, även om ni ramlat ner i diket och stuckit er blodiga på de vassa taggarna i buskarna eller har stora blåmärken och skrubbsår från de hårda kantiga stenarna. Det är den dagen du kan se upp mot skyn och inse att alla de mörka molnen av hemligheter är bortblåsta och aldrig mer kan komma tillbaka. Det är dagen då du står där helt naken och ensam utan något skydd annat än all den tillit du känner, som fått dig att våga satsa allt du har. Att våga gå all-in utan att ha något att falla tillbaka på. Att stå där och se in i det sjunde ansiktet och samtidigt veta att det inte finns någon bakdörr som du kan fly genom. Du visar bara ditt sjunde ansikte om du känner full tillit och vet om att det är något som du av nödvändighet behöver göra. Just där. Just då. Och för alltid.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.