Ett nödrop från den djupa, svarta brunnen.

Ett nödrop från den djupa, svarta brunnen.

Det är fredag med en vecka kvar till jul. Egentligen finns det inget i mitt liv som borde göra mig ledsen, men ändå känner jag en sorg var jag än pekar på mig själv. Det gör mig ledsen. Ohemult ledsen. Även om jag bara borde känna en spirande glädje som tvinnas ihop med den mest genuina lyckan trehundra sextiofem dagar per år, sju dagar i veckan, tjugofyra timmar per dygn, sextio minuter i timmen och sextio sekunder per minut, så gör jag inte det. Jag är bara ledsen, ledsen, ledsen. Och värst av allt är att jag inte förstår varför. Jag känner mig omtyckt. Älskad. Jag har ett nytt och spännande jobb. Jag har råd att vara generös på många sätt. Men på något sätt är det ändå inte nog. Just denna kväll vill jag verkligen inte ha kaffe heller. Det står skrivet att det aldrig går att dricka kaffe om känslorna hos den som dricker både är starkare och svartare än kaffet.

Vi människor fungerar på ett mycket egendomligt sätt. Förlåt förresten. Självklart är det ju bara jag som fungerar så jävla konstigt. Inte du. Inte de andra heller. Resten av världen reagerar alltid på ett normal och ett rent adekvat sätt. Tyvärr gäller det tydligen inte mig. Jag har ett någorlunda intakt intellekt som förser mig med all det fakta en mänsklig hjärna behöver och kan ta emot. Den gör sina omformulerade beräkningar som gör att den bara vet en massa långt innan allt det som den beräknade inträffade. Det är heller inte så enkelt att jag inte litar fullständigt på vad min logisk och abstrakt-analytiska hjärna visar som ett resultat av sina ständigt pågående beräkningar av den högre skolan. Det gör jag verkligen. Men.

Men sen kommer känslorna in i bilden. Känslopaketet som anar ugglor i mossen. En mosse som sällan egentligen är mer en dyster, ensam och bortglömd parkeringsplats långt borta vid ingenting, som kombinerats ihop med ett okänt antal ugglor som aldrig ens kan mäta sig med tretton nya dammtuss-rookies helt utan någon erfarenhet alls och med en karaktär som är angränsande till obefintlighet.

Även om känslorna aldrig i nått läge är klokare än nån promille av mitt intellekt så verkar de ha en sån jävla makt i sin egen obefintlighet, så jag blir alldeles frustrerad. Trots att hela intellektet säger att världen är grön och skön i en alldeles oöverträffad lyckoatmosfär, tar känslorna mig i handen och visar mig vägen till en svartaste, kallaste och djupa brunn som någonsin skapats av de tankar som går i en ton av det svartaste av den svarta mattsvarta tonerna som finns och någonsin funnits. Och jag följer med. När ensamhetens läbbiga, kalla och slibbiga händer drar mig ner är det bara att följa med. Jag har inget val.

När de normalt så osynliga vättarna från dödsriket visar sig för mig och berättar hur fucking jävla eländig världen är, får de mig att inse att allt jag trott och tyckt, bara är något som jag trott och tyckt eftersom jag inte sett sanningen i all min egen naivitet, inser jag att jag är ledsen på ett ostoppbart accelererande sätt. Det är då jag blir rädd. Inte alls för vättarna från dödsriket utan rädd för mig själv. Det är då jag inte kan förstå varför jag inte är lycklig och glad utan bara rädd och svart. Även om jag sällan ropar på hjälp från den mörka och svarta sidan, kan jag nu höra min röst ropa ut något jag inte förstår men som faktiskt kan vara ett rop på hjälp från den djupa svarta brunnen. Eller så är det bara något jag tror att jag hör.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.