Pikku.

Det är onsdag morgon. Både frukosten och kaffet skulle intas i all hast. Jag och hon hade en tid att passa. Mamma Mia på Östermalm skulle ta emot oss på den tid som vi tillsammans bokat redan i Maj. Även om kaffet smakade så där fantastiskt gott så den rann den nedför strupen som om det var en super-ljus och kall lager rinnandes nedför min strupe, med sitt karaktäristiska porlande kittlande av de små kolsyrebubblorna som samtidigt rullade ner. Att halsa kaffe som var varmt gjorde alltid ont, men ibland tänkte jag i alla fall lite mindre på det. Idag var en sådan dag. I mina tankar snurrade olika bilder i en hög fart så det både räckte och blev över för att se dessa som en film. En film om ett barn som utan större problem skulle kunna kura ihop sig i min egen handflata. Filmen om barnet och handflatan bröts då och då med instick om det var ett eller två barn som skulle visualiserad med den fantastiska tekniken som kunde se in i en människokropp. Även om det var alldeles för tidigt kanske man redan kunde ana om det var en liten lillponke eller en lilltös som i en svindlande fart växte inuti henne. Eller varför inte både ock?

Mamma Mia mötte oss med ett stort leende, precis som vid vårt tidigare besök i Maj. Väggarna var målad i en grönblå nyans som skapade lugn och ro. Jag konstaterade att det var utom all tvivel att det var genomtänkt som så mycket annat. Blivande föräldrar skulle vaggas till lugn och ro på många sätt. Den blå-gröna kulören var bara ett. Ett annat var bilderna på alla blivande mammor och nyfödda barn som hängts upp på väggarna i alla rum. Det enda som saknades var bilderna på de rakryggade papporna som med stolthet skulle bära och ta hand om sitt barn precis som mamman. Jag förstod att världen inte ännu kommit så långt i sitt tänk om helheten i att skapa och tillverka barn som en dag skulle ta över världen helt. Papporna blev i stort sett bortklippta från sexaktens avslut till den första pappaledigheten på egen hand.

De små vackra barnen, fotade av olika namnkunniga mästerfotografer, som prydde fototavlorna som hängde på alla väggar, stirrade mot mig med sina vackra leenden. Jag kunde inte låta bli att undra om vårt barn någon gång i framtiden skulle le och spänna ögonen mitt i linsen på någon namnkunnig mästerfotograf och le sitt mest underbara leende. Kanske skulle Mamma Mia vilja ha ett foto och hänga upp fotot på Pikku på någon vägg i något av alla de rum som stod till förfogande?

Plötsligt stod Maria framför oss med sin skarpa blick och hurtiga rörelser visade oss in i ett rum på sitt mest bestämda sätt. Väl där satte vi oss lydigt ner på de stolar hurtigkvinnan pekade ut. Hennes mun gick i fast forward och kastade ut en ordström som jag inte riktigt orkade fånga och ta emot. Mina tankar var spända av förväntan som jag sällan känt inför att se en bild av något jag inte kunde röra eller känna på, men däremot kunde relatera till på hundratusen olika sätt. Eller i alla fall tyckte jag det eftersom tankarna snurrat mycket kring Pikku de senaste två månaderna även om Pikku nu bara var tre månader gammal.

Hurtigkvinnan stannade upp mitt i en ordström och pekade med hela handen. Det var dags. Min kvinna satte sig tillsätta i stolen och flyttade bort tygerna som dolde hennes begynnande vackra gravidmage. ”Nu blir det kallt” sa Hurtigkvinnan till min, och höll en metallisk tub som efter ett lätt tryck av hurtigkvinnans ena hand, med ackuratess spottade ut sitt innehåll på den lilla gravidmagen som visade sin bara hud. Kvinnan smetade ut kladdet och tog sitt tekniska hjälpmedel som först kastade ut ljud rakt in i kroppen och sedan själv fångade upp ekot som i sin tur med hjälp av lite datakraft omvandlades till en gryllig svartvit bild. En bild jag med lite välvilja kunde förstå. Hennes mun fortsatte oavbrutet att mala men med nya ord som plötsligt fångade min odelade uppmärksamhet.

”Ooops. Ooops. Det verkar inte finns något hjärta som slår och det lilla fostret är alldeles för litet. Det har redan varit dött i 17 dagar. Jahapp. Det är ju ganska vanligt att det blir så. Inget ovanligt alls. Jag skriver en remiss så får ni välja sjukhus. SÖS eller Danderyd. Ja varför inte båda. Det blir medicinskt eller skrapning. Vi kan ju inte ha kvar döden i magen. Men räkna med att det tar en till två veckor innan de kan ta emot. Det är långa köer. Om ni inte sätter er i en gyn-akut i fyra till tjugofyra timmar eller så. Då kan det gå fortare. Bröllop i helgen. Ja det var ju tråkigt det.”

Min hjärna orkade inte höra hennes käcka hurtfriska röst som malde på som om det var någon slags tävling i ordkanonaderi. Inte den minsta indikation av ledsamhet att den lilla i min kvinnas mage hade dött efter tio veckor och två dagar. Inte ett uns av förståelse att vår värld hastigt förändrats stort. Att alla våra tankar som vi tänkt och våra planer som vi planerat plötsligt bara var borta och kanske helt onödiga. Barnen på väggarna som sina nyfikna blickar och övergladiga leenden fick mig att vika min blick ner mot golvet. Jag kände huvudet bulta när meningslöshetens sirap sakta men ostoppbart trängde in och fyllde mitt huvud. Yrseln gjorde sitt intåg och tårarna bara rann utan att kunna hejdas av något. Eller någon. De blågröna nyanserna i rummet gav mig känslan av att rummets huvuduppgift var att kväva mig.

Jag orkade inte lyssna mer. Den hurtfriska kvinnan fyrade fortfarande av sin never ending kulspruteeld av fyrkantiga ord. Jag klarade inte av mer och vände ryggen mot henne och promenerade ut till den friska luften och väntade på min kvinna. Även om någon, av rätt orsak eller helt fel, tagit Pikku ifrån oss, hade vi alla fall varandra. Och det är stort nog även om vi satt igång våra drömmar om mycket mer än så.

Pikku blev 36mm lång, vägde mest ingenting och levde i tio veckor och två dagar. Vila i frid, minstingen.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.