Ett nödrop från den djupa, svarta brunnen.

Ett nödrop från den djupa, svarta brunnen.

Det är fredag med en vecka kvar till jul. Egentligen finns det inget i mitt liv som borde göra mig ledsen, men ändå känner jag en sorg var jag än pekar på mig själv. Det gör mig ledsen. Ohemult ledsen. Även om jag bara borde känna en spirande glädje som tvinnas ihop med den mest genuina lyckan trehundra sextiofem dagar per år, sju dagar i veckan, tjugofyra timmar per dygn, sextio minuter i timmen och sextio sekunder per minut, så gör jag inte det. Jag är bara ledsen, ledsen, ledsen. Och värst av allt är att jag inte förstår varför. Jag känner mig omtyckt. Älskad. Jag har ett nytt och spännande jobb. Jag har råd att vara generös på många sätt. Men på något sätt är det ändå inte nog. Just denna kväll vill jag verkligen inte ha kaffe heller. Det står skrivet att det aldrig går att dricka kaffe om känslorna hos den som dricker både är starkare och svartare än kaffet.

Vi människor fungerar på ett mycket egendomligt sätt. Förlåt förresten. Självklart är det ju bara jag som fungerar så jävla konstigt. Inte du. Inte de andra heller. Resten av världen reagerar alltid på ett normal och ett rent adekvat sätt. Tyvärr gäller det tydligen inte mig. Jag har ett någorlunda intakt intellekt som förser mig med all det fakta en mänsklig hjärna behöver och kan ta emot. Den gör sina omformulerade beräkningar som gör att den bara vet en massa långt innan allt det som den beräknade inträffade. Det är heller inte så enkelt att jag inte litar fullständigt på vad min logisk och abstrakt-analytiska hjärna visar som ett resultat av sina ständigt pågående beräkningar av den högre skolan. Det gör jag verkligen. Men.

Men sen kommer känslorna in i bilden. Känslopaketet som anar ugglor i mossen. En mosse som sällan egentligen är mer en dyster, ensam och bortglömd parkeringsplats långt borta vid ingenting, som kombinerats ihop med ett okänt antal ugglor som aldrig ens kan mäta sig med tretton nya dammtuss-rookies helt utan någon erfarenhet alls och med en karaktär som är angränsande till obefintlighet.

Även om känslorna aldrig i nått läge är klokare än nån promille av mitt intellekt så verkar de ha en sån jävla makt i sin egen obefintlighet, så jag blir alldeles frustrerad. Trots att hela intellektet säger att världen är grön och skön i en alldeles oöverträffad lyckoatmosfär, tar känslorna mig i handen och visar mig vägen till en svartaste, kallaste och djupa brunn som någonsin skapats av de tankar som går i en ton av det svartaste av den svarta mattsvarta tonerna som finns och någonsin funnits. Och jag följer med. När ensamhetens läbbiga, kalla och slibbiga händer drar mig ner är det bara att följa med. Jag har inget val.

När de normalt så osynliga vättarna från dödsriket visar sig för mig och berättar hur fucking jävla eländig världen är, får de mig att inse att allt jag trott och tyckt, bara är något som jag trott och tyckt eftersom jag inte sett sanningen i all min egen naivitet, inser jag att jag är ledsen på ett ostoppbart accelererande sätt. Det är då jag blir rädd. Inte alls för vättarna från dödsriket utan rädd för mig själv. Det är då jag inte kan förstå varför jag inte är lycklig och glad utan bara rädd och svart. Även om jag sällan ropar på hjälp från den mörka och svarta sidan, kan jag nu höra min röst ropa ut något jag inte förstår men som faktiskt kan vara ett rop på hjälp från den djupa svarta brunnen. Eller så är det bara något jag tror att jag hör.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Jag läser oftast mellan raderna.

För några veckor sedan skrev jag en krönika som handlade om vikten av att kunna ta en dag i taget mot ett känt eller mer vanligt ett okänt mål. Om jag kunde checka in ett ja på alla dessa frågor (Ler jag? Skrattar jag? Slår hjärtat lugnt? Sover jag gott?) kan jag definiera dagen som en god dag. En bra dag. I annat fall kan jag bara snegla på morgondagen och hoppas på något bättre. Även om jag fick ynnesten att vakna upp i ett tyst och vintrigt Kiruna kan jag bara konstatera redan innan dagen har börjat att den behöver förbättras radikalt och snabbt innan jag flyttar hela min blick och alla mina tankar till morgondagen och hoppas på något bättre. Jag ler inte. Jag skrattar inte. Hjärtat slår så hårt så jag inte fått en blund i natt. Med andra ord har jag givetvis inte sovit gott alls. Det största nöjet i natt var att hänga upp kläder på tork mellan glasen med mjölk för att dämpa de sura uppstötningarna som kom som ett brev med posten. Det enda goda med starten på denna dag är att kaffet i alla fall doftar kaffe.

Vi ska vara glada att vi människor kan tala med varandra. Det är i alla fall jag. Det är ju en så uppfyllande känsla när jag ser på den jag talar till att denna förstår det jag sa. Även om det är kommunikation som knappt blir utsatt för tolkningar.

Vårt språk. Vårt mänskliga språk menar jag då består inte alls bara av ord och läten. Språket består givetvis också av hur vi låter när orden kommer ut ur våra munnar, vilket betyder att jag precis som du kan säga samma ord eller mening med en mängd olika läten och ge olika meningar med samma ordval. Det tycker jag är väldigt fiffigt. Det är ett sätt vi krypterar meningar så att de som förstår mig bäst och förstår mest av det jag säger.

Nästa nivå av kommunikation är när ansiktet och ögonen också förvrider stärker eller planar ut det budskap jag levererar med munnen och mina läten. Normalt sett stödjer ansiktet det jag säger, förutsatt att jag verkligen menar det som orden låter oss förstå. Ljuger jag syns det. Återigen handlar det om att kommunicera så jag blir förstådd.

Den tredje nivån av krypto som vi lägger in är hur vi rör vår kropp. Kroppen har ju som du säkert redan vet ett alldeles eget språk som faktiskt levererar upp till sextio procent av det vi har att säga. Självklart är det så att ordvalet, ljuden, ansiktet och kroppen alla måste understryka det riktiga för att det jag säger ska bli trovärdigt. Det gör det svårt att ljuga för oss alla. De flesta blir snabbt avslöjade, men långt ifrån alla.

Den fjärde nivån av krypto är tiden. I kommunikationen finns alltid en tidslinje med. När jag pratat med en okänd människa i en timma är tidslinjen i den kommunikationen också bara en timma lång. Då påverkar inte tiden vare sig kommunikationen eller tolkningen på mer än ett sätt. Brist på tid. Ju längre tid jag kommunicerar med någon desto mer vet jag för att kunna tolka det någon säger korrekt. Om jag dessutom förstår den personens historia bra, förstår jag också än tydligare vad personen menar när orden ljuder.

Allt som sägs tolkas och ju bättre tolkningsnyckel jag har desto exaktare och mer komplett blir min tolkning av hela kommunikationen. Jag kan sätta kommunikationen i sitt rätta sammanhang med få eller inga antaganden.

Ibland när jag ställer en enkel fråga som Hur länge bodde du i Kiruna? till någon och får det snabba svaret fyra och ett halvt år. Så vet jag det. När jag ställer frågan Var bodde du tidigare och hur länge? till samma person som då ger svaret Luleå, tre, fyra, fem sex år, jag vet inte så noga, kan det vara läge att tänka lite mer. Självklart kan det vara så att personen är exakt och säker med årtal vid vissa tillfällen, men osäker och svävande vid andra. Ofta är det så att personen faktiskt inte vill att jag ska veta hur många år hen bodde i Luleå, men vill verkligen att jag ska veta exakt hur många år hen bodde i Kiruna. Frågan är bara varför hen vill just det? Motivet till varför någon kommunicerar det som kommuniceras är viktigt för att verkligen förstå det som sägs.

Ibland brukar jag fråga samma fråga igen några timmar eller dagar senare. Tyvärr visar det sig ofta att de ”flummiga” svaren är olika från gång till annan.

Ett annat bra sätt att förstår någon du möter är att ställa en kanonad av frågor och notera vilka av frågorna du skickade ut som denne vill svara på. Vi är ju funtade så att vi gärna svarar tidigt på frågor som är neutrala, där vi inte lämnar ut oss och där vi kan svara exakt. Oftast är dessa svar de mest ointressanta jag kan få. Jag vill gärna få svaren till alla de frågor jag ställt som hen valde att lämna obesvarade i hopp om att jag inte skulle fråga igen.

Den sista reflektionen som kan hjälpa oss att kommunicera bättre handlar om rädslor. När jag pratar med någon som tydligt visar rädslor kring något specifikt ämne eller typ av händelser, säger denne till mig att just det som rädslan handlar om är ett ämne som engagerar. Antingen för eller emot. Oftast emot. Ämnen som engagerar är oftast ämnen man är djupt insatta i och allt som oftast har personliga erfarenheter av. Antingen som förövare eller offer. Oftast både ock.   

Det är allt detta som gör kommunikationen så jäkla svår men samtidigt så enormt intressant. Faktum är att allt vi gör och det vi säger måste alltid hänga ihop. Så är det bara. Annars är det som sagts inte mycket värt alls.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Tid att välja väg.

På den sjätte våningen ovanför Hornsgatan en liten bit från Högalidskyrkan mitt på Södermalm i vår huvudstad vaknade jag mitt i natten badande i svett, utan att kunna förstå orsaken till detta. Utanför, sex våningar nedanför, hade söders bilrally redan brakat igång med sitt vinande oväsen. Ett oväsen som normalt bara stördes av tjutande sirener som beblandats med blinkande blåljus från något fortkörande akutfordon på väg att undsätta någon i nöd. Storstadspuls kallade infödingarna det. För min del kan det kallas hur mycket puls som helst men är bara det som det egentligen är. Oväsen. Ett rent jävla oväsen. Jag vet att jag om några månader och många nätter senare inte kommer att höra de nattliga ljuden mer. Man vänjer sig med allt. Även jag. Jag satte mig ner i fåtöljen med min termomugg fylld med kaffe av den mer starka sorten, innan jag slog på teven och lät tankarna virvla fritt i den interna vinden som alltid började blåsa runt inom mig.

Vägval. Det är inte alltid så lätt med just vägval. Det har ju hänt många gånger i livet att jag valt en väg som bara lett fram till en ogenomtränglig vägg. En mörk återvändsgränd. När jag var yngre fanns det som oftast mycket prestige, när jag valt något som senare visade sig vara fel. Eller fel och fel. Vägvalet jag hade gjort kanske inte lett mig närmare det mål jag hade satt upp, utan jag fick ta ner mössan, bocka lätt och samtidigt offentligt erkänna att jag valt fel. Att jag gjort fel. Tagit fel beslut. Det kändes verkligen som en megaförlust och något jag skämdes över. Då.

Nuförtiden hanterar min hjärna allt detta utan någon prestigeförlust alls. Jag accepterar oftast min situation och förbereder, planerar och genomför ett nytt vägvalsbeslut som rimligtvis skulle ta mig på en ny väg, förhoppningsvis i rätt riktning, utan att för den sakens skull byta målfokus. Jag har för länge sedan förstått hur enormt viktigt det är att våga ta beslut trots att allt är osäkert och att jag aldrig kan utkräva några som helst garantier för att det vägval jag gör är det rätta för att snabbast ta mig närmare målet. Om det skulle finnas någon som försökte garantera att det verkligen var det bästa så vet jag idag att det är en absolut lögn och inget annat. Kanske inte en medveten lögn och kanske en garanti som lämnats i god tro.

Jag har också sett människor omkring mig som gjort multipla vägval i tron att det på något sätt skulle kunna ge en större säkerhet eller trygghet i sin färd mot sitt eget mål. I min värld kan det aldrig vara rätt väg att gå. Jag är övertygad om att det är av yttersta vikt att välja den väg jag innerst inne tror är det rätta och sedan göra mitt yttersta för att försöka ta mig fram längs den vägen, fram tillsdess att det är uppenbart att det är en mörk återvändsgränd som möter mig eller till att jag är framme vid mitt mål och måste göra nya val. Jag ser inte det som en förlust, de gånger jag möts av den mörka återvändsgränden. Jag tar tålmodigt bara nya beslut. Tålamod är en viktig egenskap när jag vill fullfölja något. När jag var yngre hade jag inte den egenskapen med mig i bagaget. Men det har jag nu.

Under det senaste året har jag drabbats av många insikter och också hunnit med att göra många vägval. Något av vägvalen jag gjort ledde inte mig till det mål jag hade när jag gjorde dem, men kanske på något skumt sätt lett mig ut på andra vägar utan att för den skull behöva göra avkall på mitt mål, som driver mig framåt. Jag har drabbats av motgångar jag inte hade räknat med när jag tog beslut om något av de vägval jag beslutat om. Motgångar som ruskat om mig i grunden. Men jag har också drabbats av lycka som ett rent resultat och belöning för det mod jag visat när jag övervunnit mina egna rädslor. Jag är inte rädd för att göra vägval och kommer att fortsätta med att aktivt välja väg till den dagen jag mist det mest värdefulla som finns.

Tid att välja väg.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Ärligt stulet.

En ny dag har startat med en morgon fylld av aktiviteter, även om den inte startade i ottan utan snarare under senmorgonen med brödbak av dubbla sorter. Dels spisbröd, dels frallor som kanske ska tjäna sitt syfte som hamburgerbröd om det nu skulle vara så att det blev till att laga det på kvällen. Spisbrödet är bara en seg och lite torrare välknådad deg som kavlades ut till små tunna bröd som kan snurras ihop med lite smör och pålägg. Försvinnande gott helt enkelt. Den andra aktiviteten var att servera frukost på sängen till de som fortfarande låg och drog sig. Morgonen avslutades med att färdigställa ett bilköp av en ny bil som skulle ersätta den tjänstebil jag kört det senaste halvåret. Som mätt, vaken och nybliven bilägare känner jag att jag med all rätt kunde sätta mig ner och lyssna till morgonpratet på  teven samtidigt som jag skriver några rader om något som på något sätt är viktigt men ändå helt oviktigt när jag analyserar det i djupet.

Det som är skönt med vänner som jag känner väldigt väl, är att gränserna på vad som är möjligt och omöjligt suddas ut. Ett sådant exempel är det som ibland händer när jag lånat saker av de allra godaste av vänner jag har eller tidigare har haft.

Från tid till annan är det ju så att man är i extremt behov av ett verktyg eller något annat som håller länge men används lite. Det kan vara något som dessutom kostar ett antal sköna tusenlappar och betingar ett betydande värde även i begagnad form. De gånger jag varit i det extrema behovet och haft nog med pengar samtidigt som jag vetat att ingen av mina vänner redan haft en sådan nyttopryl, har jag utan reflektera eller på annat sätt grubbla, bara sonika köpt det som behövdes. Även om det var för de sista slantarna bara det var nog extremt behövt.

Att jag sedan bara behövde prylen i en vecka, hörde egentligen inte till saken om det inte hade varit för det mytomspunna greppet Ärligt stulet. När min nyttjandevecka var förbi hamnade den pryl som jag känt ett så extremt behov av i gråzonen av sin existens. Den hade ju ett ekonomiskt värde men inte just vid den tidpunkten något egenvärde i min värld. Allt som inte hade något egenvärde hamnade till slut i något av de mörkaste hörnen i något av de bortglömda förvaringsskåpen som fanns i alla hus. Plötsligt visste jag knappt att det var något jag ens hade.

Från tid till annan blev även mina vänner i extremt behov av just den pryl jag hade i mina mest hemliga bortglömda gömmor. När min vän frågade om jag kunde hjälpa till eller om jag hade just det som hen behövde, sökte min hjärna fram bilden av det som var bortglömt. Från den hemliga bortglömde gömman kunde jag hämta det min vän behövde och låna ut den. Det märkliga som hände då var att jag lika snabbt som jag glömt bort var jag lagt den eller att jag hade en också glömde bort att det jag hade, hade jag lånat till en av mina vänner. När jag sedan nästa gång behövde prylen själv så lånade min vän tillbaka det jag en gång hade lånat ut. Eller återlämnade skulle man kanske kunna säga om det inte hade varit för att jag inte längre visste att jag lånat ut den.

Skalar man upp detta och ser hela nätverket av vänner från ovan med alla deras extremt behövda prylar som glömts bort i det mörkaste hörnet i det bortglömda skåpet förstår vän av ordning snabbt att det kan vara lite svårt att veta vems pryl som egentligen är vems. Eller ens var vems pryl är. Det viktiga från prylens sida, från vännernas sida och från samhällets sida är ju att prylen är i vår tjänst så mycket som möjligt så länge som möjligt för så många som möjligt. Det är längre inte alls viktigt vem som är ägare av det ekonomiska värdet om värdet som skapas av det prylen kan utföra är så mycket mer värdefull för oss. Det är därför jag och mina vänner tidigt införde uttrycket Ärligt stulet.

När jag lånar prylen av min vän kan jag bara förkunna med en hög och tydlig röst att det jag lånar nu hamnar under epitetet Ärligt stulet, för att min vän ska förstå att jag inte lämnar tillbaka det jag lånar förrän min vän behöver det. Självklart kan jag inte sälja den, men jag kan låna ut den till en vän. Ärligt stulet betyder att min vän för mer plats i sina hemligaste mörka hörn i det bortglömda skåpet någonstans.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Söt, liten och bara sexton.

Min väg till kontoret i norra Uppland kantades av hårt regn och var kraftigt beblandat med snöflingor som tydligt indikerade att vintern var i antågande. I de starka strålkastarnas sken, som skar genom det bäcksvarta mörkret som rådde reflekterade snöflingorna som reflexminiatyrer som inte kunde köpas för pengar. Det var vackert och lite hotfullt. Jag sippade av det svarta eleganta kaffet jag fyllt min termomugg med innan jag lämnade mitt Chateu i Burvik. Nu var det bara tre dagar sedan jag tagit nya beslut som ännu en gång på kort tid skulle förändra mitt liv på ett överväldigande sätt. För en gång skull tyckte jag att livet var spännande och ovisst så att det till och med pirrade i magen av förväntan. Det var knappt så jag kunde vänta på tiden som skulle komma.

Det är en spännande tid att vara tonåring, men ändå kanske inte mer spännande än det alltid varit tidigare också. Ordet tonåring kommer ju av att man fyller tretton. Det är första året man är i år som slutar med ton. Det sista året är nitton. Efter det blir man tjugo och har då avslutat sina tonår lika överraskande och plötsligt som de började. Även om vi alla haft en del förväntningar på övergången till tonåren liksom vi har inför övergången från tonåren. När man är precis i mitten av tonåren fyller man sexton år. Då är man söt, liten och bara sexton år eller rynkig, urgammal och nära döden. Det beror bara på om det är de som är äldre eller yngre som står för bedömningen.

När du fyller sexton får du ta körkort i ett antal länder i världen, medan du i andra inte ens får övningsköra. I de flesta länder får du ta flera olika typer av vuxenjobb, men ännu inte alla eftersom det är få eller inget land som du legalt ännu är vuxen, även om du längre inte är ett barn. Du har också valet att inte gå i de obligatoriska skolorna eftersom de ersatt med frivilliga, även om du kanske inte förstår att även de på något sätt är obligatoriska om du ska kunna ta den plats du förtjänar i samhället.

När du fyller sexton får du i några länder köpa tobak, medan det antingen inte funkar alls i andra länder medan det finns länder helt utan restriktioner. Du kan bli byxmyndig i vissa länder just detta år även om vi i Sverige valt femton som gräns för just det. I några länder kan du gifta dig lagligt bara föräldrarna ger ok medan något land kan du skippa att fråga om lov och göra som du vill. När du fyller sexton tenderar du att göra som du vill. Vi som finns omkring kan råda dig. Vi kan stödja dig. Men också fortfarande lägga in vårt veto även om vi inte längre kan bestämma allt. Det är kanske det viktigaste med att fylla sexton. Att få bestämma mer. Att få planera sitt liv mer. Att bli hörd och lyssnad på istället för att bli instruerad. Det händer när du växer och sakta men säkert drar på dig din vuxenkostym. Eller i alla fall provar delar av den.

När du fyller sexton får du rösta i vissa länder medan du kan rycka in och göra din militärtjänst i andra. På några platser på jorden kan du själv besluta om du vill donera ditt blod medan du fritt kan köpa alkohol på andra. Tyvärr finns det ännu länder i världen som är så fattiga och har en så kort estimerad livslängd så att du som sextonåring borde ha två till tre barn men knappast någon förälder längre. Allt för att du ska kunna dö innan trettio fyllda år med barn stora nog att skaffa sina egna barn. Livet som sexton ter sig väldigt olika i olika delar av världen.

I staterna på andra sidan atlanten firar man speciellt när flickorna fyller sexton år, även om det på senare tid även börjat firas för pojkar också. Då klär man upp sig megamax och har ett rejält partaj antingen hemma eller i någon hyrd lokal. Där har man fullt ös med inhyrda musiker eller discjokeys. Och givetvis en massa jämnåriga kompisar. Det största med hela firandet är Sweet Little Sixteen ceremonin när man tänder sjutton ljus.

Det första ljuset symboliserar föräldrarna.

Det andra symboliserar syskonen eller far- och morföräldrar.

Det tredje till det sjätte ljuset symboliserar alla övriga familjemedlemmar.

Det sjunde till det fjortonde ljuset symboliserar alla vänner.

Det femtonde ljuset symboliserar sin eller sina bästisar.

Det sextonde ljuset symboliserar sin hjärtevän.

Och det sjuttonde och sista ljuset symboliserar framtiden eller rättare sagt lycka till på färden till att bli vuxen och leva i den värld som fortfarande kanske inte är den enklaste att hålla sig lycklig och glad i. Vi känner ju alla till det hemska ordspråket:

Life sucks and then you die.

Det skulle kunna bli ett liv med ständig lycka, men oavsett det så slutar ordspråket ändå med de deppiga orden: …..and then you die. Det gäller alla till och med dig som fyller sexton tjugo hundra sexton. Grattis till dig som är söt, liten och bara sexton år.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

RIP 2008-2016

Jag kände mig alldeles speedad på ett sätt som jag inte varit på år och dar. Under eftermiddagen åkte jag hela vägen från den djupaste av det djupa i Uppland till den innersta av det inre av vår huvudstad. Inte ens de lååååångaaa och lååångsaaaaaammaaaa köerna på vägen in, kunde på något sätt hindra mig eller ens få mitt braiga av det bästa till humör att tagga ner det mikrominsta av det allra minsta. Det är ju så det är när livet helt plötsligt leker i orientaliska danser när hjärnan är fylld med tankar av goaste goa som finns, samtidigt som det simmar känslor i kroppen som är snällare än snällast och gör mig helt oövervinnerlig. Oövervinnerlig men ända hundraprocentigt ödmjuk. Ödmjukhet är en följsam och acceptabel biverkning till oövervinnerlighet.

Maten jag fick ynnesten att producera blev fylld av den varmaste kärlek även om den var en enkel geggamat som tog över en timma att fixa till. En komplex procedur för att få fram de enklaste och mest gentila smakerna som skickade ut sina mest lockande dofter ut i rummet. Den godaste snabbmaten av gegganatur tog alltid ovanligt lång tid att producera. Bara den tanken gjorde att mitt självsäkra men ändå ovanligt ödmjuka leende välde ut ur min innersta inre och placerade sig som ett skyltfönster på mina läppar.

De som åt, log och njöt av maten i kapp med hur jag själv njöt av hela situationen. Allt det jag tog in fick mig att känna mig orättvist mycket älskad. Det var inget jag bad om ursäkt över även om det inte gick att dölja på något sätt.

Min telefon gjorde sig plötsligt hörd med sitt traditionella bzzzzande som var ljudet som ljöd när ljudet var avstängt. De matätande blev samtidigt klara, drog sig tillbaka och lämnade mig ensam i rummet. Nyfiket tog jag fram telefonen som jag låste upp med en van rörelse och läste meddelandet som lyste mot mig genom mörkret, som en brännande laser som ristade sig genom ögonen och ända in i själen.

Tjugohundra åtta i maj satt du bredvid mig och såg på mig med dina nyfiket försiktiga djupgranskande ögon. Jag log. Du frågade. Jag svarade. Du bjöd på vin. Jag tackade nej. Du frågade. Jag svarade. Du provocerade. Jag parerade. Du bjöd på whisky. Jag tackade nej. Du frågade hotfullt. Jag svarade lugnt. Du frågade lent. Jag svarade pressat. Jag förstod att du var intelligent och att du kunde läsa mycket av den människa du riktade din uppmärksamhet på. För mig fanns bara du. För dig fanns bara jag. Tills vi landade i Turkiet. Jag insåg att du var ett naturbarn och att du inte alltid eller till och med sa det som var korrekt eller ens sant. Du sa det som du tänkte på även om du visste att orden som kom ut inte var något annat än en hel katastrof. Du insåg att jag både var nykterist och präst trots att inte heller det var korrekt på något sätt. När vi lämnade Luleå var vi okända. När vi landade var vi vänner. Det är så vänskap skapas.

Vi åkte runt i världen några veckor och lekte golfleken med hårda vinklade klubbor och vita stilfulla bollar med mängder med dimples. Vi åt middagar tillsammans och chockade människorna i de restauranger och barer vi besökte. Du chockade. Jag slätade över. Du blev ovänner med varannan du mötte men aldrig med mig.

Du ringde när du var bekymrad över något men aldrig när du var glad. Ibland undrade jag om du någonsin var glad utan då när vi var på resa någonstans. Du frågade många underliga och konstiga frågor under alla år. En av de mest underliga var denna.

”När du bär min kista när jag dör. Var vill du då bära den?”

Jag svarade överrumplat och snabbt:

”Vänster längst bak.”

Du svarade:

”Ja. Det är bra. Det är där jag placerat dig.”

Vi pratade ofta om döden. Om längtan efter döden. Men vi var överens om att låta den komma när dagen var slagen. Vi skulle inte ha bråttom även om vi längtade tillsammans. Du lovade mig att inte stressa utan ha tålamod att vänta på din tur.

I mörkret i rummet i det innersta av det inre i vår huvudstad läste jag bokstäverna som bildade ord som jag knappt kunde ta in, skrivna av någon som var med i Turkiet tjugohundra åtta. Hon skrev att du var död. Att du hade valt att bryta ditt löfte när du tappat ditt tålamod och bara stressat iväg. Att du, en fredag i oktober, bara tagit ditt kraftfulla gevär och gått ut, satt dig ner och låtit skottet gå som tagit dig till den plats vi längtat efter tillsammans efter men som vi lovat att inte besöka i någon hast.

Kära vän. Vila i frid. Vi träffas där när vi råkas så kan vi låta vår vänskap växa sig djupare och vara i en längre tid än de åtta år vi fick på denna sida.

RIP 2008-2016.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

När laget blir viktigare än jaget.

För andra gången av mitt liv var jag i Lettland. I Riga. Efter en underlig men ändå rätt härlig middag kunde jag låta ögonen slutas och slappna av i mitt hotellrum med tankarna fyllda av marscherande kollegor med svarta jackor som i grupper om sjuttio promenerade på ett marscherande sätt genom staden, till både förvåning och glädje för lokalbefolkningen. Förrätt på den ena restaurangen, varmrätt på medeltida sätt i en tidstypisk källare följt av en vita dukar efterrätt på Biblioteket. Ja egentligen kanske  inte på biblioteket utan i en restaurang med det namnet som kanske huserade i ett bibliotek från förr. Efter nattens relativt sköna sömn vaknade jag till en morgon med hotellfrukost, mängder av svart kaffe och en heldags konferens på Riga Arena. Det skulle bli en bra dag. Ännu en bra dag i mitt liv. Av någon anledning verkade de bra dagarna drabba mig allt oftare. Något jag var ödmjukt tacksam för.

Tänk dig en konferens för tvåtusen trehundra personer. Just det. Det kan du inte. Det är ju helt otänkbart att ens tänka tanken. Men just nu i skrivande stund sitter jag och väntar, med lite spänning om jag får lov att motvilligt erkänna det, på att en konferens för två tusen trehundra personer ska starta. Jag förstår ju av enkelt sunt bondförnuft att en sådan konferens aldrig kan ge tillbaka mer än en bråkdel av vad den kostar att genomföra. Det är ju helt självklart. Eller är det inte det?

Ödmjukhet och respekt är känslor som far igenom min kropp när jag ser alla dessa mängder av kollegor som kommer från en mängd olika hotell i olika bussar till samma arena som jag sitter och väntar på att allt ska starta. Logistiken är bara den en obegriplig procedur som säkert och som vanligt kan förenklas till en enklaste enkelheten när den bryts ner i sin atomära delar. Känslan blir inte mindre kraftfull av att temat för konferensen är ”Team work”. Lagarbete. Kan någon få alla dessa människor att jobba som ett lag? Jag förstår att någon är helt övertygad om att det är möjligt och att det inte är första gången i världshistorien som detta skett. Men ändå. Det är en stor skillnad att verkligen jobba ihop som ett lag där alla spelare i alla lägen ställer upp för sina medspelare och att ”bara” jobba inom samma företag inom samma division inom samma affärsområde och inom samma sektion. Att vara ett individuellt dökött som i och för sig är lönsam men inte bidra desto mer för att göra mina medspelare bättre. Tänk om alla verkligen skulle inse att laget alltid är viktigare än jaget om man ska lyckas på riktigt. Vad skulle hända då?

Jag tror det behövs helt andra organisationsformer och helt andra sätt att jobba tillsammans om laget ska kunna överglänsa alla jagen. Det första alla stora organisationer måste inse att det faktiskt aldrig är den största ledaren som är den viktigaste anledningen till att det skapas resultat. Självklart är det så att om den största ledaren, som har nästan oinskränkt makt gör fel saker, kommer laget att misslyckas och också kanske upplösas. Men ledaren och staben av underledare är bara en grund till den serviceorganisation som behövs för att få laget att offra sig för varandra. Laget behöver bli mer autonom och självstyrande där laget och lagets delar tar ansvar för sina beslut och sitt resultat. Laget blir viktigare än jaget när jaget får bestämma och ta fullt ansvar tillsammans i hela laget.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

En dag i taget.

Hösten har kommit. I alla fall så har mitt huvud bestämt att det är höst. Det är ju ändå den sista veckan i september och då, enligt alla tidigare beräkningar som jag gjort, är det bara så att det är höst. Träden skiner inte av grönska längre men löven är kvar och är fortfarande mer gröna än gula på de björkar jag kan skymta genom fönstret från  mitt rum. Men i alla fall. De skiner inte i den grönaste sommarprakten längre. Kaffet i min blåa termomugg märkt med ÅFs svarta logga har hunnit med att bli ljummet men smakar fantastiskt gott ändå. Starkt. Svart. Kaffe. När jag lutar huvudet bakåt och stänger ögonen kan jag njuta av att jag ska få hämta min längsta men samtidigt yngsta son från Arlanda. Hur det än är så är min son min son och bara det värmer gott innerst inne.

Ibland kan jag sitta för mig själv och fundera på vad jag vill ha ut av mitt liv och hur jag ska hamna i en position där jag i alla fall har chansen att livet på något vis blir det jag kanske vill ha ut av mitt liv. Ja, jag skriver kanske eftersom det känns näst intill orimligt svårt att veta vad jag vill ha ut av livet. Det är på något sätt inte något jag kan bestämma och sen bara hålla fast vid till tidens ände. Min känsla är inte att det är någon annan som bestämmer det heller. Att veta vad jag vill ha ut av livet är något jag egentligen inte ens kan sätta fingret på. Jag tror ärligt talat inte att någon annan kan det heller. Den som tror sig veta vad hen vill har nog gravt förenklat viljan eller åtminstone sammanfattat viljan i obegripliga symboler av ord.

När jag skickar ut frågan till någon under ett halvdjupt samtal kan svaret vara:

”Att leva ett meningsfullt liv. Ett liv med kärlek. Ett liv fylld med saker jag behöver för att må bra. Meningslöshet och ensamhet är något jag är rädd för. I den ordningen...tror jag...Jag vill gärna ha ett syfte i livet. En mening.”

Även om orden inte är mina så känner jag igen mig i vartenda ett av dem. Gör inte du? Om du inte känner igen dig alls blir jag gravt förvånad. Visst finns det självklart människor som inte är likformiga på den punkten men de är förhållandevis få. Känner du inte igen dig måste du tillhöra det undantaget. Det finns inget fel i det heller. Olikhet skapar mångfald. Likhet skapar enfald. Integration är bara ett sätt att pressa in mångfalden genom enfaldighetens tunga obarmhärtiga kvarnar så att det bara återstår enfald när allt är integrerat.

Om du nu i alla fall har en känsla för vad du vill få ut av livet, även om det kanske är en känsla som du bara delar med dig själv långt innerst inne, vad gör du för att komma till den punkten där livet ger dig allt det du vill? Hur ser dina aktiviteter ut? Vilken är din tidplan?

Vilka människor i din omgivning kan hjälpa dig att nå dit? Oavsett om de hjälper dig på ett medvetet eller omedvetet sätt. Vilka människor drar nytta av att du lägger ner en stor kraft på att komma fram mot den punkt där du får det du vill? Vilka av dem förstår och vet om det? Vilka är omedvetande? Vilka människor i din sfär kan hindra dig för att nå fram enligt den väg du själv stakat ut? Oavsett om de hindrar dig på ett medvetet eller omedvetet sätt. Vilka människor far illa av att du vill vandra längs den stig du hittat för att ta dig fram?

Jag har egentligen ingen aning vad jag vill ha ut av livet. Jag vet heller inte vad jag ska göra eller när det ska ske. Jag vet inte vem som hjälper mig eller vem som hindrar mig. Jag har ingen aning om vem som far illa eller vem som drar nytta av att jag lever. För det är det enda jag vet är att jag lever idag och kanske imorgon. Jag lever vidare och tar en dag i sänder som jag försöker göra till den bästa dagen just idag. Ler jag? Skrattar jag? Slår hjärtat lugnt? Sover jag gott? Om jag kan checka in ett ja på alla de frågorna då har jag lyckats. Om inte så kommer det flera morgondagar. Kanske. Kanske inte.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

En röd liten ros.

Solen regerar där ute i världen just idag, även om morgonen började med en vit förtätad dimma. Jag serverade frukost i den arla morgonstunden till mina två nattliga gäster som skulle bege sig hemåt vid den okristligt tidiga timman. Kvarg med banan, ett stekt ägg med jos och kaffe blev medicinen för att starta upp kroppen. Jag vinkade av gästerna på hållplatsen och styrde sedan kosan norrut mot mitt kontor. Tankarna fladdrade in i halvt meningslösa flummiga tankar om en blomma och allt det en blomma kan symbolisera för oss människor. Jag log åt morgonens tankar där jag satt i solen och kände mig tröttare än på länge samtidigt som det ändå kändes fantastiskt bra där någonstans innerst inne i mig.

Livet och det vackra är mystiskt vackert. Om jag tar ett svart litet frö och täcker den med lite jord och ger jorden lite vatten, växer det upp en växt med gröna blad och världens vackraste blomma. Inte för att blomman egentligen är världens vackraste oavsett färg, utan för att den symboliserar kärlek på något underligt sätt. Vi människor behöver symboler för olika saker. Ibland för att förstå och kanske också för att förmedla det som är obegripligt svårt att förstå och än svårare att beskriva. Det är därför världens vackraste blomma symboliserar kärlek, samtidigt som det också är orsaken till att det är världens vackraste blomma. Jag tänker på den röda lilla rosen.

Den långa kraftfulla gröna stjälken, med märkligt glänsande lyster som den hållande handen tycker så mycket om att hålla i. De vassa törnen som river upp och sticker hål utan någon som helst pardon, bara för att blomman vill sätta sig i respekt. Allt detta omgivet av de tjocka gröna bladen som nästan kunde förväxlas med vingar, så jag kunde tro att blomman kunde flyga till den himmelsblåa himlen av egen kraft. Allt toppat av de sköra, tunna röd-rödaste bladen i rosen som både kan uppföra sig strikt eller rent av att fläka ut sig så varenda skrymsle och vrå i blomman kunde studeras av den som höll i den. Av den som var nog nära. I vissa kunde de röda bladen vara gula, blå eller någon av de andra färgerna som jag bara kan fantisera om, men världens vackraste blomma var den kärleksröda.

Kärleken börjar med ett litet frö av något, som i rätt miljö växer sig stor och skapar något magiskt vackert, som trollbinder en och var.

Kärleken har bara en väg framåt precis som den långa glänsande gröna stjälken som bara väller sig fram med fullkomlig beslutsamhet.

Kärleken stöter på sina törnen på sin väg framåt. Även om törnen sticker ont och skär igenom utan ett enda uns av eftertänksamhet, är kärleken bara tacksam för det törnen lär ut och hejdar sig knappt på sin ostyrbara färd.

Kärleken flyger galet fram med hjälp av de tjocka gröna vingliknande bladen som definitivt bär hela vägen upp till den himmelsblåa himlen. Ibland går det alldeles för fort men oftast ändå bara alldeles för långsamt fram.

Kärleken exploderar i den rödaste röda som kan uppföra sig strikt eller rent av att fläka ut sig i en hopplös eufori så varenda skrymsle och vrå kan studeras på nära håll av den som är nog nära.

Det är därför den enkla lilla röda rosen symboliserar allt det obegripligt komplexa i kärleken i all sin nakna enkelhet. När jag ger dig en ros är det bara en symbol för all kärlek jag ger och för all kärlek jag får.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Den grå-gråa vardagen.

Hon ringde mig mitt i natten. Det tog inte ens två sekunder att vakna och förstå att det var allvarligt. Normalt när mina ögon slås upp på morgonen pirrar det i magen av en begynnande hunger samtidigt som tankarna cirkulerar kring en kopp med stark svart kaffe, såsom flugorna cirkulerar kring en nyöppnad burk med de väldoftande sura strömmingarna från Kallax i Luleå. Men inget var normalt när telefonen ringde mitt i natten. Hon som ringde var skärrad av hennes egna tankar som cirkulerade runt och runt utan att hon kunde bryta den helvetescirkeln hon hamnat i. I flera timmar hade hon långsamt borrat sig ner i den djupa brunnen som var överfylld med allt det svartaste av svarta som kan drabba en människa. Med darrande röst pratade hon i mitt öra medan jag vaknade helt.

En tänkare från något annat land konstaterade att förälskelsen alltid drabbade män och kvinnor olika. Även om jag inte på någon punkt håller med tänkaren så är resonemanget ändå intressant på något sätt.

En man drabbas alltid av en förälskelse som kommer ner som en blixt från en knallblå himmel. När blixten slår till har mannen ingen skyddsutrustning att försvara sig med alls. Han blir som en lobotomerad kärleksfull robot, som inte kan fokusera på något annat än den hans förälskelse cirkulerar kring. Han är färdig att plockas som en mogen fallfrukt som sökt sig ner i det gröna daggfyllda gräset.

För en kvinna är förälskelsen något som sker med vilja. Hon väljer själv när hon vill bli förälskad och i vem. Hon hjälper till även om hon aldrig behöver några rationella skäl för att bli förälskad, så har hon ändå sina skäl. Enligt tänkaren är det den enda skillnaden mellan att köpa en ny klänning eller att skaffa sig en ny älskare. Kvinnor är mycket mer pragmatiska på den punkten än vad männen tror.

När tänkaren frågar sin kvinna hur pragmatisk hon egentligen är svarar hon rappt.

”Jag är inte förälskad i dig. Jag har aldrig varit det.”

Han ser på henne med en något trumpet uttryck i ansiktet och hör när hon fortsätter.

”Jag älskar dig. Det är något helt annat. Jag vill leva med dig. Även om jag blir förälskad i någon annan i morgon bitti kommer jag att fortsätta vilja leva med dig. Du är mitt hem. Inte bara en varm och skön famn.”

Tänkaren inser i sina tankar att hela det fantastiska miraklet med att bli och vara förälskad plötsligt försvunnit som en rök som ventileras ut av hypereffektiva ventilationsaggregat från framtiden. Hon fortsatte som om hon läst tänkerans tankar.

”Det är inte förälskelsen som är det fantastiska miraklet.”

Han ryggade tillbaka som han fått en rejäl käftsmäll som han inte förväntat sig.

”Det är den grå-gråa vardagen som är det mest fantastiska miraklet.”

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.