Det får aldrig hända.

Den sista söndagen i februari är ett veritabelt faktum. Sitter i min bästfåtölj och njuter av morgonens första kopp med kaffe, samtidigt som tankarna bara snurrar runt i ofrivilliga och minst lika ovälkomna banor. Under den senaste månaden har jag hamnat i skottlinjen för den ena elakheten efter det andra ondskan. Det känns som om jag bara precis orkat kravla mig upp från det tankekaos som jag drabbas efter en rejäl motgång, förrän nästa gråa moln släpper ut sin urkraft så stormen får fritt spelutrymme att pressa mig ner in i det mörka helvete som dessa tankekaos genererar. Även om det finns mycket färgglatt i livet och njuta av, så pressar det mörka, musten ur mig sakta men säkert. Jag tycker det är nog nu. Nog av sådant som aldrig borde få hända.

Ibland stöter jag på vuxendagis där jag tydligt kan se hur olika arméfraktioner sakta men säkert bygger upp sin styrka, för att så småningom orka ta den strid som med tveklös säkerhet kommer att komma. Då känns det verkligen att det är motstående kulturer som sakta men säkert pressas mot varandra för att antingen förenas eller förintas. Dessa situationen leder till ofta fram till oväntad dramatik som känns brutal och orättvis, samtidigt som dramatiken bara framkallar ren och skär ledsenhet för alla inblandade. Kombineras det med ett fyrkantigt maktmissbruk som får de mindre maktbemedlade att trampas ner i det svarta kladdiga stoftet, kan man ju verkligen börja undra på vart ett sådant vuxendagis är på väg.

Andra gånger möts jag av ett vuxendagis där det viktigaste är att hjälpa varandra att lyckas med vad det än må vara. I ett sådant dagis lyssnar man uppriktigt och ärligt på varandra och känner en stor respekt för den som berättar. Där tar man till sig budskapet och funderar ett slag innan man återkopplar. För återkopplar gör man alltid. I ett sådant dagis delar de med mycket makt med sig till andra som behöver det. Där finns sällan någon som flyger uppe i det blå bland alla moln eller krälar i det svarta kladdiga stoftet. Där ger man en hjälpande hand. Eller två.

En undersökning kring engagemang visade att det bara finns tolv procent gröna (som är riktigt engagerade) och tolv procent röda (som är antiengagerade). Alla de övriga tjuttiosex procenten är gråa och egentligen ganska ointresserade. I drömmarnas värld skulle jag önska att få vara en del i en grupp där den övervägande delen är gröna och där de röda har kapitulerat. Jag är övertygad om att det finns möjligheter att komma dit, även om det inte är lätt. Det är fråga om vilka värderingar och värdegrund som binder gruppen av människorna samman på bästa sätt. Jag tycker verkligen inte vi ska acceptera att människor sällar sig till de röda när vi ska försöka att ha så roligt vi kan tillsammans. Det får aldrig hända. 

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.