Som en orange liten boll…

Den andra flygningen denna vecka är ett faktum. Precis efter att ha lyft från Arlanda känner jag hur kaffesuget rent av sliter min itu invärtes. Just nu spelar det faktiskt ingen roll att kaffet som serveras på just detta flyg mest troligt är ljummen, mer brun än svart och antagligen doftar i någon variant som i bästa fall skulle kunna förväxlas med en knivsudd av en droppe uddlös och ofärgat kaffe. Hon i den rödblå arbetsdressen gav mig just det som kanske skulle hindra mitt invärtes att tudelas. Klunk. Klunk. Mmmmm. Nu kan jag faktiskt tänka och känna lite mer och framförallt lite längre. Det är trettio minuter till landning. Tid finns.

Jag fattar att det inte är så illa som jag ibland tänkt och tyckt. Men faktum kvarstår. Det är verkligen sådant jag tänkt och tyckt. Har du någonsin känt dig som en entitet i livet som egentligen aldrig interagerar med några andra entiteter på riktigt? Det är klart att det finns människor runt om oss alla i livet. Snälla människor. Vänliga människor. Tacksamma människor. Glada människor. Och tvärtom. Människor jag är snäll mot. Människor jag visar vänlighet. Människor jag är tacksam över att de finns omkring mig. Människor jag ler åt. Trots det har jag alltför ofta känt att vi människor som faktiskt bryr sig om varandra bara är som en enorm mängd av små, glada och färgade bollar i ett bollhav av den något större modellen. Jag fattar att det måste vara något mer än så och inte alls så illa som mina tankar och känslor säger.

Om jag var en orange liten boll som var genuint glad som fan och hade hittat min plats i det gigantiska havet av bollar borde jag ju varit lyckligare än lyckligast. Självklart är det så. Men förvåningen blir ju total, när jag som den lilla orangea boll jag var, separerades från hela mitt hav utan att något hände. Jag menar faktiskt precis så. Jag blev inte rädd. Jag kände mig inte mer ensam än om jag varit kvar i det gigantiska havet med färgglada bollar. Känslan av saknad dök aldrig upp som ett brev på posten. Inte ens längtan kom plötsligt från något inre parti av min lilla runda orangea kropp.

Sakta men säkert förstod jag att det var likadant men tvärtom för alla de bollar som blev kvar i havet. De blev inte heller rädda för att jag inte fanns där just då. De blev aldrig mer ensam för att jag var ute på någon utflykt i den orangea världen. Det fanns heller ingen annan boll i havet av bollar som ens snuddade på känslan av att vara saknad. Någon form av längtan efter den orangea lilla bollen kunde heller inte förnimmas i någon del av den stora oceanen.

Igår när jag gjorde min första resa för veckan insåg jag att jag kände en omtumlande och överväldigande känsla att känna mig saknad, som bara kunde matchas med min egen känsla av att sakna. Eller känslan av den pyrande längtan av någon som värmer det mest inre samtidigt som någon ropar ut sin längtan så det ekar ut i världen. Trots alla de omtumlande och överväldigande känslorna så fanns det faktiskt en som överträffade alls. Känslan av att känna sig älskad bara för att just jag var färgglatt orange som genuint var glad som fan samtidigt som jag älskade mer än mest. Att känna sig älskad av någon jag älskar.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.