Den feta katten

Solen skickar sina heta gula strålar på mig medan jag går till bilen som jag parkerade på sidogatan. I händerna har jag tre kassar och en ryggsäck och en dramaten-väska på hjul. På ryggen har jag ytterligare en ryggsäck som är fylld till bredden. Under den korta promenaden ser jag på omgivningen genom mina ljuskänsliga solglasögon av märket ”Rudy Project” och ler mitt allra största leende. Detta egentligen utan ingen anledning alls och trots att jag ännu inte fått smaka en endaste droppe av det svarta starka kaffet jag bar med mig i ryggsäcken på ryggen. Påsarna klingar lite av det kända klingande metall ljud som är kristallglasens ständiga kännetecken och följeslagare. I mina öron lät det bara vackert. Den trettionde dagen av sol på den trettionde dagen av denna månad i maj fortsatte solen att skicka sina heta gula strålar på mig, som fortsatte att le medan jag packade in allt i bilen innan jag rullade iväg mot jobbet.

Lycka. Jag vill inte att det ska ta slut. Aldrig någonsin. Den här pirrande känslan i kroppen som inte riktigt vet vart den vill ta vägen, samtidigt som munnen ler och säger kluckande ord som låter onödigt positiva. Allt egentligen utan att jag riktigt förstår varför det är så. Det känns som om det är mängder med trådar som sammanstrålar någonstans i min kropp som gör att huvudet inte tänker annat än tankar som visar sig i klatschigt positiva färger som får kroppen att pirra och munnen att le.

Om jag analyserar känslan med någon form av uppenbart tråkig och fyrkantig logik, så kan jag omedelbart konstatera att det inte är allt som är perfekt trots känslan av oändlig lycka som saktar vaggar in mig i tron på beständighet. Det finns delar av de trådar som sammanstrålar som bär en nyans av det mörkaste mattsvarta, helt utan glädjande glänsande blänkningar som en lika svart men blank yta hade gett. De trådarna föder tankar som gör ont. Som gör mig illa. Som ger tårar då och då. Men jag tycker det är helt som det kan eller till och med ska vara. Det förtar inte det lyckorus som jag missbrukar till det yttersta. Igår. Idag. Och imorgon.

Alla dessa färgglada tankar, sammanstrålande trådar, gula värmande solstrålar, klingande påsar får mig att på djupet förstå uttrycket Fat Cat. När livet är så bra så allt jag gör, allt jag tänker, allt jag känner och allt jag ser gör mig glad och lycklig bortom alla de gränser jag trott inte kunde passeras. Gränser som jag passerat utan att jag själv ens ha förstått det. Inte ens det som normalt gör mig obotligt ledsen kan rå på känslan av euforisk lycka. Jag känner mig verkligen som en Fat Cat som verkligen känner att jag på alla sätt är precis där jag vill vara, gör precis det jag vill göra, känner precis det jag vill känna och uppleva precis det jag vill uppleva. Då finns det ingen anledning göra något annat än att njuta av livet. Jag är en Fat Cat och det är din förtjänst mitt <3.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.