Ge mig fler reservdelar så jag blir bättre!

Fylld av en spänd förväntan i hela min kropp, träder jag in i O-huset på Sophiahemmet som låg bredvid Stadion på Östermalm i min hemstad Stockholm. Någonstans hade jag slagit bort allt det otäcka och bara lämnat en bild i mitt huvud som var enkelt tu delat. Den ena delen handlade bara om att stolt lyfta och vifta med den vita flaggan, som ett tecken på att jag kapitulerat hela min kropp till institutionen som jag just så enkelt promenerat in i. En institution som leddes av Björn som bland vissa av institutionsmedlemmarna rätt ofta jämfördes med gud och andra mer andliga väsen. Den andra delen handlade helt enkelt om att göra en liten semesterresa mot det fullkomligt okända utan att vara det minsta orolig eller rädd. Vad skulle kunna gå fel?

Något supergott kaffe var det absolut inte tal om i alla fall. Inte nu. Nu var det fasta på både mat och dryck som gällde. Jag mindes den vid gud-liknandes ord i slutet av förra året när just detta tillfälle bokades. ”Först fyller vi dig med medel så att du inte känner så mycket mer. Sen skär vi ett tillräckligt stort hål i dig. När det är gjort tar vi våra finfina verktyg och spänner upp musklerna så vi kan komma åt din höftled så att vi kan avlägsna den gamla, bara för att göra plats för den nya. Sen är det sågen som få ljuda. Lårbenet måste ju kapas av eftersom vi behöver det för att sätta fast den nya delen med den nya leden. Den nya titanbaserade lårbensprotesen bankar vi fast med hammaren så att den skär ner som en smörkniv in i den delen av ditt eget lårben som är kvar. Den nya avslutas med en ny lårbenskula gjort i finaste och lenaste keramik. Din egen ledkapsel på höftbenet ersätts med en i plast som på ett utomordentligt perfekt sätt kan inkapsla kulan av den finaste och lenaste keramiken.  Sen är det bara upploppet kvar. Att gömma undan det vackra professionella hantverket bakom muskler och sådant som också behövs om det ska fungera bättre än tidigare och slutligen sy ihop allt så det få läka lite innan du kan bli bättre än du är just nu och kanske någonsin varit.”

Vem kan tacka nej till något så enkelt och självklart som också innehöll en sorts semestertripp till någon obestämd semester ort, som Rehabilör eller nått liknande. Inte jag i alla fall. Det var precis därför jag trädde in i rummet fylld av förväntan i hela kroppen. Även om jag hade hoppats på att få lyssna till den gudaliknande hantverkaren medan han utförde sitt jobb i min kropp så blev det aldrig så. Jag fick den ena formen av bedövning efter den andra så jag missade besviket hela uppvisningen. Jag vaknade orörlig nedanför midjan, men det vara bara så det skulle vara, sa alla. Och de hade rätt. Allt gick bra och jag hade fått in titan i min kropp, som ersatte mina felaktiga bendelar som inte längre fungerade så som de en gång hade gjort. Jag förstod att jag hädanefter alltid skulle pipa i säkerhetskontrollerna på världen alla flygplatser. Men vad gjorde det om alternativet var att så småningom åka rullstol istället. Vi människor gör nästan vad som helst för att fungera som vi är tänkt att fungera så länge vi kan göra något åt det. Vi fokuserar så mycket mer på möjligheterna att vara människa än på risken att hantverkaren, oavsett om de kan liknas vid gud eller inte, misslyckas med sitt enkla hantverk och därigenom ger oss konsekvenser vi inte ens kunde förstå innan. Vi vill hör på möjligheterna när vi står längst ut vid kanten. Inte på nått annat.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.