Ett jävla svin.

Efter en lugn natt utan några som helst överraskande störningar vaknade jag när klockan förkunnade att det vad dags. Det var alldeles för tidigt men det var samtidigt viktigt att jag steg upp och gjorde mig klar att åka milen in till kontoret i norrut. Efter att kaffet börjat puttra ut från bryggarens filter ner i den genomskinliga kannan som plikttroget tog emot den övermäktigt goda morgondrycken började jag med nästa moment i frukost-fixar-aktiviteten. Jag skalade en banan, hackade upp en matsked färsk ingefära och blandade det i en skål bara för att ta den kraftfulla mixerstaven och mixa ner blandningen till en ljusgul smet med prickar av den ingefärifianska roten. Jag åt med stor aptit eftersom det var gott samtidigt som jag var hungrig som alltid.  Kaffet fick hänga med till bilen i min termos mugg av ypperlig kvalitet.

Kärleken har mängder av tentakler som nästlar sig in i den som du känner kärlek till. Det är de tentaklerna som skapar alla de mängder av kopplingar du och din kärlek behöver för att vara trygga och känna tillit och förtroende för varandra. Utan alla de skulle kärleken inte bli det bindemedel som behövs för att orka ta sig igenom tider när inte solen lyser gult från en koboltblå himmel. Det är tentaklerna som håller ihop kärleken när det stormar och regnet flödar ner och svämmar över och förstör. Eller när hela jorden skakar under fötterna som en jordbävning från helvetet. Kärleken är ett bindemedel som står emot mycket.

Det händer för många att kärleken som varit så levande då sipprat ut och skapat ihåliga tomrum som långsamt gröper ur människorna från insidan. Känslan av meningslöshet sprider sig som ett gift och tar till slut över allt och allting. Även då kan alla de gamla tentaklerna som kärleken en gång skapade hålla ihop människor som inte längre lever under kärlekens röda fana. Människor som står på sidan om pekar ofta fingrar på det gråa paret med stora ekande hålrum på insidan som fortfarande strävar vidare sida vid sida ihopsnörade av kärlekens tentakler som består längre än kärleken själv.

Ibland förstår människorna som står på sidan om inte alls hur han kan härda ut att bli hånad, sviken och lurad av hon som bundits ihop med av kärlekens superklister till han, en gång för länge sen. De förstår heller inte varför hon kan härda ut att bli slagen gul och blå utan att någon gång slå tillbaka. Eller bara gå sin väg.  Som vanligt är svaret lika enkelt som hemskt.

Skulle det varit din bästa vän som hånar dig hårt, skulle du gå din väg och aldrig återvända mer.

Skulle det vara din bästa vän som sviker dig grymt, skulle du gå din väg och aldrig komma tillbaka.

Skulle det vara din bästa vän som lurar dig i själen, skulle du gå din väg och aldrig se dig om.

Men är det den som bundit fast dig med kärlekens trådar som hånar dig hårt, skulle du vara kvar.

Men är det den som snärjt dig med mängder av kärlekstentakler som sviker dig grymt, skulle du gråta floder av tårar, men sitta lugnt i båten.

Men är det den som limmat fast dig med kärlekens superlim som lurar dig i själen, skulle du ha svårt att andas eller möta någons blick, men du skulle stå kvar.

Även om den du engång förälskat dig i skulle slå dig så hans nävar blödde och fläkte upp ditt skinn, bröt dina ben, skulle du ha ont och skämmas som om det var du som gjort fel, trots att alla förstår att det är du som är offret. Du skulle förneka och ända stanna kvar.

Du kan inte vara vän med någon som gör dig illa eller som du inte tycker om men det går helt utmärkt att vara fastsnärjd till någon du tycker är ett jävla svin. Oavsett om förälskelsen flödar och kärleken lever kvar eller om det bara är tentaklerna som håller dig där, så stannar du kvar. Längre än du tror. Mycket längre.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Gomorronkram!

Klockan visar nio och trettio när jag vaknar för sjätte gången denna nattliga och morgontunga sovperiod. Det är verkligen dags att stiga upp säger jag plötsligt högt för mig själv, samtidigt som jag känner att min kropp vill något helt annat. Kroppen signalerar smärta från den vänstra handleden där min gula skruvdragare valde att skruva på handen istället för skruven för någon vecka sedan. Det var faktiskt inte alls skruvdragarens fel utan givetvis mitt eget. Axlarna ömmar som vanligt och ryggen insida skriker av smärta när jag försöker flytta min kropp. Jag hade kanske blivit överkörd av något som jag inte insett var något som kunde köra över folk eller så var det bara så att min kropp kändes så mycket äldre än mitt huvud. Trots uppförsbacken av smärtor valde jag att resa mig upp och med en vacklande gång ta mig till kaffebryggaren och göra det som behövdes för att den skulle hoppa igång med att göra det som den gjorde som allra, allra bäst, ett starkt och svart kaffe med viss värme.

Det allra viktigaste på finns på morgonkvisten är givetvis den sköna och alltid efterlängtade morronkramen. Genom åren har det funnits perioder när morronkramen som regel lyste med sin frånvaro och bara dykt upp sporadiskt och ibland oväntat. Det har också funnits perioder i livet när den så efterlängtade morron­kramen hade kommit både via de digitala kanalerna och i den högst fysiska verkliga verklighets­kanalen. Jag kan bara konstatera att dagarna jag lever blir bättre i proportion till antalet morronkramar som jag får.

Det finns bara en enda sak som gör dagarna ändå så mycket bättre än vad de blir när jag känner alla de kramar som anländer under den arla dagen. Det är möjligheten att ge. Det är vetenskapligt bevisat att alla vi som människor blir glada över att få men oerhört lyckliga över att få möjligheten att ge. Denna syntes gäller givetvis morronkramen också. Tänk så enkelt det är att göra av halvgrå dag till en dag med strålande sol under en himmel av det himmelskt blåaste blå. Det är bara att överraska din omgivning med att ge dem en morronkram. En i den högst fysiska verkliga verkligheten. En via de digitala kanalerna. En via en handskriven lapp som du lagt på frukostbordet när du smugit ut medan de andra sov sin skönaste morgonsömn.

Det fina med kramar är att de sällan eller aldrig kostar något. De tar inte heller slut utan blir snarare bara fler och fler ju mer du delar ut av dem. Du som ger, känner verkligen att du på ett enkelt men ändå träffsäkert sätt, gett något som kom inifrån dig själv och de som får ler och känner sig sedda. Nästan alla ler i alla fall. Det finns ju vissa som är anhängare av de militanta Anti-Krams-Gerillan – AKG. Lyckligtvis är de få. Har du någon från den fraktionen av människor i din umgängeskrets vet du det redan helt säkert. Det får i alla fall inte hindra dig till att dela ut dina morronkramar till dem du vet både vill ha kramarna och som har vettet att uppskatta dem.

I morgon när du vaknar är det bäst att du har klart för dig vem eller vilka som du vill ska bli glada och känna sig sedda genom att du ger dina morronkramar till dem, samtidigt som det kommer att göra dina egen dag till den bästa dagen av dem alla. Tveka inte när du vaknar imorgon. Dela ut dina kramar med din mest tveklösa bestämdhet, så att de som får dem också förstår hur viktiga de små kramarna är. De små kramarna som kommer på morgonen och är fyllda med nattens ackumulerade kärlek. Gomorronkram!  

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Mod eller dumhet.

Jag vaknar upp i mörkret innan klockan slagit sju i min nya sköna säng långt uppe i norr. I rummet bredvid sover min yngsta son som välbehövliga sömn. Planerna för dagen dansar långsamt fram genom min halvtrötta hjärna iförd sina mest kristallklara skepnader. Uteliv i finväder för att röra på kroppen samtidigt som jag får chansen att fylla mina lungor med den friskaste luften som finns i hela världen. Jag syftar givetvis på fjälluften. Innan det blev dags att förverkliga de planerna så behövde vi stiga upp, äta lite frukost och givetvis i ett lugnt tempo njuta av det svarta, starka och heta kaffet medan klockan långsamt tickade framåt. Idag ska jag njuta av hela dagen. Från morgonen till sena kvällen.

Mod är något som alla behöver. Med mod menar jag inte det mod man behöver för att sticka in huvudet rakt in i ett bo med aggressiva getingar som man vet kommer att göra allt som behövs för att avvärja hotet av huvudet som tittar in. Jag menar inte heller det mod man behöver för att sticka in huvudet i ett lejongap och bara hoppas att inte lejonet tuggar till. Jag tänker inte heller på det mod som vi alla behöver för att för alla omkring oss kunna visa upp vem vi verkligen är. Att vi utan några stiliserade fasader eller ens omgivna av ord som på något sätt förbättrar något vi sagt eller något vi gjort. Modet att utan skam och med fullkomlig stolthet visa oss nakna ända ner till själens mest hemliga gömmor. Det är inte det modet jag tänker på alls.

Mod behöver vi i alla situationer där vi tar risker. Det är modet som får oss att övervinna rädslan. Det är modet som får oss att våga göra det vi inte tidigare vågat men kanske tänkt på eller till och med drömt om.

Modet jag tänker på handlar om livet. Modet att leva sitt liv. Det finns människor bland oss som är så rädd för nästa dag så de funderar dagligen om det är värt att vakna alls nästa morgon. Det finns människor som inte orkat mer och människor som i framtiden inte heller kommer att orka leva sitt liv. Jag erkänner att jag själv funderat om jag verkligen orkar leva en dag till. Många gånger. Mitt beslut har alltid varit att ja. Ja jag vågar inte dö. Jag har inte modet att dö. Beslutet har varit ja trots att jag inte riktigt heller har känt att jag har modet att leva. Jag menar inte att leva mitt liv baserat på vad omvärlden förväntar sig av mig, utan leva det liv som gör att jag kan njuta av varenda sekund och ändå mest av allt önskar att den nuvarande sekunden snabbt ska ersättas av nya sekunder med en exponentiellt stigande njutningskänsla.

Modet har inte vuxit med stigande ålder. Jag kanske skäms mindre för mig nu än tidigare. Jag kanske vågar vara mer öppen nu än tidigare. Jag har definitivt en öppnare syn på andra människor i min omgivning än vad jag hade när jag växte upp i den lilla byn i Tornedalen. Jag behöver fortfarande lika mycket av de intensiva bekräftelserna som jag bara kan få av vissa människor. Jag försöker leva mitt liv för att försöka komma till den punkten där jag verkligen kan njuta av varenda sekund och ändå mest av allt önskar att den nuvarande sekunden snabbt ska ersättas av nya sekunder med en exponentiellt stigande njutningskänsla. Jag hoppas jag har nog mycket mod för det. Eller dumhet. Det är allt som behövs för att våga göra det du aldrig gjort tidigare. Mod eller dumhet.

  

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Det sjunde ansiktet.

Det är otroligt roande och samtidigt helt fascinerande att se hur snön hanteras i vår huvudstad. Om jag inte visste bättre så skulle jag kunna svära på att det något mindre vackra smeknamnet Tokholmen absolut måste ha sitt ursprung i de tafatta försök till snöröjning Tokholmarna genomför efter varje snöfall. Men jag vet bättre. Jag fattar att det helt enkelt inte finns pengar nog för att göra en rejäl anfallsplan som dessutom assisteras av omfallsplaner av olika modeller. Utan en rejäl plan blir ju snöröjningen till ett komiskt skådespel. Men det är inte bara pengarna som saknas, tror jag. Det är nog också förmågan att besluta om ett kraftfullt regelverk som skulle göra alla trafikanter till medspelare istället för de motståndare som de är idag. Jag är övertygad om att det går att fixa, hör jag mig själv prata för mig själv medan handen sträcker sig efter muggen med det nybryggda svarta och starka kaffet.

Människor jag möter är sällan eller kanske aldrig det som de utger sig för att vara. Jag vet inte om det är så alla människor känner när de träffar nya människor. Det kanske är mig det är fel på? Eller så är det den naturligaste saken i världen? Kan det vara en framgångsfaktor att starta en ny relation med en annan människa genom att mötas i en omedveten lögn? Om det är så det normalt sker finns det ju många fler goda exempel än dåliga.

Det första ansiktet du möter hos din medmänniska är det ansikte som hen tror att du vill se. Det är då den människa du fäst din blick på, inte normalt går i klinch med dig, utan du får nästan känslan att ni tycker lika om det mesta och det ni inte tycker lika om känns samarbete och kompromisser nära. Men för det mesta är detta bara ett tunt skikt som ni snabbt kommer att passera. Det är aldrig så att det är det första ansiktet du vill ha.

Vägen från det andra fram till det sjätte ansiktet är trixig med svårartade hinder och kantad av djupa diken med extremt taggiga buskar omgiven av hårda stenar med vassa kanter. Få relationer kan utvecklas hela vägen, utan att det blir alldeles övermäktigt svårt att ta sig fram. Många relationer får nöja sig med att njuta av det tredje och kanske fjärde ansiktet. Då är det väldigt lite fejk och mycket verklighet i relationen som fortfarande omges av mörka moln av hemligheter, som de inblandade normalt inte ens bryr sig om eller oroas över.

Den dagen du upptäcker att du visar ditt sjunde ansikte åt någon är dagen då du låter din själ visa hela sin nakenhet. Det är dagen när den trixiga vägen med alla svårartade hinder är passerade, även om ni ramlat ner i diket och stuckit er blodiga på de vassa taggarna i buskarna eller har stora blåmärken och skrubbsår från de hårda kantiga stenarna. Det är den dagen du kan se upp mot skyn och inse att alla de mörka molnen av hemligheter är bortblåsta och aldrig mer kan komma tillbaka. Det är dagen då du står där helt naken och ensam utan något skydd annat än all den tillit du känner, som fått dig att våga satsa allt du har. Att våga gå all-in utan att ha något att falla tillbaka på. Att stå där och se in i det sjunde ansiktet och samtidigt veta att det inte finns någon bakdörr som du kan fly genom. Du visar bara ditt sjunde ansikte om du känner full tillit och vet om att det är något som du av nödvändighet behöver göra. Just där. Just då. Och för alltid.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.