Ett jävla svin.

Efter en lugn natt utan några som helst överraskande störningar vaknade jag när klockan förkunnade att det vad dags. Det var alldeles för tidigt men det var samtidigt viktigt att jag steg upp och gjorde mig klar att åka milen in till kontoret i norrut. Efter att kaffet börjat puttra ut från bryggarens filter ner i den genomskinliga kannan som plikttroget tog emot den övermäktigt goda morgondrycken började jag med nästa moment i frukost-fixar-aktiviteten. Jag skalade en banan, hackade upp en matsked färsk ingefära och blandade det i en skål bara för att ta den kraftfulla mixerstaven och mixa ner blandningen till en ljusgul smet med prickar av den ingefärifianska roten. Jag åt med stor aptit eftersom det var gott samtidigt som jag var hungrig som alltid.  Kaffet fick hänga med till bilen i min termos mugg av ypperlig kvalitet.

Kärleken har mängder av tentakler som nästlar sig in i den som du känner kärlek till. Det är de tentaklerna som skapar alla de mängder av kopplingar du och din kärlek behöver för att vara trygga och känna tillit och förtroende för varandra. Utan alla de skulle kärleken inte bli det bindemedel som behövs för att orka ta sig igenom tider när inte solen lyser gult från en koboltblå himmel. Det är tentaklerna som håller ihop kärleken när det stormar och regnet flödar ner och svämmar över och förstör. Eller när hela jorden skakar under fötterna som en jordbävning från helvetet. Kärleken är ett bindemedel som står emot mycket.

Det händer för många att kärleken som varit så levande då sipprat ut och skapat ihåliga tomrum som långsamt gröper ur människorna från insidan. Känslan av meningslöshet sprider sig som ett gift och tar till slut över allt och allting. Även då kan alla de gamla tentaklerna som kärleken en gång skapade hålla ihop människor som inte längre lever under kärlekens röda fana. Människor som står på sidan om pekar ofta fingrar på det gråa paret med stora ekande hålrum på insidan som fortfarande strävar vidare sida vid sida ihopsnörade av kärlekens tentakler som består längre än kärleken själv.

Ibland förstår människorna som står på sidan om inte alls hur han kan härda ut att bli hånad, sviken och lurad av hon som bundits ihop med av kärlekens superklister till han, en gång för länge sen. De förstår heller inte varför hon kan härda ut att bli slagen gul och blå utan att någon gång slå tillbaka. Eller bara gå sin väg.  Som vanligt är svaret lika enkelt som hemskt.

Skulle det varit din bästa vän som hånar dig hårt, skulle du gå din väg och aldrig återvända mer.

Skulle det vara din bästa vän som sviker dig grymt, skulle du gå din väg och aldrig komma tillbaka.

Skulle det vara din bästa vän som lurar dig i själen, skulle du gå din väg och aldrig se dig om.

Men är det den som bundit fast dig med kärlekens trådar som hånar dig hårt, skulle du vara kvar.

Men är det den som snärjt dig med mängder av kärlekstentakler som sviker dig grymt, skulle du gråta floder av tårar, men sitta lugnt i båten.

Men är det den som limmat fast dig med kärlekens superlim som lurar dig i själen, skulle du ha svårt att andas eller möta någons blick, men du skulle stå kvar.

Även om den du engång förälskat dig i skulle slå dig så hans nävar blödde och fläkte upp ditt skinn, bröt dina ben, skulle du ha ont och skämmas som om det var du som gjort fel, trots att alla förstår att det är du som är offret. Du skulle förneka och ända stanna kvar.

Du kan inte vara vän med någon som gör dig illa eller som du inte tycker om men det går helt utmärkt att vara fastsnärjd till någon du tycker är ett jävla svin. Oavsett om förälskelsen flödar och kärleken lever kvar eller om det bara är tentaklerna som håller dig där, så stannar du kvar. Längre än du tror. Mycket längre.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Gomorronkram!

Klockan visar nio och trettio när jag vaknar för sjätte gången denna nattliga och morgontunga sovperiod. Det är verkligen dags att stiga upp säger jag plötsligt högt för mig själv, samtidigt som jag känner att min kropp vill något helt annat. Kroppen signalerar smärta från den vänstra handleden där min gula skruvdragare valde att skruva på handen istället för skruven för någon vecka sedan. Det var faktiskt inte alls skruvdragarens fel utan givetvis mitt eget. Axlarna ömmar som vanligt och ryggen insida skriker av smärta när jag försöker flytta min kropp. Jag hade kanske blivit överkörd av något som jag inte insett var något som kunde köra över folk eller så var det bara så att min kropp kändes så mycket äldre än mitt huvud. Trots uppförsbacken av smärtor valde jag att resa mig upp och med en vacklande gång ta mig till kaffebryggaren och göra det som behövdes för att den skulle hoppa igång med att göra det som den gjorde som allra, allra bäst, ett starkt och svart kaffe med viss värme.

Det allra viktigaste på finns på morgonkvisten är givetvis den sköna och alltid efterlängtade morronkramen. Genom åren har det funnits perioder när morronkramen som regel lyste med sin frånvaro och bara dykt upp sporadiskt och ibland oväntat. Det har också funnits perioder i livet när den så efterlängtade morron­kramen hade kommit både via de digitala kanalerna och i den högst fysiska verkliga verklighets­kanalen. Jag kan bara konstatera att dagarna jag lever blir bättre i proportion till antalet morronkramar som jag får.

Det finns bara en enda sak som gör dagarna ändå så mycket bättre än vad de blir när jag känner alla de kramar som anländer under den arla dagen. Det är möjligheten att ge. Det är vetenskapligt bevisat att alla vi som människor blir glada över att få men oerhört lyckliga över att få möjligheten att ge. Denna syntes gäller givetvis morronkramen också. Tänk så enkelt det är att göra av halvgrå dag till en dag med strålande sol under en himmel av det himmelskt blåaste blå. Det är bara att överraska din omgivning med att ge dem en morronkram. En i den högst fysiska verkliga verkligheten. En via de digitala kanalerna. En via en handskriven lapp som du lagt på frukostbordet när du smugit ut medan de andra sov sin skönaste morgonsömn.

Det fina med kramar är att de sällan eller aldrig kostar något. De tar inte heller slut utan blir snarare bara fler och fler ju mer du delar ut av dem. Du som ger, känner verkligen att du på ett enkelt men ändå träffsäkert sätt, gett något som kom inifrån dig själv och de som får ler och känner sig sedda. Nästan alla ler i alla fall. Det finns ju vissa som är anhängare av de militanta Anti-Krams-Gerillan – AKG. Lyckligtvis är de få. Har du någon från den fraktionen av människor i din umgängeskrets vet du det redan helt säkert. Det får i alla fall inte hindra dig till att dela ut dina morronkramar till dem du vet både vill ha kramarna och som har vettet att uppskatta dem.

I morgon när du vaknar är det bäst att du har klart för dig vem eller vilka som du vill ska bli glada och känna sig sedda genom att du ger dina morronkramar till dem, samtidigt som det kommer att göra dina egen dag till den bästa dagen av dem alla. Tveka inte när du vaknar imorgon. Dela ut dina kramar med din mest tveklösa bestämdhet, så att de som får dem också förstår hur viktiga de små kramarna är. De små kramarna som kommer på morgonen och är fyllda med nattens ackumulerade kärlek. Gomorronkram!  

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Mod eller dumhet.

Jag vaknar upp i mörkret innan klockan slagit sju i min nya sköna säng långt uppe i norr. I rummet bredvid sover min yngsta son som välbehövliga sömn. Planerna för dagen dansar långsamt fram genom min halvtrötta hjärna iförd sina mest kristallklara skepnader. Uteliv i finväder för att röra på kroppen samtidigt som jag får chansen att fylla mina lungor med den friskaste luften som finns i hela världen. Jag syftar givetvis på fjälluften. Innan det blev dags att förverkliga de planerna så behövde vi stiga upp, äta lite frukost och givetvis i ett lugnt tempo njuta av det svarta, starka och heta kaffet medan klockan långsamt tickade framåt. Idag ska jag njuta av hela dagen. Från morgonen till sena kvällen.

Mod är något som alla behöver. Med mod menar jag inte det mod man behöver för att sticka in huvudet rakt in i ett bo med aggressiva getingar som man vet kommer att göra allt som behövs för att avvärja hotet av huvudet som tittar in. Jag menar inte heller det mod man behöver för att sticka in huvudet i ett lejongap och bara hoppas att inte lejonet tuggar till. Jag tänker inte heller på det mod som vi alla behöver för att för alla omkring oss kunna visa upp vem vi verkligen är. Att vi utan några stiliserade fasader eller ens omgivna av ord som på något sätt förbättrar något vi sagt eller något vi gjort. Modet att utan skam och med fullkomlig stolthet visa oss nakna ända ner till själens mest hemliga gömmor. Det är inte det modet jag tänker på alls.

Mod behöver vi i alla situationer där vi tar risker. Det är modet som får oss att övervinna rädslan. Det är modet som får oss att våga göra det vi inte tidigare vågat men kanske tänkt på eller till och med drömt om.

Modet jag tänker på handlar om livet. Modet att leva sitt liv. Det finns människor bland oss som är så rädd för nästa dag så de funderar dagligen om det är värt att vakna alls nästa morgon. Det finns människor som inte orkat mer och människor som i framtiden inte heller kommer att orka leva sitt liv. Jag erkänner att jag själv funderat om jag verkligen orkar leva en dag till. Många gånger. Mitt beslut har alltid varit att ja. Ja jag vågar inte dö. Jag har inte modet att dö. Beslutet har varit ja trots att jag inte riktigt heller har känt att jag har modet att leva. Jag menar inte att leva mitt liv baserat på vad omvärlden förväntar sig av mig, utan leva det liv som gör att jag kan njuta av varenda sekund och ändå mest av allt önskar att den nuvarande sekunden snabbt ska ersättas av nya sekunder med en exponentiellt stigande njutningskänsla.

Modet har inte vuxit med stigande ålder. Jag kanske skäms mindre för mig nu än tidigare. Jag kanske vågar vara mer öppen nu än tidigare. Jag har definitivt en öppnare syn på andra människor i min omgivning än vad jag hade när jag växte upp i den lilla byn i Tornedalen. Jag behöver fortfarande lika mycket av de intensiva bekräftelserna som jag bara kan få av vissa människor. Jag försöker leva mitt liv för att försöka komma till den punkten där jag verkligen kan njuta av varenda sekund och ändå mest av allt önskar att den nuvarande sekunden snabbt ska ersättas av nya sekunder med en exponentiellt stigande njutningskänsla. Jag hoppas jag har nog mycket mod för det. Eller dumhet. Det är allt som behövs för att våga göra det du aldrig gjort tidigare. Mod eller dumhet.

  

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Det sjunde ansiktet.

Det är otroligt roande och samtidigt helt fascinerande att se hur snön hanteras i vår huvudstad. Om jag inte visste bättre så skulle jag kunna svära på att det något mindre vackra smeknamnet Tokholmen absolut måste ha sitt ursprung i de tafatta försök till snöröjning Tokholmarna genomför efter varje snöfall. Men jag vet bättre. Jag fattar att det helt enkelt inte finns pengar nog för att göra en rejäl anfallsplan som dessutom assisteras av omfallsplaner av olika modeller. Utan en rejäl plan blir ju snöröjningen till ett komiskt skådespel. Men det är inte bara pengarna som saknas, tror jag. Det är nog också förmågan att besluta om ett kraftfullt regelverk som skulle göra alla trafikanter till medspelare istället för de motståndare som de är idag. Jag är övertygad om att det går att fixa, hör jag mig själv prata för mig själv medan handen sträcker sig efter muggen med det nybryggda svarta och starka kaffet.

Människor jag möter är sällan eller kanske aldrig det som de utger sig för att vara. Jag vet inte om det är så alla människor känner när de träffar nya människor. Det kanske är mig det är fel på? Eller så är det den naturligaste saken i världen? Kan det vara en framgångsfaktor att starta en ny relation med en annan människa genom att mötas i en omedveten lögn? Om det är så det normalt sker finns det ju många fler goda exempel än dåliga.

Det första ansiktet du möter hos din medmänniska är det ansikte som hen tror att du vill se. Det är då den människa du fäst din blick på, inte normalt går i klinch med dig, utan du får nästan känslan att ni tycker lika om det mesta och det ni inte tycker lika om känns samarbete och kompromisser nära. Men för det mesta är detta bara ett tunt skikt som ni snabbt kommer att passera. Det är aldrig så att det är det första ansiktet du vill ha.

Vägen från det andra fram till det sjätte ansiktet är trixig med svårartade hinder och kantad av djupa diken med extremt taggiga buskar omgiven av hårda stenar med vassa kanter. Få relationer kan utvecklas hela vägen, utan att det blir alldeles övermäktigt svårt att ta sig fram. Många relationer får nöja sig med att njuta av det tredje och kanske fjärde ansiktet. Då är det väldigt lite fejk och mycket verklighet i relationen som fortfarande omges av mörka moln av hemligheter, som de inblandade normalt inte ens bryr sig om eller oroas över.

Den dagen du upptäcker att du visar ditt sjunde ansikte åt någon är dagen då du låter din själ visa hela sin nakenhet. Det är dagen när den trixiga vägen med alla svårartade hinder är passerade, även om ni ramlat ner i diket och stuckit er blodiga på de vassa taggarna i buskarna eller har stora blåmärken och skrubbsår från de hårda kantiga stenarna. Det är den dagen du kan se upp mot skyn och inse att alla de mörka molnen av hemligheter är bortblåsta och aldrig mer kan komma tillbaka. Det är dagen då du står där helt naken och ensam utan något skydd annat än all den tillit du känner, som fått dig att våga satsa allt du har. Att våga gå all-in utan att ha något att falla tillbaka på. Att stå där och se in i det sjunde ansiktet och samtidigt veta att det inte finns någon bakdörr som du kan fly genom. Du visar bara ditt sjunde ansikte om du känner full tillit och vet om att det är något som du av nödvändighet behöver göra. Just där. Just då. Och för alltid.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Den feta katten

Solen skickar sina heta gula strålar på mig medan jag går till bilen som jag parkerade på sidogatan. I händerna har jag tre kassar och en ryggsäck och en dramaten-väska på hjul. På ryggen har jag ytterligare en ryggsäck som är fylld till bredden. Under den korta promenaden ser jag på omgivningen genom mina ljuskänsliga solglasögon av märket ”Rudy Project” och ler mitt allra största leende. Detta egentligen utan ingen anledning alls och trots att jag ännu inte fått smaka en endaste droppe av det svarta starka kaffet jag bar med mig i ryggsäcken på ryggen. Påsarna klingar lite av det kända klingande metall ljud som är kristallglasens ständiga kännetecken och följeslagare. I mina öron lät det bara vackert. Den trettionde dagen av sol på den trettionde dagen av denna månad i maj fortsatte solen att skicka sina heta gula strålar på mig, som fortsatte att le medan jag packade in allt i bilen innan jag rullade iväg mot jobbet.

Lycka. Jag vill inte att det ska ta slut. Aldrig någonsin. Den här pirrande känslan i kroppen som inte riktigt vet vart den vill ta vägen, samtidigt som munnen ler och säger kluckande ord som låter onödigt positiva. Allt egentligen utan att jag riktigt förstår varför det är så. Det känns som om det är mängder med trådar som sammanstrålar någonstans i min kropp som gör att huvudet inte tänker annat än tankar som visar sig i klatschigt positiva färger som får kroppen att pirra och munnen att le.

Om jag analyserar känslan med någon form av uppenbart tråkig och fyrkantig logik, så kan jag omedelbart konstatera att det inte är allt som är perfekt trots känslan av oändlig lycka som saktar vaggar in mig i tron på beständighet. Det finns delar av de trådar som sammanstrålar som bär en nyans av det mörkaste mattsvarta, helt utan glädjande glänsande blänkningar som en lika svart men blank yta hade gett. De trådarna föder tankar som gör ont. Som gör mig illa. Som ger tårar då och då. Men jag tycker det är helt som det kan eller till och med ska vara. Det förtar inte det lyckorus som jag missbrukar till det yttersta. Igår. Idag. Och imorgon.

Alla dessa färgglada tankar, sammanstrålande trådar, gula värmande solstrålar, klingande påsar får mig att på djupet förstå uttrycket Fat Cat. När livet är så bra så allt jag gör, allt jag tänker, allt jag känner och allt jag ser gör mig glad och lycklig bortom alla de gränser jag trott inte kunde passeras. Gränser som jag passerat utan att jag själv ens ha förstått det. Inte ens det som normalt gör mig obotligt ledsen kan rå på känslan av euforisk lycka. Jag känner mig verkligen som en Fat Cat som verkligen känner att jag på alla sätt är precis där jag vill vara, gör precis det jag vill göra, känner precis det jag vill känna och uppleva precis det jag vill uppleva. Då finns det ingen anledning göra något annat än att njuta av livet. Jag är en Fat Cat och det är din förtjänst mitt <3.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Ge mig fler reservdelar så jag blir bättre!

Fylld av en spänd förväntan i hela min kropp, träder jag in i O-huset på Sophiahemmet som låg bredvid Stadion på Östermalm i min hemstad Stockholm. Någonstans hade jag slagit bort allt det otäcka och bara lämnat en bild i mitt huvud som var enkelt tu delat. Den ena delen handlade bara om att stolt lyfta och vifta med den vita flaggan, som ett tecken på att jag kapitulerat hela min kropp till institutionen som jag just så enkelt promenerat in i. En institution som leddes av Björn som bland vissa av institutionsmedlemmarna rätt ofta jämfördes med gud och andra mer andliga väsen. Den andra delen handlade helt enkelt om att göra en liten semesterresa mot det fullkomligt okända utan att vara det minsta orolig eller rädd. Vad skulle kunna gå fel?

Något supergott kaffe var det absolut inte tal om i alla fall. Inte nu. Nu var det fasta på både mat och dryck som gällde. Jag mindes den vid gud-liknandes ord i slutet av förra året när just detta tillfälle bokades. ”Först fyller vi dig med medel så att du inte känner så mycket mer. Sen skär vi ett tillräckligt stort hål i dig. När det är gjort tar vi våra finfina verktyg och spänner upp musklerna så vi kan komma åt din höftled så att vi kan avlägsna den gamla, bara för att göra plats för den nya. Sen är det sågen som få ljuda. Lårbenet måste ju kapas av eftersom vi behöver det för att sätta fast den nya delen med den nya leden. Den nya titanbaserade lårbensprotesen bankar vi fast med hammaren så att den skär ner som en smörkniv in i den delen av ditt eget lårben som är kvar. Den nya avslutas med en ny lårbenskula gjort i finaste och lenaste keramik. Din egen ledkapsel på höftbenet ersätts med en i plast som på ett utomordentligt perfekt sätt kan inkapsla kulan av den finaste och lenaste keramiken.  Sen är det bara upploppet kvar. Att gömma undan det vackra professionella hantverket bakom muskler och sådant som också behövs om det ska fungera bättre än tidigare och slutligen sy ihop allt så det få läka lite innan du kan bli bättre än du är just nu och kanske någonsin varit.”

Vem kan tacka nej till något så enkelt och självklart som också innehöll en sorts semestertripp till någon obestämd semester ort, som Rehabilör eller nått liknande. Inte jag i alla fall. Det var precis därför jag trädde in i rummet fylld av förväntan i hela kroppen. Även om jag hade hoppats på att få lyssna till den gudaliknande hantverkaren medan han utförde sitt jobb i min kropp så blev det aldrig så. Jag fick den ena formen av bedövning efter den andra så jag missade besviket hela uppvisningen. Jag vaknade orörlig nedanför midjan, men det vara bara så det skulle vara, sa alla. Och de hade rätt. Allt gick bra och jag hade fått in titan i min kropp, som ersatte mina felaktiga bendelar som inte längre fungerade så som de en gång hade gjort. Jag förstod att jag hädanefter alltid skulle pipa i säkerhetskontrollerna på världen alla flygplatser. Men vad gjorde det om alternativet var att så småningom åka rullstol istället. Vi människor gör nästan vad som helst för att fungera som vi är tänkt att fungera så länge vi kan göra något åt det. Vi fokuserar så mycket mer på möjligheterna att vara människa än på risken att hantverkaren, oavsett om de kan liknas vid gud eller inte, misslyckas med sitt enkla hantverk och därigenom ger oss konsekvenser vi inte ens kunde förstå innan. Vi vill hör på möjligheterna när vi står längst ut vid kanten. Inte på nått annat.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Allt har sin tid och sin plats.

Sista helgen i augusti detta år är till ände och en ny vecka har startat med en tvådagars tur Luleå uppe i norr.­­­ Denna gång blev det t-bana och expresståget till Arlanda innan jag med visst strul fick mitt efterlängtade svarta och någorlunda starka morgonkaffe. Jag hade planerat resan för att vara i god tid på flygplatsen för att ha mina veckovisa-medarbetar-möten i one-to-one stil och hinna sätta mig ner och smutta på kaffet mellan tankarna som så vanligt sjöd i mitt huvud. Att få möjligheten att byta ord med mina medarbetare som handlade om förra veckans arbete, helgens bravader och den kommande veckans planering, var alltid lika intressant och på sitt sätt spännande. Jag fick verkligen höra hur de både tänkte och tyckte om olika ting. Jag lärde mig något litet varje vecka. Det kändes bra.

Just denna vecka fastande jag på en fras som en av de yngsta och mest nyanställde medarbetare lyfte upp.”Det är både så många och mycket olika uppgifter som snurrar runt nu. Det är det som gör det så himmelskt roligt men också det som får mig att känna mig otillräckligt. Roligt för att jag utvecklas. Otillräcklig eftersom jag känner att jag redan borde varit klar med så mycket som jag ännu inte hunnit med”.

Inom mig förstod jag exakt vad hen menade. Hen pratade ju om den slitna klyschan om hur roligt det var att ha många bollar i luften. Även om den inte gällde för alla så var den för det mesta sann i början på de flestas jobbkarriärer. I för sig är den betraktelsen lite konstig eftersom det bara var cirka hälften av mänskligheten som egentligen blev stimulerad av stor variation i arbetet, medan den andra hälften stimulerades av att fördjupa sig rejält i en eller ett par av alla de uppgifter som fanns att göra. Den enda förklaringen jag har var ju att de som var nya i arbetslivet ännu inte kände sig själv tillräckligt för att ens veta vad de själva egentligen tyckte om och stimulerades av. Nästan alla var offer för den läckra jonglörstanken om många bollar i luften.

Just då förstod jag att det någonstans kan vara en av förklaringarna till att så småningom utveckla ett utmattningssymtom och kanske träffa den vägg som stod och lurade på oss alla, någonstans i framtiden. Förklaringen blev ju bara än tydligare när den kryddades med att inte hinna med frustrationen. Jag funderade en del innan jag svarade. Skulle jag berätta om personligheterna eller om att vi alltid har många uppgifter framför oss, men samtidigt i praktiken aldrig gör mer än en i taget? Jag valde den senare.

Det är bra att du tycker att det är stimulerande att ha både mycket och många olika saker att göra. Det är bra att det känns både spännande och lärorikt. Men du måste också veta att många och mycket olika saker att göra nästan alltid är roligt i en sprint men extremt tungt att hantera i ett maraton. Till slut bryter många och mycket ner oss om vi inte har bestämt oss för en strategi för att hantera både många och mycket. Se ditt arbetsflöde som en process i en fabrik där du själv är den enda kraften i fabriken som kan hantera flödet med det arbete som behövs. Du kommer att inse att det finns många val att göra och att långsiktigt följa. I de fall som flödet in är större än kraften för att hantera flödet, kapaciteten, kommer det att skapas ett lager med arbeten som väntar på att utföras. Hade vi gjort ett engångsjobb (ett hundrameters race) är det fullt möjligt att vi försökt jobba hårdare för att klara av mer, men med en långsiktig risk att bli utmattade och kanske inte komma i mål med hela vårt arbetsliv. Är man ny i arbetslivet så är det absolut inte en sprint en startat, utan ett maraton. Det är sällan en bra lösning att springa en sprint mitt i ett maraton, även om det, vid några få enstaka tillfällen, kan vara den enda löningen vi har. Är kapaciteten för liten kommer vi att känna oss otillräckliga, något som alltid knaprar på vår egen självkänsla och som ofrånkomligt till slut gör oss sjuka.

Den insikten ger oss svaret. Vi måste inse vår egen kapacitet och förhålla oss till den. Det är inte säkert att vi kan höja vår egen kapacitet bara för att vi inser att det finns andra som hoppar högra, springer snabbare, är mer kreativ eller strukturerad. Vi säkert putsa upp oss, förbättra oss, men det viktigaste vi måste inse och förhålla oss till är vår egen kapacitet. Det viktiga är inte att öka takten utan att välja vad vi ska använda vår kapacitet till och när. Med andra ord måste vi prioritera och planera.

Ägna lite tid på morgonen varje ny vecka för att se vilka arbeten som ligger i lagret. Försök bedöma hur lång tid varje arbetspaket kan ta. Försök prioritera varje paket så att det paket som snabbast ger den största nyttan planeras in så tidigt som möjligt medan de paket som inte skapar nytta het enkelt får ligga kvar i kön. Kan inte du prioritera själv så kan du diskutera dem med dina kollegor och din chef. En grupp tänker nästan alltid smartare än en individ. Det fina med detta är att du nu valt. De arbetspaket som ligger kvar i lagret behöver du inte tänka på mer denna vecka. De arbetspaket som du lagt in i framtiden behöver du inte tänka på nu eftersom de ligger och väntar på dig där längre fram i tiden. Den enda du behöver fundera över är det som du ska göra just nu.

Självklart kan vi estimerat eller prioriteras fel så att planen får göras om. Självklart kan det komma nya paket i flödet av arbeten som kanske får åka gräddfil så att planen får göras om. Självklart kan vi som arbetar med paketen bli sjuka eller kräva någon form av underhåll så att planen får göras om. Allt det är en verklighet som vi måste förhålla oss till och lära oss av. Ständigt lära oss av. Ständiga förbättringar. Inget blir någonsin helt klart. Även om vi får mer och mer erfarenhet varje dag. Varje vecka.

Allt har sin tid och sin plats.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.