Den största famnen i världen.

Jag vaknade och hörde hur regnet sprutade ner runt om och mitt på husets platta men sneda tak. Regn lugnade alltid mig. Det var som om regnets trummande hypnotiserade mig och fick mig att bara att tänka på just ingenting. Gårdagen som svischade förbi i en snabb framåtspolning, hade varit fylld av tårar. Ibland utan anledning. Ibland bara för att någon lagt ut en bild på min lilla stora syster. Ett leende som tittade fram och överraskade hela mig. Ibland bara för att jag hörde min systers mans lugna men ihåliga ensamma röst eller för att någon okänd människa berättat för mig att han gråtit floder av tårar bara för det jag skrev i krönikan ”När döden hälsar på…”. Men oftast helt utan en begriplig anledning. Gårdagen suddades ut och ersattes med suget efter det där morgonkaffet som min kropp ropade efter. Den var aldrig riktigt nöjd med något.

Dagar när jag stiger upp med den svarta penseln nedstucken i byttan med det svartaste av allt svart, är de dagar jag behöver livets största stöd. Det är de dagarna jag behöver vara inlindad i mångmultipla lager av förband av den största tryggheten som jag nånsin kan förstå eller ens uppleva. Det är de dagar jag bara kan hoppas på att solen lyser från en molnfri himmel samtidigt som någon större makt ger mig nedförsbacke och medvind hela jävla dagen. Under sådana dagar fungerar jag inte helt bra som människa, även om dåliga dagar är en helt naturlig del av att vara människa.

Har jag otur att vara ensam eller än värre vara bland en massa andra människor utan att någon annan begriper sig på att jag upplever en sån där skitdag, när det bara känns som om hela världen jobbar mot en, kan jag bara hoppas att den omgivning som finns runt om mig ändå bara är smekande skön mitt i sin naiva omedvetenhet om mitt tillstånd. Är omgivningen smekande skönt följsam kan den kännas som en omvårdande famn som trots allt finns där för att göra mig hel.

Har jag otur att omgivningen är kantig och sträv som den grövsta av alla grova raspar kommer medvinden att vända och nedförsbacken att gå uppåt. Det är såna dagar det regnar småspik från norr. Det är då jag trycks ner djupare och djupare i brunnen av allt det svarta och hemska som jag får dras med i mitt liv. Det är då vänner vänder mig ryggen. Det är då ingen frågar hur jag mår för att de vill veta det, utan hellre skyller ytterligare något hemskt på mig och gör mig till måltavla för deras egna subtila teorier om lömskhet.

Jag har ändå tur som har många vänner som är med mig utan att för den skull vara mot någon annan eller något annat. Vänner som utan att behöva eller ens vilja ha något i gengäld erbjuder mig sina öron och låter mig gråta ut, mina egna floder av det sorgsna vattnet som tydligen måste ut, utan att på något sätt se ner på eller fördöma mig, utan snarare se min ynklighet med respekt. När jag ser sådana vänner ser jag en ombonad välkomnande famn fylld av mångmultipla lager av trygghetsförband kryddad av den rödaste röda av alla nermalda kärleksörter. Då är det faktiskt skitsamma om vare sig solen lyser eller om det regnar småspik i motvind när jag går på denna jävliga uppförsbacke i livet. När den största famnen i världen öppnar sig mot mig kan jag ändå bara le.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

När döden hälsar på….

Jag vaknade tidigt denna lördagsmorgon på en plats jag aldrig vaknat på tidigare. Utan att jag ens öppnat mina blåa ögon kände jag hur sorgsenheten sög mig ner i den svartaste av alla de svarta brunnar jag besökt i livet. Botten på denna brunn träffade jag på ett par timmar efter att jag vaknat. Det var som om jag såg hela världen som en ständig uppförsbacke som jag bara måste härda ut trots att den kalla hårda motvinden ständigt försökte trycka ner mig och få mig att vända. Det behövdes en hjälpande liten hand för att få mig på banan denna morgon. Med kaffet i hand läste jag mejlet som kommit in när jag stod i duschen.

Det finns människor jag mött i livet som jag umgåtts med i stor utsträckning i mer än trettio år som betyder mycket, men som samtidigt på ett enkelt formellt sätt kan skriva ett brev och förklara att jag inte längre var en vän med dem, eftersom jag genomgått en livsomvandling och skött mig på ett olämpligt sätt från deras synvinkel. Att jag dessutom är en egoistisk människa som de inte längre vill ha något som helst samröre med. Det gör ont att människor som står mig nära så enkelt kan vifta bort och avsluta allt samröre med mig. Men det är kanske så att det i grund och botten aldrig funnits något förtroendekapital eller ens någon vänskap i den relationen alls?

Det finns människor jag mött i livet som jag umgåtts med i stor utsträckning i mer än trettio år som betyder mycket, som alltid stått bakom mig och förstått mig till punkt och pricka. Både i det djupaste planet av alla mina djupa tankar och till bredden av alla de varianter och ämnesområden som jag funderat kring genom åren. Människor som dessutom klarar av att diskutera i dimensioner utan att någonsin förlora tråden. Att föra en diskussion om en ynka liten träbit, men att samtidigt förstå att diskussionen egentligen handlar om en djupgående filosofisk syn på döden. I den kategorin av människor finns bara en handfull som jag mött i livet. Människor som dessa kommer aldrig någonsin att formellt avsluta sin vänskap eftersom de förstår så mycket mer om vad vänskap handlar om.

En sådan vän kan man aldrig förlora. Inte ens när döden kommer och hälsar på kan vänskapen berövas. Denna morgon förkunnade mejlet att döden varit och hälsat på en av mina vänner som jag känt i snart femtiotre år. Döden knackade artigt på hennes hus tog några snabba steg in och tog henne med sig på hennes nästa resa, vart den nu bär hän. För hennes del var det nog bra och kanske till och med skönt, även om hon kämpade som en furie till sitt sista andetag. För alla oss andra som är kvar blev världen så mycket fattigare och en klart sämre plats att leva på. Det är alltid jobbigare att bli lämnad än att vara den som reser iväg. Så är det alltid.

Hösten tjugohundra femton frisknade hon till under några veckor till den grad att vi åter efter många års paus kunde ha våra flerdimensionella samtal som vi båda njöt obetingat av. Jag anade redan då att det kunde vara det sista riktiga samtalet där två vältränade hjärnor dansade iväg med ord och tonfall i en vacker balett i flera dimensioner med en färgprakt som inte jag har ord att ens börja med att beskriva. Under mitt senaste samtal med henne frågade jag henne om allt det jag gör och allt det som händer i mitt just nu, omvälvande liv. Går det inte alldeles för fort? Hon svarade rappt och mycket säkert: Jonny, hur fort du än går på så är det aldrig fort nog. Livet är alldeles för kort för att vänta på bättre tider.

Min älskade lilla, stora syster. Du som en gång inte kunde baka. Inte kunde tanka. Inte kunde laga mat. Inte kunde ha hand om en endaste blomma. Du som lärde dig allt till perfektion. Allt du inte kunde. Du slutade aldrig att tänka, aldrig att öppna ditt hjärta, aldrig att inse det faktum att det än människorna, oavsett hur de såg ut, viken läggning de hade eller vilket språk de pratade, som var och fortfarande är det viktigaste i livet. Du förstod vikten av riktig vänskap. Min älskade lilla, stora syster. Du fattas oss i den öken vi andra får fortsätta vandra i. Jag älskar dig. Vår vänskap upphör aldrig.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Livet blir aldrig som jag tänkt mig.

Tröttheten bränner under ögonlocken varje gång jag sluter dem. Det är nästan så det gör brännande ont. Jag förstår att det beror på att jag la mig vid midnatt och steg upp redan klockan fyra. Med fyra timmars sömn kommer man ju ingenstans. Helst inte om man dessutom kände sig allmänt förvirrad och kanske också lite stressad över att åka till sitt jobb efter fem veckors semester. Lika förbannat känns det tröttsamt. Jag förstår att denna kväll också kommer att bli lång eftersom jag har en ankomstmottagning på Arlanda att exekvera innan det blir hemfärd. Solen är redan på väg ner. Jag inser att det kommer att bli en sovmorgon imorgon medan resten av mitt röriga huvud funderar på var någonstans jag kan få tag på en stark kopp av det svarta och heta kaffet. Eller kanske två?

Det är läskigt spännande när livet förändras utan att jag kan veta vart det är på väg. Ibland känns det som om yttre krafter tagit kontrollen och sitter nånstans utanför skärmen som jag lever mitt liv i och styr allt som händer med några enkla gamla xbox kontroller. Ibland känner jag mig som en bricka i ett stort spel, så stort att jag överhuvudtaget inte har en rimlig chans att kunna överblicka läget alls. Saker händer. Oväntade saker. Det jag trodde om mitt liv för tre-fyra månader sedan förstår jag nu att jag helt enkelt trodde helt fel. Det finns några få saker som har blivit som det var i planen som mitt eget huvud hade hittat på.

Ett sådant lysande exempel är helgen som tog slut igår. Tre av de godaste vännerna var på ett återbesök om jag får kalla det så. Redan för ett år sedan var de på plats men utan att aktiviteten som skulle genomföras genomfördes. Då fick de en regncheck eftersom den bokstavligt talat regnade bort. Årets helg blev i mångt och mycket som det var planerat bortsett från några små men viktiga detaljer. Jag kan inte planera eller ha kontroll på allt. Jag tror faktiskt att jag, med tiden, kan lära mig att låta saker ske utan att behöva detaljplanera allt som ska hända. I alla fall om lektionerna är så tydliga som nu. När jag inser att det jag tyckte var rätt och riktigt, som vanligt kan ses från andra håll och tolkas som dumma eller till och med elaka.

Men tänk ändå om jag skulle försöka driva frågan om planering och styrning till sin yttersta punkt och istället för att planera, kontrollera och styra, bara lät saker ske som de själv ville ske. Då skulle jag kunna skrota min välfyllda kalender och kasta bort alla komihåg listor på alla inplanerade aktiviteter av alla de slag. Jag kanske skulle kunna kasta bort alla de drömmar som på något underligt driver mig framåt. Att ta beslut. Att vilja göra något. Tänk bara tanken att inte vara på väg någonstans någon gång utan mer känna sig som ett flytande löv i ett av världens alla hav, som gärna fick ta mig i den riktning som den själv ville. Jag skulle bara le och hänga med. Jag skulle i alla fall inte ha bråttom alls eftersom jag inte var på väg..

Jag har alltid sett det som ett uppdrag som alla människor har, att de av egen kraft måste driva sitt eget liv i den riktning de själva ville. Men den tanken kanske bara är en illusion. Bara en av alla synvillor i livet. Det kanske egentligen är precis lika effektivt att använda löv-på-hav approachen och bara helt enkelt glida med?

Jag förstår att mitt liv kanske aldrig blir det som jag planerat det, men jag tror ändå inte att jag kommer eller ens kan sluta försöka att planera, kontrollera och styra mitt liv. Allt för att bidra med det jag kan, vet, känner, tänker och behöver för att livet ska bli bra. I alla fall så bra som möjligt även om det aldrig någonsin blir precis som jag tänkt mig.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

En kärleksröd sörja av känslor.

Solen bränner in genom fönstret i det lilla huset som enligt hävd går under det suspekta namnet Grishuset. Men namnet är helt fel. Så fel ett namn kan bli, tänker jag medan jag hör hur den nyinköpta bryggare puttrar ut den svarta heta och förhoppningsvis starka drycken. Huset är inte stort men leende omtänksamt och varmt. Det är som om den tar mig med in i sin själ bara för att jag ställt några av alla mina prylar under dessa beskydd. Det är verkligen ett hus med ett eget liv. Ett hus som sett så mycket under alla de 92 åren som det funnits till. Många människor som kommit. Många som dött. Kanske någon fötts här? Eller dött här? Jag inser att jag bara kommer att vara en liten parentes av husets liv och att även om den är gammal och står under rivningshot kommer den med lätthet att överleva mig och mitt liv.

Att känna kärlek till någon eller några är människans kanske allra viktigaste känslor. Det kan vara till någon i familjen. Någon kompis. Någon flyktig bekantskap eller någon som du kanske håller kär. Någon som kanske håller på att flytta in i ditt hjärta eller redan sedan länge bor där. När du känner kärlek till någon som du inte är nära kommer nästa känsla som ett brev med posten. Du drabbas av saknad. Saknaden är alltid ond. Den gröper sakta ur ditt inre och får dig att fundera på om din kärlek är äkta. Eller om någons kärlek är äkta. Är det som kändes så bra bara ett spel för galleriet? Är kärleken som känns bara något jag själv går och bär på eller är den verkligen besvarad? Saknad gör alltid ont och är alltid en ofrånkomlig och lika ovälkommen krydda som kärlekssoppan bär med sig. Kryddan som kom från ingenstans bärs alltid av tvivlens nordliga kalla kastvindar.

Så fort vindarna av tvivel mojnar något avtar saknaden lite. Istället kommer det nya vindar. Det är vindar som är runda, mjuka och varma och som fläktar lite som en lugn solfjäder en varm dag. Det är vindarna av längtan som du känner. Den kalla hårda gnagande känslan av saknad har hastigt och ofta oväntat, ersatts med den sötsliskiga känslan av längtan. Känslan av längtan skapar drömmar. Ibland kanske helt omöjliga drömmar. Ibland helt självklara och enkla. Plötsligt är det som om du otvingat men snarare lustfyllt, surfar på den varmaste vågen av det varmaste vattnet i havet. Solen lyser och du bara njuter. När du längtar finns inga tvivel alls.

Känslan av saknad och känslan av längtan växlar ofta under de perioder där du inte är nära. I början kommer saknaden oftare än längtan. Mot slutet av perioden kommer längtan allt oftare och till slut tar den över. Saknaden är ond och svart. Längtan är god och vit. Inget har egentligen ändrats. Du är lika ensam oavsett om du känner det svarta eller om du känner det vita. Tänk om det bara är ett val? Kan du välja att bara längta? Tänk vad enkelt det skulle vara.

Men vi människor är alltid rädda. Rädda för att bli och vara ensamma. Rädda för att inte duga. Att inte vara lyckad. Att inte vara omtyckt. Att inte vara älskad. Det är därför vi straffar oss själva med en djurisk saknad av de vi älskar när de inte är där vi är. Det är så vi slår oss med en piska på ryggen. För att hota oss själva. Vi vet redan att den härliga känslan av kärlek som inte är besvarad är bara en lerig sörja av sorgsna känslor även om sörjan är kärleksröd och fin.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.