onsdag 27 januari 2016

Idag fyller du myndig.


Även denna dag vaknade och fullkomligt kastade sig in i det fantastiska morgonljuset världen plötsligt badade i. Då spelade det inte så stor roll att jag hade grus i ögonen när ögonlocken öppnades eller att gruset knappt hade försvunnit innan jag nådde fram till min arla destination, som var mitt kontor på mitt jobb. Där startade allting med en fika full av nyttigheter. Det var som allt annat med mitt jobb. Överallt stack det fram policys som proklamerade det ärliga, det nyttiga, det hållbara och det trivsamma före allt annat. Det var ju självklart att morronfikat inte bestod av nygräddade, saftiga och oändligt söta kanelbullar i megaformat. Det var istället kokta ägg, en brödskiva av fullkorn med en skiva kokt skinka som pålägg. Med en kopp av det svarta och relativt goda automatkaffet blev det helt perfekt. Jag trivdes.

Idag fyller du myndig. Även om arton är ett jämnt tal så fyller du inte jämnt om du förstår hur jag menar. Alla de andra sjutton åren som du redan fyllt, har i mina ögon bara varit som en lång startsträcka mot det riktiga livet som inte börjar innan du får bestämma själv om allt. I alla fall allt som är riktigt viktigt. I dina ögon har nog varje födelsedag varit en ganska stor happening, som jag gärna låtit dig tro och tycka. Och det är ju viktigt dig. Att få känna att du har framgång. Att du tar dig fram i livet. Även om det i alla år varit med stöd av mig och alla andra vuxna omkring dig. Jag har ibland hållit i din hand så du känt trygghet, när du besegrat någon av dina demoner. Ibland har jag låtit dig ta hand om dem på egen hand, men stått helt osynlig i skuggorna bakom dig. Många gånger har jag hållit dig tillbaka när du velat rusa fritt i full fart framåt. Andra gånger har jag pushat eller tvingat dig fram när du inte riktigt vågat själv. På senare tid har jag bara fått coacha dig fram genom att leka lite ”mindgames” eller ge dig råd du valt att inte följa. Ibland har jag inte lyckats med min uppgift. Andra gånger har det gått över förväntan.

Idag fyller du myndig. Det betyder att du får ta fullt ansvar för ditt eget liv. Inte bara får utan måste. Det är en lycka att själv få bestämma. Att själv och på egen hand få spela livets spel mot den ovissa och oförutsägbara framtiden är en befriande insikt. Livets resa kantas av oväntade och överraskande motgångar som är uppenbara och lika oönskade, på en väg av framgångar som ibland är så små och obetydliga så att du knappt märker dem. Du kommer Inte förrän långt senare och med facit i handen, att inse hur viktig även den minsta framgången var för dig, i det stora pussel som livet är.

Idag fyller du myndig och kanske funderar en del över vad livet kan ge dig. Jag vet helt säkert att livet kommer att ge dig glädje och lycka, men också sorg och förtvivlan. Det är helt säkert, men ganska ointressant. Det som är intressant är att vända på frågan och istället fråga vad du kan ge livet. Vad kan du göra för dina med­människor? Hur kan du utveckla dina relationer så att du kan hjälpa alla de som finns omkring dig? All lycka skapas först när man hjälper andra. Den lycka du får är helt och hållet beroende av det. Ju mer du ger desto mer lycka får du och får du mycket lycka i livet får du också ett bra liv, med mycket skratt, som varar länge.

Idag fyller du myndig och står på egna ben. Det är nu du behöver planera för ditt vuxna liv som står för dörren. Du kan välja att kasta bort det på onödigheter eller på att ägna dina tankar åt virtuella drömvärldar. Livet ger dig möjligheter att bli en fantastisk hjälpande och engagerad medmänniska, att skapa nya förutsättningar för mänskligheten, att leda något mot det bättre eller att blir en viktig del så livet fungerar för så många som möjligt, så länge som möjligt. Men inget kommer att hända om inte du väljer att ta vara på de möjligheter som strömmar förbi dig. Det är ditt val nu. Men oavsett vad du väljer kommer jag att ge dig mitt stöd, mina råd och mitt engagemang resten av mitt liv. Det är därför jag finns. Din pappa.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

måndag 25 januari 2016

Var rädd om dina vänner.



Vi människor drömmer ständigt och jämt om den snabba fixen som ska göra vår golfsving helt perfekt eller danssteget lite mera rytmiskt. När vi funderar över att göra något som ska göra morgondagen lite lyckligare och lite bättre, försöker vi antingen köpa något nytt eller göra något nytt eller spännande. Ibland kanske vi skaffar oss en ny bostad eller ytterligare en, bara för att ge livet en chans genom förnyelse och ökad flexibilitet. När vi känner oss låga och lite ledsna smyger vi i oss vitaminer och mineraler eller något annat helgagörande, som vi sett i någon reklam eller hört om på stan. Så är det jämt. Det måste finnas en snabb-fix för allt.

När unga människor i de sena tonåren intervjuas av någon som vill få kläm på deras drömmar om hur de når ett lyckligt och långt liv, berättar en stor majoritet om att de ska bli rika, berömda eller satsa på en framgångsrik karriär, som ger dem medlen och tillfällen att leva lyckligt och förhoppningsvis länge.

En amerikansk studie om människans goda liv startade nittonhundra trettioåtta och har pågått sedan dess. Helt otroligt! Vid starten var det knappt ett tusen män som valdes ut för denna. Hälften kom från Bostons slumkvarter. Det var män utan några andra större framtidsutsikter än att leva. Den andra halvan kom från Harvard. Det var män ämnade att förändra världen. De vägdes in. Intervjuades på djupet och tvärsan. Genomgick medicinska djupgående undersökningar. Åttio procent av dessa män hade något av dessa tre mål i livet. Rik, berömd eller var dedikerad till sin kommande karriär. Allt för att kunna få en chans att få ta del av den lycka som livet borde ge till alla.

Under varje år sedan studien startade har dessa män intervjuats och undersökts. Hur mår de? Hur såg de på livet? Var de lyckliga? Även deras livskamrater intervjuades och filmades ihop med sina män. Efter ett tiotal år började männen från Boston att fråga vad som kunde vara så intressant med deras liv, så de måste vara med på detta varje år? Männen från Harvard har tydligen inte någonsin ställt den frågan. Inte än i alla fall.

Idag lever dryga sextio av dessa män. De är över nittio år gamla de som fortfarande hankar sig fram. Frågan är om det är dessa sextio som var de rikaste, de mest berömda eller de som satsat hårdast på sin karriär? Var det den större delen av männen som kom från Harvard? Svaret från studien är både tydligt och självklart. De är inte de rikaste, de mest berömda eller de som satsat mest på sin karriär. Dessa sextio män är de som levt det lyckligaste livet. Det lyckligaste livet handlar heller inte om att äta bäst, motionera mest eller göra andra hälsosamma aktiviteter. Det lyckligaste livet handlar om det långsamma och aldrig upphörande processen att skapa och förädla relationer med andra människor. Om att bygga nätverk.

Studien visar tydligt att de män som omgett sig med många vänner, sköna hemförhållanden har otvetydigt varit lyckligare och därmed friskare och starkare. Det var också de som levt längst. Den visar lika tydligt att de män som tillbringat sitt liv ensamma eller i tvetydiga förhållanden både insjuknat oftare och varje gång med större konsekvenser. De som fått för lite av den lycka vi alla behöver. Livet gör helt enkelt ondare och är mycket svartare om vi människor är ensamma. Enligt de som lett studien kan man tydligt se detta redan i tidiga skeden. Där lyckan saknas kommer ohälsa och elände oftare att hälsa på.

Även om det aldrig tidigare genomförts studier som varat i sjuttiofem år som denna, så har vi människor alltid innerst inne vetat den verkliga sanningen om hur man lever ett lyckligt liv. Ett lyckligt liv skapas av de relationer som vi bygger upp och underhåller i livet. Ett lyckligt liv ger oss både ett stort leende och en god hälsa. Det finns som vanligt ingen snabb-fix för något alls.


Vill du vara lycklig så måste du vara rädd om dina vänner där ute.  


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

söndag 24 januari 2016

Inget är sig likt när mycket är olikt.



Det är måndag morgon igen. Veckorna rusar på. Även denna morgon var jag uppe tidigt. Nästan för tidigt. Han den långe som tillfälligt är inneboende hos oss steg upp ännu tidigare för att hinna ner till Jukkasjärvi och sitt jobb i hotellbranschen på Icehotel. Han lämnade fantastiska luftburna doftspår efter sig. När spåren letat sig till övervåningen övermannade de mig som vanligt. Lyfte upp mig ur sängen, tog på mig mina kläder och ledde mig med ett fast grepp till doftfällan som placerats på diskbänken. Doftfällan var ursprunget till doftspåren. Jag tog min termosmugg och fyllde den till bredden med den svarta rykande vätskan, medan jag log och tänkte på den långe som ordnat detta och tänkt på mig. Tack. När det starka, svarta kaffet var uppdrucket och tallriken med fil, äppelmos och lite majsflingor var passerad, var det bara kläder på och ett öppet sinne för en timmes promenad. Till jobbet men med lite omväg för att få röra på mig även idag.

Läste om Nathea som är elva år gammal. En ung tjej som redan insett hur mycket viktigare det är med olikheter än med likheter. Hon har bestämt sig att det inte ens räcker med att hon vet och förstår detta, utan utmanar alla skolor och arbetsplatser att hjälpa henne att visa för hela världen hur bra det är att vara annorlunda. Olika. En dag i mars(21) uppmanar hon oss alla att välja visa vikten med att acceptera och förstå olikheternas möjligheter, genom att dra på oss olikfärgade sockor dagen till ära. Helst färgglada olikheter. Givetvis. Även om det bara är en symbol för alla med mer eller mindre hög tröskel, så är det fortfarande en symbol. Och symboler som inte syns är inte så mycket värda, eller hur? Det är därför den smarta unga tjejen vill att vi fotar våra symboler av olikheter och lägger ut dem så att vi verkligen får se och känna hur många vi är som förstår detta med styrkan i att vara olika. Hon kallar det att rockasockorna och vill att vi alla taggar det med #rockasockorna när vi lägger ut bilderna.

Men tänk ändå. Vad enkel världen vore om vi alla och allt vore lika. Det skulle inte spela någon roll var vi föddes och inte av vem. Det hade faktisk ingen betydelse vem eller vilka som tog hand om oss eller hur miljön såg ut där vi växte upp. Vilken skola vi gick till eller vilka lärare vi fick hade heller ingen betydelse alls. En av dagens höjdpunkter är ju att äta mat tillsammans med sin familj. Men om vi alla och allt vore lika spelade det heller ingen roll vilken mat vi åt eller med vilka vi satt och åt maten. Valde vi att åka långt bort till ett främmande land vore det helt omöjligt. Det skulle inte finnas varken främmande länder eller främmande vyer. Skulle vi drömma om att uppleva något spännande så vore det ingen dröm. Vi skulle redan ha gjort det. Även det skulle vara lika som allt annat. Vi skulle slippa välja färg på vårt hus och inte behöva prova kläder innan vi skulle ut på lokal. Jag som är författare skulle inte längre behöva skriva böcker och ingen behövde anstränga sig att skriva ett nytt manus eller framföra en teater. Ingen musik skulle heller behöva produceras.

Hon har rätt den unga damen. Vad vore världen att leva i om inte den var fylld med olikheter på alla sätt. Egentligen är det faktiskt så att världen helt och hållet saknar likheter. Det är kanske därför vi elakingar försöker gadda ihop oss och tro att vi är så fantastiskt lika och om vi vore det vore det den bästa grundstommen till att bygga ett formidabelt lag. Det finns inte mycket så är så helt fel som det. Om vi inte vore olika på alla sätt och vis skulle vi inte utvecklas mer. Vi skulle inte fyllas med nya idéer eller ny kunskap. Vi skulle aldrig mer kunna skapa något nytt, nyskap. Det är olikheterna som föder oss och gör livet värt att leva. Livet måste hela tiden förändras. För individen. För skolorna. För företagen. För regionen. För nationen. För kontinenten. För världen. Inget kan vara sig likt när så mycket är helt olikt.
Tack för det!



Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

måndag 18 januari 2016

Jag älskar snö.


Det är måndag morgon. Jag ler ett stort leende där jag sitter i min bruna bästfåtölj efter en tallrik fil med finhackad banan och havrekuddar som både var kantigt gropiga och avrundat lena på en och samma gång. Det är inte det jag ler åt. Leendet är inte heller tillägnat det svarta kaffet som bara vill ta sig ur min orangea termosmugg för att i ett lugnt och stilla tempo slinka ner genom min strupe. Mitt glada och nästintill lyckliga ansiktsuttryck kommer av mina tankar på gårdagsmorgonens förtjusande insikt om att det under natten fallit tre decimeter nysnö på gården. Den insikten drog igång de förväntansfulla tankarna på att äntligen och kanske för den allra första gången i år, få ploga undan så mycket snö så att det märktes ordentligt. Att kunna ta gården från oframkomligt kall, till en gård som jag med enkelhet kunde vandra över med mina låga vinterskor. Det var nästan att sommarens danspjuks kunde duga när jag tänkte efter. Det blir så när man älskar snö. Jag älskar verkligen snö.

Att få ta i under de nittio minuter som det tar att lyfta undan snön till mina tillfälliga och närbelägna snölager, är för mig en av ganska få möjligheter, i mitt liv just nu, där jag får ta i litegrann. Ta i på ett naturligt sätt. Inte som på gymmet där jag tar hjälp av maskiner som i sin tur tar hjälp av jordens dragningskraft, för att skapa ett konstgjort rum där vi människor ska kunna få våra kroppar att göra de saker som de ursprungligen och i huvudsak är gjorda till. De är varken gjorda för kontorsarbete, stillasittande skolgång eller att bevista sin bästfåtölj, för att låta ögonen insupa en tv-serie som vi bara några minuter senare redan glömt. Även om vi med all säkerhet har alldeles egna goda motiv till hur vi väljer att leva, behöver hjärnan få tänka och kroppen få jobba. Det är den ena orsaken till att jag älskar snö.

Den andra orsaken är att snön gör världen jungfrulig eller rättare sagt ger en illusion av jungfrulighet. Det är som om vi får börja om på nytt i världen. Som om allt skit som bara händer aldrig har hänt och alla konflikter som många bråkar om, ersatts med vackra leenden av tillit.

Den tredje orsaken är att hela kvarteret tar sig ut och umgås tillsammans med spadar, snöslädar, snöslungor och en och annan minitraktor. Tillsammans jobbar vi sida vid sida för att skapa framkomlighet, medan vi karvar fram det vackra i den vackra, kritvita och jungfruliga snön.

Men som vanligt finns det smolk i bägaren. Även kring den vita jungfruliga snön. Vi som bor i detta snörika land har valt att tillsammans stå för kostnaderna som det innebär att tömma vägarna och trottoarerna på snö i hela vår stad. I vår lokala värld har vi samlat ekonomiska medel för att få en samarbetspartner till vårt gemensamma uppdrag. Att röja undan den snö som behöver röjas undan, för att vi ska kunna ha ett behagligt liv norr om polcirkeln. Det vi fått är tyvärr ingen samarbetspartner. Vi har bekostat en mobil snöröjningsarmé som gör allt för att göra sitt jobb så enkelt som möjligt men helt utan finess. Det har blivit en armé som snarare motarbetar än samarbetar med oss vanliga. De utför sin insats så sent som möjligt eller i alla fall många timmar efter att vi genomfört vår. Insatsen består sedan länge inte av att röja undan snön och köra bort den till lämpliga tippar som inte är i vägen, utan av att lägga på en snedställd plog på sina stora starka fordon och med våldsam kraft trycka snön till höger. Effekten av detta är att den plogning som vi vanliga just gjort är förgäves och att vägarna blir smalare och smalare samtidigt som trottoarerna försvinner helt under de upptryckta snömassorna. Redan i januari är gatorna den enda plats vi har kvar för att promenera på. Jag tycker det för länge sedan borde funnits medlare som tagit tag i detta tysta snökrig som förs av den snöröjningsarmé som vi vanliga bekostar. Jag tror faktiskt inte att arméns överbefälhavare bryr sig om en så enkel och trivial fråga i ett litet samhälle ovanför polcirkeln. Det är tur att jag älskar snö.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

söndag 17 januari 2016

Dåliga saker som försvinner ger alltid nått bättre.



Idag var den första dagen denna vinter när det kom så mycket snö så att det behövde plogas flera gånger. Totalt blev det sju kilometer promenad med snösläde där de flesta av metrarna var med snö på släden. I alla fall är det min bild att det var så. Eller kanske bara en lycko-önskan från min sida. Jag var förnuftig nog att stiga på när det ännu var mörkt så att jag han inte en syrligt god tallrik med fil följt av cirka fyra deciliter svart, starkt och någorlunda hett kaffe. Det är faktiskt något jag är lite stolt över. Att jag bara tagit det lugnt och intagit min arla frukost på ett sansat sätt. Det kändes nästan som en masterplan i ego-format denna söndag i januari.

Alla människor jag möter på min väg fram i livet har med all säkerhet haft sin andel av både goda och dåliga dagar. Även om det goda kanske inte definieras som det goda av alla eller ens på ett enhetligt sätt. Det betyder att det som är gott för en människa kan vara dåligt för en annan.  Dåligt och gott kommer sällan med enhetliga varudeklarationer eller fördefinierade kilopriser.

Som vanligt när det gäller oss människor handlar det mesta om från vilken utsiktspunkt vi står och spanar ifrån när vi ser ut på vårt liv för att få en bättre översiktsbild. Tyvärr är utsiktspunkterna inte något vi normalt kan bestämma oss för innan utan något vi blir tilldelade eller på något konstigt sätt hamnar i. Det är därför vi sällan ser klart och koncist på vårt eget liv. Det vi ser blir ofta sådant som våra egna tankar tycks ha irrat sig fast i.

Träffar du någon som nyligen drabbats av något som i dina ögon verkar obehagligt förväntar du dig att samtalsämnet mellan er kommer att handla om det nya obehagliga. Det är faktiskt så att ni egentligen och överraskande nog inte längre har så mycket annat att prata om, trots att ni med all säkerhet tidigare pratat om vad som helst, när som helst och nästan var som helst.

Träffar du någon som fullkomligt bubblar av lycka händer samma sak. Det är som om hjärnan ätits upp av ett lyckorus och inte längre kan eller vill fokusera på något annat. Ibland verkar det som om hjärnan gått vilse i sig själv.

Verkligheten är oftast varken så mörk och dyster som hjärnan gärna vill ge sken av under en dålig dag, eller så fantastiskt och glamorös som bilderna visar mitt under ett rus av lycka. I det verkliga livet, som vi inte alltid ser helt klart, fortsätter den likformiga gråa vardagen oavsett vad vi gör eller hur vår hjärna väljer att uppleva den. Hjärnan verkar bara kunna registrera och gå igång på skillnader vilket förklarar en hel del om hur vi känner oss. Den som vinner en vinst på en lott som förändrar ens liv, blir ofta kittlande glad och egentligen lite oförklarligt lycklig. Lyckan porlar också ut när nya härliga människor tar plats i ens liv. Den som blir hastigt sjuk eller drabbas av något annat obehagligt bakslag i livet fylls av olustiga känslor av livets baksida.

Om samma tillstånd får råda i dagar, veckor och i vissa fall kanske månader känner den lycklige inte samma intensitet av lycka om någon alls trots att alla förutsättningar för att skapa lyckan fortfarande finns kvar. Den sjuke har lärt sig leva med sitt liv och alla de känslor av olust som kom så snabbt har långsamt avtagit, medan människan accepterat livet. Vår hjärna känner av skillnader och reagerar känslomässigt på dessa. Det är precis därför dåliga saker som försvinner alltid ger något bättre när tiden får råda.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

torsdag 7 januari 2016

När det är som kallast värmer vännerna som bäst.


Nu är det banne mig vinter. Riktig vinter. Äntligen. Så jag har längtat. När termometern vägrar sjunka under minus tjugo blir man verkligen bekymrad för hur allvarliga klimatförändringarna är. Det är ju rena rama växthuseffekten. Vid så höga temperaturer är det knappt så att snön knarrar alls när jag tar min timmeslånga morgonpromenad. Och hur kul är det på en skala? Idag var det ett helt annat ljud under skorna när jag promenerade ut i minus trettio. Det var till och med så bra att långkalsongerna fick gå i tjänst för första gången på länge. Det blev en omvägspromenad bara för att antalet steg skulle bli tillräckligt många så promenaden blev tillräckligt lång. En kortare walk-about till morgonens nätverksmöte och alla varma vänner som väntade i lokalen tillsammans med det svarta, starka och heta morgonkaffet.

När jag tar mina första steg in i den någorlunda uppvärmda lokalen möts jag av stora varma leenden från de vänner som hunnit fram före mig. Någon del inom mig undrar om det berodde på all den frost som bildats runt den huva som dunjackan erbjöd mig, eller om de var genuint glada att få återse mig efter jul- och nyårsuppehållet. Jag ville ju tro att det var det senare men var tveksam eftersom jag kände mig som en svartklädd snögubbe i Michelin-format, som med vaggande gång gjorde ett underligt och lustigt inträde i rummet.

Det finns en hel del aktiviteter som avtar linjärt och helt proportionellt med sjunkande temperaturer, men lyckligtvis inte alla. Vänskapen går moturs i detta fall, även om vänskap kommer i olika förpackningar liksom allt annat i livet. En av de mer djupt tänkande grekerna, som levde för mindre evigheter sedan, delade in vänskapen i tre olika grundsorter.

Den första sortens vänner kallade han för användbara vänner. I detta fall byggdes vänskapens grund av att den nya vännen skulle vara användbar på något sätt. Vänskapen varade i tills den nya vännen nådde sitt bäst-före-datum och inte längre var användbar. Trots den cyniska synen på en vänskap med ett klart definierat bäst-före-datum kunde vänskapen just när den var som störst vara varm, god och åtråvärd.

Den andra sortens vänskap kallade han för lustans vänner. I detta fall byggdes vänskapens grund av att vännerna delade gemensamma intressen eller ofta skrattade tillsammans. En golfarvän eller en arbetskompis. Ibland kunde detta vara en rent påtvingad vänskap. Även denna vänskap hade ett bäst-före-datum oavsett hur bra och innerlig den var för båda parter. Självklart var även denna vänskap också varm, god och åtråvärd.   

Den enda vänskap som saknade ett bäst-före-datum i den grekiska mannens tankar, var den eviga eller varaktiga vänskapen. Det är den vänskapen som har skapats när man sett mer av insidan än av utsidan och accepterat det man sett till fullo. Man behöver inte vara ett älskande par för att vara riktiga vänner, men man behöver heller inte vara riktiga vänner för att känna lust och åtrå till varandra. Denna vänskap är varaktig eftersom de är bra människor för varandra som både respekterar och tycker om varandra som de verkligen är. I denna vänskap varar värmen som längst och kanske också är som störst.

Jag är själv innerligt glad för alla de vänner jag har med mig i livet. Just nu spelar det ingen roll för mig vilken typ av vänskapsnivå, jag och min vän lyckats levla upp till. Det må så vara om några av de fina vänskapsband jag har, redan har ett bäst-före-datum, som ännu inte passerats, trots tiden bokstavligt rinner iväg. I alla fall mer än den fryser fast, även om det just nu är en riktig vinter där ute. Det är när det blåser som hårdast samtidigt som världen är som kallast, jag behöver alla mina vänner som mest. Det är helt fantastiskt enastående att ofta få en möjlighet att stå tillsammans med någon eller några. Det är tillsammans som värmen skapas. Livsvärmen.

Dessutom vill jag tillägga en sak till. Vi Kirunabor fryser aldrig trots att våra kroppar vibrerar. Vi skakar bara av glädjefnatt för att det äntligen är vinter.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.