Livet blir aldrig som jag tänkt mig.

Tröttheten bränner under ögonlocken varje gång jag sluter dem. Det är nästan så det gör brännande ont. Jag förstår att det beror på att jag la mig vid midnatt och steg upp redan klockan fyra. Med fyra timmars sömn kommer man ju ingenstans. Helst inte om man dessutom kände sig allmänt förvirrad och kanske också lite stressad över att åka till sitt jobb efter fem veckors semester. Lika förbannat känns det tröttsamt. Jag förstår att denna kväll också kommer att bli lång eftersom jag har en ankomstmottagning på Arlanda att exekvera innan det blir hemfärd. Solen är redan på väg ner. Jag inser att det kommer att bli en sovmorgon imorgon medan resten av mitt röriga huvud funderar på var någonstans jag kan få tag på en stark kopp av det svarta och heta kaffet. Eller kanske två?

Det är läskigt spännande när livet förändras utan att jag kan veta vart det är på väg. Ibland känns det som om yttre krafter tagit kontrollen och sitter nånstans utanför skärmen som jag lever mitt liv i och styr allt som händer med några enkla gamla xbox kontroller. Ibland känner jag mig som en bricka i ett stort spel, så stort att jag överhuvudtaget inte har en rimlig chans att kunna överblicka läget alls. Saker händer. Oväntade saker. Det jag trodde om mitt liv för tre-fyra månader sedan förstår jag nu att jag helt enkelt trodde helt fel. Det finns några få saker som har blivit som det var i planen som mitt eget huvud hade hittat på.

Ett sådant lysande exempel är helgen som tog slut igår. Tre av de godaste vännerna var på ett återbesök om jag får kalla det så. Redan för ett år sedan var de på plats men utan att aktiviteten som skulle genomföras genomfördes. Då fick de en regncheck eftersom den bokstavligt talat regnade bort. Årets helg blev i mångt och mycket som det var planerat bortsett från några små men viktiga detaljer. Jag kan inte planera eller ha kontroll på allt. Jag tror faktiskt att jag, med tiden, kan lära mig att låta saker ske utan att behöva detaljplanera allt som ska hända. I alla fall om lektionerna är så tydliga som nu. När jag inser att det jag tyckte var rätt och riktigt, som vanligt kan ses från andra håll och tolkas som dumma eller till och med elaka.

Men tänk ändå om jag skulle försöka driva frågan om planering och styrning till sin yttersta punkt och istället för att planera, kontrollera och styra, bara lät saker ske som de själv ville ske. Då skulle jag kunna skrota min välfyllda kalender och kasta bort alla komihåg listor på alla inplanerade aktiviteter av alla de slag. Jag kanske skulle kunna kasta bort alla de drömmar som på något underligt driver mig framåt. Att ta beslut. Att vilja göra något. Tänk bara tanken att inte vara på väg någonstans någon gång utan mer känna sig som ett flytande löv i ett av världens alla hav, som gärna fick ta mig i den riktning som den själv ville. Jag skulle bara le och hänga med. Jag skulle i alla fall inte ha bråttom alls eftersom jag inte var på väg..

Jag har alltid sett det som ett uppdrag som alla människor har, att de av egen kraft måste driva sitt eget liv i den riktning de själva ville. Men den tanken kanske bara är en illusion. Bara en av alla synvillor i livet. Det kanske egentligen är precis lika effektivt att använda löv-på-hav approachen och bara helt enkelt glida med?

Jag förstår att mitt liv kanske aldrig blir det som jag planerat det, men jag tror ändå inte att jag kommer eller ens kan sluta försöka att planera, kontrollera och styra mitt liv. Allt för att bidra med det jag kan, vet, känner, tänker och behöver för att livet ska bli bra. I alla fall så bra som möjligt även om det aldrig någonsin blir precis som jag tänkt mig.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.