Olikheterna ska stenas!

Ljuset tränger in i rummet utan att jag för den skull verkligen förstår att det redan är morgon. Långsamt inser min samtidigt både trötta och utvilade hjärna att det är dags att stiga upp till denna nya dag, eftersom det verkligen är morgonen som kommit på sitt dagliga besök. Denna dag i pompa och ståt med extra mycket ljus eftersom solen lyser mot oss från den blå himmelen. Jag smyger upp för att inte väcka någon annan. Tar mig en våning ner och sätter mig i den sköna skinnsoffan i det öppna rummet med den vedeldade kaminen på den ena sidan och de stora fönstren på den andra. Jag konstaterar att det är fint i Råckeröd när solen lyser. I väntan på dagens första kopp kaffe går hjärnan lite trögare än vanligt, när jag konstaterar att idag ska det bli en dag i Göteborg med både padda och Lisas berg….

Människor är olika. Det är en förutsättning för själva livet och egentligen bara det självklara. De flesta av mina vänner och bekanta som jag umgås med skulle bara nicka bejakande om jag gjorde ett sådant påstående under en middag i syfte att få igång en diskussion om olikheter. Jag skulle med all säkerhet inte ens nå mitt syfte med ett sådant självklart påstående. Samtidigt vet alla att det minsann finns gränser för hur mycket olikheter var och en kan klara av. I alla fall just under den middagen.

Vi kan väl alla träna oss i att inse att det finns olikheter vi inte kan tycka är helt självklara. Det finns alltid någon olikhet som är så långt borta från de normala olikheter som vi tycker att vi är så fantastiskt duktiga på att klara av att acceptera. Även om vi aldrig kanske lagt ner allt det som behövs för att verkligen förstå vare sig djupet eller vidden av det olika som nog är helt nödvändigt. Det vi inte förstår kommer vi alltid att betrakta som avvikande och därmed också alltid vara lite rädda för det. Det är alltid det främmande som skrämmer oss mest.

Om vi tränar lite till kanske vi också kan lära oss att det sällan eller aldrig är olikheterna är det som vi behöver vara rädda för. Det är inte olikheterna som kommer att vara det som slår det första slaget eller står för de största elakheterna på jorden. Den dagen när vi lärt oss att förstå olikheterna kommer dessa fortfarande att vara olikheter, men inte alls lika främmande eller skrämmande. De kommer bara att vara bekant olika. Accepterat olika.

Själv är jag nog mer rädd för likheternas krafter än för olikheternas främmande värld. I en värld där likheterna bestämmer vad som är rätt och vad som är fel kommer det alltid att vara, så att det är olikheterna som kommer att få ta emot det första slaget, kanske utan att ens själva förstå orsaken. Det är alltid likheterna som kommer att få gå på den röda mattan och köra i gräddfilen, medan olikheterna kommer att få gå i uppförsbacke på en ojämn grusväg förhoppningsvis utan att likheterna står längs med och kastar stenar för att göra världen till en svårare plats för det som är olika.

Jag kan bara hoppas att vi i vår del av världen har kommit så långt så vi alla i alla fall inser att människor är och ska vara olika eftersom det är en förutsättning för mänsklighetens överlevnad. Jag hoppas att många av oss människor i vår del av världen har tagit sig lite tid att försöka förstå olikheterna mer, även om det alltid kommer att finnas olikheter som vi ännu inte har insett att de existerar. Jag hoppas verkligen att vi i vår del av världen låter olikheterna vandra bredvid likheterna på samma röda matta eller promenera omkring i samma gräddfil. 

Jag kan bara hoppas.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Jag kommer att misslyckas.

Klockan är sex noll noll när jag känner hur mina trötta ögon öppnar sig. Jag har redan under några minuter lyssnat på vågorna som oförtröttligt rullar in från havet. Ljudet smiter försiktigt men skyndsamt in genom den öppna franska balkongen. En ny dag har startat och jag har redan sovit bort de första sex timmarna. Det kanske var lika det, med tanke på hur trött jag var i går kväll efter en dag med mat, sand, pool och spa. Jag är helt enkelt inte riktigt fulltränad på att vara så aktiv i denna aktivitetsdimension. Jag känner hur magen kurrar och förväntar sig en skön frukoststund men jag vet också samtidigt att det är två timmar bort till den. Det betyder att hotellrummets enkla lilla vattenkokare åter ska få tjäna mig genom att värma vattnet som jag dränker det supertorra pulvret som kallas snabbkaffe, bara för att få sippa på någon typ av kaffe även en morgon som denna. En morgon när vågorna rullar in.

Ibland önskar jag verkligen att jag visste vad som skulle hända mig om en minut, om en timme eller om en dag. Jag önskar att jag verkligen kunde se in i min egen framtid så jag kunde förstå vart det jag väljer idag kommer att ta mig imorgon. Tänk dig själv att redan nu idag, kunna se din egen död. Du skulle kunna se om du dog genom att snällt somna in eller om du hade en bråd och kanske ond död att se fram emot.

Då skulle du också kunna se idag om den du älskar skulle svika dig längre fram i livet och aldrig behöva fundera över det eller känna någon oro alls. Oro känner i alla fall jag när jag inte vet hur det förhåller sig. När jag inte vet så börjar omedelbart min fantasimaskin, som jag är försedd med, att skapa de alternativa scenarierna som jag tycker verkar rimliga och trovärdiga. Tyvärr har jag insett att de fantasifyllda tankarna om framtiden, i de allra flesta fall, men med något undantag, alltid blir mörkare, ondare och ledsnare än det visar sig när verkligenheten kommer ikapp. Om jag skulle veta hur det blev där framme i framtiden skulle jag aldrig behöva oroa mig för något.

Givetvis förutsätter vetskapen om den annalkande framtiden att jag inte kan ändra på något som påverkar framtiden. Skulle jag kunna det skulle jag ju inte veta hur det skulle bli och då skulle vetskapen om det som kommer att hända inte vara ett dugg bättre än mina egna ihop fantiserade alternativ. Det jag skulle se är det som också skulle bli. Oavsett vad jag än gjorde. Jag skulle bara få acceptera det helt enkelt.

Skulle jag veta allt, skulle mitt liv inte längre vara ett dugg spännande. Det skulle vara som att ha fått se en film långt innan den stora premiären. Jag skulle inte längre bli överraskad av något eller inte ens vara nyfiken på något. Jag skulle alltid veta vilket resultatet skulle bli innan jag ens försökt bemästra något jag tyckte vara svårt. Jag skulle veta om mitt misstag i förväg, när jag gjorde något som senare i backspegeln visade vara ett misstag. Likaså skulle jag veta när jag skulle träffa rätt. Och lyckas.

Även om det skulle kännas bra att veta om allt som kommer att hända imorgon, så tror jag att jag bara då skulle koncentrera mig på det dåliga som kommer att hända. Även i de fall där det dåliga bara är en liten pluttedel i jämförelse med allt det goda. Jag tror inte jag längre skulle kunna skratta åt något. Eller verkligen försöka eftersom jag aldrig skulle behöva chansa och ta risker.

Jag måste tyvärr tacka nej om jag fick möjligheten att veta allt som kommer att hända. Jag väljer att leva utan att veta. Jag vill vara nyfiken. Jag vill bli överraskad. Jag vill chansa. Jag vill ta risker och lägga allt på ett kort. Jag vill försöka med hela min kraft att skapa något som blir bra. Kanske bäst. Jag accepterar att jag kommer att misslyckas, men jag slutar aldrig att försöka.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Hämden är ljuv!

Idag är det en solig måndag. Det är den första måndagen på semestern och det känns alltid speciellt. Nästan som om jag var lite överbusig och bara stannade hemma från jobbet bara så där. Det känns nästan som om telefonen kommer att ringa vilken sekund som helst där någon frågar varför jag inte finns på plats i mitt kontor. Ändå vet jag att det verkligen är ledigt idag och alla de kommande fem veckorna. Morgonen firades med helt vanlig frukostblandning av jordgubbar, mynta och ingefära som jag mixat ner tillsammans med några skedar kvarg som jag sedan toppade med keso och havregryn. Enkelt, nyttigt, vackert och förbannat gott. Vad kan jag mer kräva av en frukost på min första semesterdag?

Ibland blir jag överraskad av alla de starka känslor som bara poppar upp inom mig på ett sätt där det känns att de inte längre vill stanna på insidan utan gärna skulle vilja flytta ut i världen. Det är nästintill jämförbart med en poppande gryta med popcorn, där de poppande popcornen sakta, vänligt och kraftfullt bestämt lyfter av locket när utrymmet i grytan längre inte är nog. Jag har egentligen alltid vetat att det är så jag fungerar, men blir ändå överraskad. Kanske mer överraskad för att jag känner mig överraskad än för det faktum som är.

När känslorna poppar som mest inne i mig blir jag alldeles vimsig i huvudet och känner mig som om jag befinner mig i en overklig realitet. Det är som om alla människor runt om mig bara är en film som spelas upp som en lämplig bakgrund för att jag ska förnimma att det finns en värld utanför min känslofyllda egen-värld i gränslandet till fantasiernas tassemarker.

Även om jag vet att det finns en verklig värld utanför, som pockar på min uppmärksamhet så varken kan eller vill jag inte släppa min djupgående resa till min egen-värld, för att kunna utforska känslornas egendomliga rörelser när det som får dem att röra på sig, närmar sig. Att få se hur känslorna reagerar på den intima närhet som uppstår, när det närmar sig mitt innersta inre, är en fascinerande syn. Som en egendomlig teater som spelas upp framför mina ögon.

Det är som om någon fortlöpande pumpade in beroendeframkallande kemiska produkter i min kropp, via någon ven som någon spanat in och lagt beslag på. Jag ser tydligt hur mitt eget beteendemönster förändrats under de senaste trettioen dagarna. Min engagemangskompass har svängt helt från en riktning till en annan,  som om någon med en oemotståndlig magnetisk attraktionskraft riktat hela sin energi mot mig, i syfte att ta mig i sitt våld. Jag känner mig besatt. Allt är nog inte helt normalt i alla fall. Vad jag än är utsatt för så verkar jag inte kunna försvara mig. Eller så vill jag inte ens försvara mig mot någon.

Trots att jag med stor sannolikhet inte ens vill försvara mig utan bara lägga mig ner och lyfta den vita flaggan, reagerar jag med att snabbt förflytta mig i en linje som oundvikligen leder mot ett totalt frontalangrepp. En attackerande strategi som under mina klara stunder formats i mitt sinne har satts i rörelse och går inte längre att stoppa. Jag förstår att det är alldeles försent att be om ursäkt eller kunna välja en alternativ och mycket mer defensiv strategi. Det är bara att ladda upp de känslomässiga batterierna och låta de överfyllda missilerna, passionerat träffa någon som försöker kontrollera mig på ett fullständigt sätt och ta mig i sitt våld. Tand för tand. Öga för öga. Hämnden är ljuv.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.