Ett nödrop från den djupa, svarta brunnen.

Ett nödrop från den djupa, svarta brunnen.

Det är fredag med en vecka kvar till jul. Egentligen finns det inget i mitt liv som borde göra mig ledsen, men ändå känner jag en sorg var jag än pekar på mig själv. Det gör mig ledsen. Ohemult ledsen. Även om jag bara borde känna en spirande glädje som tvinnas ihop med den mest genuina lyckan trehundra sextiofem dagar per år, sju dagar i veckan, tjugofyra timmar per dygn, sextio minuter i timmen och sextio sekunder per minut, så gör jag inte det. Jag är bara ledsen, ledsen, ledsen. Och värst av allt är att jag inte förstår varför. Jag känner mig omtyckt. Älskad. Jag har ett nytt och spännande jobb. Jag har råd att vara generös på många sätt. Men på något sätt är det ändå inte nog. Just denna kväll vill jag verkligen inte ha kaffe heller. Det står skrivet att det aldrig går att dricka kaffe om känslorna hos den som dricker både är starkare och svartare än kaffet.

Vi människor fungerar på ett mycket egendomligt sätt. Förlåt förresten. Självklart är det ju bara jag som fungerar så jävla konstigt. Inte du. Inte de andra heller. Resten av världen reagerar alltid på ett normal och ett rent adekvat sätt. Tyvärr gäller det tydligen inte mig. Jag har ett någorlunda intakt intellekt som förser mig med all det fakta en mänsklig hjärna behöver och kan ta emot. Den gör sina omformulerade beräkningar som gör att den bara vet en massa långt innan allt det som den beräknade inträffade. Det är heller inte så enkelt att jag inte litar fullständigt på vad min logisk och abstrakt-analytiska hjärna visar som ett resultat av sina ständigt pågående beräkningar av den högre skolan. Det gör jag verkligen. Men.

Men sen kommer känslorna in i bilden. Känslopaketet som anar ugglor i mossen. En mosse som sällan egentligen är mer en dyster, ensam och bortglömd parkeringsplats långt borta vid ingenting, som kombinerats ihop med ett okänt antal ugglor som aldrig ens kan mäta sig med tretton nya dammtuss-rookies helt utan någon erfarenhet alls och med en karaktär som är angränsande till obefintlighet.

Även om känslorna aldrig i nått läge är klokare än nån promille av mitt intellekt så verkar de ha en sån jävla makt i sin egen obefintlighet, så jag blir alldeles frustrerad. Trots att hela intellektet säger att världen är grön och skön i en alldeles oöverträffad lyckoatmosfär, tar känslorna mig i handen och visar mig vägen till en svartaste, kallaste och djupa brunn som någonsin skapats av de tankar som går i en ton av det svartaste av den svarta mattsvarta tonerna som finns och någonsin funnits. Och jag följer med. När ensamhetens läbbiga, kalla och slibbiga händer drar mig ner är det bara att följa med. Jag har inget val.

När de normalt så osynliga vättarna från dödsriket visar sig för mig och berättar hur fucking jävla eländig världen är, får de mig att inse att allt jag trott och tyckt, bara är något som jag trott och tyckt eftersom jag inte sett sanningen i all min egen naivitet, inser jag att jag är ledsen på ett ostoppbart accelererande sätt. Det är då jag blir rädd. Inte alls för vättarna från dödsriket utan rädd för mig själv. Det är då jag inte kan förstå varför jag inte är lycklig och glad utan bara rädd och svart. Även om jag sällan ropar på hjälp från den mörka och svarta sidan, kan jag nu höra min röst ropa ut något jag inte förstår men som faktiskt kan vara ett rop på hjälp från den djupa svarta brunnen. Eller så är det bara något jag tror att jag hör.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Jag läser oftast mellan raderna.

För några veckor sedan skrev jag en krönika som handlade om vikten av att kunna ta en dag i taget mot ett känt eller mer vanligt ett okänt mål. Om jag kunde checka in ett ja på alla dessa frågor (Ler jag? Skrattar jag? Slår hjärtat lugnt? Sover jag gott?) kan jag definiera dagen som en god dag. En bra dag. I annat fall kan jag bara snegla på morgondagen och hoppas på något bättre. Även om jag fick ynnesten att vakna upp i ett tyst och vintrigt Kiruna kan jag bara konstatera redan innan dagen har börjat att den behöver förbättras radikalt och snabbt innan jag flyttar hela min blick och alla mina tankar till morgondagen och hoppas på något bättre. Jag ler inte. Jag skrattar inte. Hjärtat slår så hårt så jag inte fått en blund i natt. Med andra ord har jag givetvis inte sovit gott alls. Det största nöjet i natt var att hänga upp kläder på tork mellan glasen med mjölk för att dämpa de sura uppstötningarna som kom som ett brev med posten. Det enda goda med starten på denna dag är att kaffet i alla fall doftar kaffe.

Vi ska vara glada att vi människor kan tala med varandra. Det är i alla fall jag. Det är ju en så uppfyllande känsla när jag ser på den jag talar till att denna förstår det jag sa. Även om det är kommunikation som knappt blir utsatt för tolkningar.

Vårt språk. Vårt mänskliga språk menar jag då består inte alls bara av ord och läten. Språket består givetvis också av hur vi låter när orden kommer ut ur våra munnar, vilket betyder att jag precis som du kan säga samma ord eller mening med en mängd olika läten och ge olika meningar med samma ordval. Det tycker jag är väldigt fiffigt. Det är ett sätt vi krypterar meningar så att de som förstår mig bäst och förstår mest av det jag säger.

Nästa nivå av kommunikation är när ansiktet och ögonen också förvrider stärker eller planar ut det budskap jag levererar med munnen och mina läten. Normalt sett stödjer ansiktet det jag säger, förutsatt att jag verkligen menar det som orden låter oss förstå. Ljuger jag syns det. Återigen handlar det om att kommunicera så jag blir förstådd.

Den tredje nivån av krypto som vi lägger in är hur vi rör vår kropp. Kroppen har ju som du säkert redan vet ett alldeles eget språk som faktiskt levererar upp till sextio procent av det vi har att säga. Självklart är det så att ordvalet, ljuden, ansiktet och kroppen alla måste understryka det riktiga för att det jag säger ska bli trovärdigt. Det gör det svårt att ljuga för oss alla. De flesta blir snabbt avslöjade, men långt ifrån alla.

Den fjärde nivån av krypto är tiden. I kommunikationen finns alltid en tidslinje med. När jag pratat med en okänd människa i en timma är tidslinjen i den kommunikationen också bara en timma lång. Då påverkar inte tiden vare sig kommunikationen eller tolkningen på mer än ett sätt. Brist på tid. Ju längre tid jag kommunicerar med någon desto mer vet jag för att kunna tolka det någon säger korrekt. Om jag dessutom förstår den personens historia bra, förstår jag också än tydligare vad personen menar när orden ljuder.

Allt som sägs tolkas och ju bättre tolkningsnyckel jag har desto exaktare och mer komplett blir min tolkning av hela kommunikationen. Jag kan sätta kommunikationen i sitt rätta sammanhang med få eller inga antaganden.

Ibland när jag ställer en enkel fråga som Hur länge bodde du i Kiruna? till någon och får det snabba svaret fyra och ett halvt år. Så vet jag det. När jag ställer frågan Var bodde du tidigare och hur länge? till samma person som då ger svaret Luleå, tre, fyra, fem sex år, jag vet inte så noga, kan det vara läge att tänka lite mer. Självklart kan det vara så att personen är exakt och säker med årtal vid vissa tillfällen, men osäker och svävande vid andra. Ofta är det så att personen faktiskt inte vill att jag ska veta hur många år hen bodde i Luleå, men vill verkligen att jag ska veta exakt hur många år hen bodde i Kiruna. Frågan är bara varför hen vill just det? Motivet till varför någon kommunicerar det som kommuniceras är viktigt för att verkligen förstå det som sägs.

Ibland brukar jag fråga samma fråga igen några timmar eller dagar senare. Tyvärr visar det sig ofta att de ”flummiga” svaren är olika från gång till annan.

Ett annat bra sätt att förstår någon du möter är att ställa en kanonad av frågor och notera vilka av frågorna du skickade ut som denne vill svara på. Vi är ju funtade så att vi gärna svarar tidigt på frågor som är neutrala, där vi inte lämnar ut oss och där vi kan svara exakt. Oftast är dessa svar de mest ointressanta jag kan få. Jag vill gärna få svaren till alla de frågor jag ställt som hen valde att lämna obesvarade i hopp om att jag inte skulle fråga igen.

Den sista reflektionen som kan hjälpa oss att kommunicera bättre handlar om rädslor. När jag pratar med någon som tydligt visar rädslor kring något specifikt ämne eller typ av händelser, säger denne till mig att just det som rädslan handlar om är ett ämne som engagerar. Antingen för eller emot. Oftast emot. Ämnen som engagerar är oftast ämnen man är djupt insatta i och allt som oftast har personliga erfarenheter av. Antingen som förövare eller offer. Oftast både ock.   

Det är allt detta som gör kommunikationen så jäkla svår men samtidigt så enormt intressant. Faktum är att allt vi gör och det vi säger måste alltid hänga ihop. Så är det bara. Annars är det som sagts inte mycket värt alls.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Tid att välja väg.

På den sjätte våningen ovanför Hornsgatan en liten bit från Högalidskyrkan mitt på Södermalm i vår huvudstad vaknade jag mitt i natten badande i svett, utan att kunna förstå orsaken till detta. Utanför, sex våningar nedanför, hade söders bilrally redan brakat igång med sitt vinande oväsen. Ett oväsen som normalt bara stördes av tjutande sirener som beblandats med blinkande blåljus från något fortkörande akutfordon på väg att undsätta någon i nöd. Storstadspuls kallade infödingarna det. För min del kan det kallas hur mycket puls som helst men är bara det som det egentligen är. Oväsen. Ett rent jävla oväsen. Jag vet att jag om några månader och många nätter senare inte kommer att höra de nattliga ljuden mer. Man vänjer sig med allt. Även jag. Jag satte mig ner i fåtöljen med min termomugg fylld med kaffe av den mer starka sorten, innan jag slog på teven och lät tankarna virvla fritt i den interna vinden som alltid började blåsa runt inom mig.

Vägval. Det är inte alltid så lätt med just vägval. Det har ju hänt många gånger i livet att jag valt en väg som bara lett fram till en ogenomtränglig vägg. En mörk återvändsgränd. När jag var yngre fanns det som oftast mycket prestige, när jag valt något som senare visade sig vara fel. Eller fel och fel. Vägvalet jag hade gjort kanske inte lett mig närmare det mål jag hade satt upp, utan jag fick ta ner mössan, bocka lätt och samtidigt offentligt erkänna att jag valt fel. Att jag gjort fel. Tagit fel beslut. Det kändes verkligen som en megaförlust och något jag skämdes över. Då.

Nuförtiden hanterar min hjärna allt detta utan någon prestigeförlust alls. Jag accepterar oftast min situation och förbereder, planerar och genomför ett nytt vägvalsbeslut som rimligtvis skulle ta mig på en ny väg, förhoppningsvis i rätt riktning, utan att för den sakens skull byta målfokus. Jag har för länge sedan förstått hur enormt viktigt det är att våga ta beslut trots att allt är osäkert och att jag aldrig kan utkräva några som helst garantier för att det vägval jag gör är det rätta för att snabbast ta mig närmare målet. Om det skulle finnas någon som försökte garantera att det verkligen var det bästa så vet jag idag att det är en absolut lögn och inget annat. Kanske inte en medveten lögn och kanske en garanti som lämnats i god tro.

Jag har också sett människor omkring mig som gjort multipla vägval i tron att det på något sätt skulle kunna ge en större säkerhet eller trygghet i sin färd mot sitt eget mål. I min värld kan det aldrig vara rätt väg att gå. Jag är övertygad om att det är av yttersta vikt att välja den väg jag innerst inne tror är det rätta och sedan göra mitt yttersta för att försöka ta mig fram längs den vägen, fram tillsdess att det är uppenbart att det är en mörk återvändsgränd som möter mig eller till att jag är framme vid mitt mål och måste göra nya val. Jag ser inte det som en förlust, de gånger jag möts av den mörka återvändsgränden. Jag tar tålmodigt bara nya beslut. Tålamod är en viktig egenskap när jag vill fullfölja något. När jag var yngre hade jag inte den egenskapen med mig i bagaget. Men det har jag nu.

Under det senaste året har jag drabbats av många insikter och också hunnit med att göra många vägval. Något av vägvalen jag gjort ledde inte mig till det mål jag hade när jag gjorde dem, men kanske på något skumt sätt lett mig ut på andra vägar utan att för den skull behöva göra avkall på mitt mål, som driver mig framåt. Jag har drabbats av motgångar jag inte hade räknat med när jag tog beslut om något av de vägval jag beslutat om. Motgångar som ruskat om mig i grunden. Men jag har också drabbats av lycka som ett rent resultat och belöning för det mod jag visat när jag övervunnit mina egna rädslor. Jag är inte rädd för att göra vägval och kommer att fortsätta med att aktivt välja väg till den dagen jag mist det mest värdefulla som finns.

Tid att välja väg.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Det sjunde ansiktet.

Det är otroligt roande och samtidigt helt fascinerande att se hur snön hanteras i vår huvudstad. Om jag inte visste bättre så skulle jag kunna svära på att det något mindre vackra smeknamnet Tokholmen absolut måste ha sitt ursprung i de tafatta försök till snöröjning Tokholmarna genomför efter varje snöfall. Men jag vet bättre. Jag fattar att det helt enkelt inte finns pengar nog för att göra en rejäl anfallsplan som dessutom assisteras av omfallsplaner av olika modeller. Utan en rejäl plan blir ju snöröjningen till ett komiskt skådespel. Men det är inte bara pengarna som saknas, tror jag. Det är nog också förmågan att besluta om ett kraftfullt regelverk som skulle göra alla trafikanter till medspelare istället för de motståndare som de är idag. Jag är övertygad om att det går att fixa, hör jag mig själv prata för mig själv medan handen sträcker sig efter muggen med det nybryggda svarta och starka kaffet.

Människor jag möter är sällan eller kanske aldrig det som de utger sig för att vara. Jag vet inte om det är så alla människor känner när de träffar nya människor. Det kanske är mig det är fel på? Eller så är det den naturligaste saken i världen? Kan det vara en framgångsfaktor att starta en ny relation med en annan människa genom att mötas i en omedveten lögn? Om det är så det normalt sker finns det ju många fler goda exempel än dåliga.

Det första ansiktet du möter hos din medmänniska är det ansikte som hen tror att du vill se. Det är då den människa du fäst din blick på, inte normalt går i klinch med dig, utan du får nästan känslan att ni tycker lika om det mesta och det ni inte tycker lika om känns samarbete och kompromisser nära. Men för det mesta är detta bara ett tunt skikt som ni snabbt kommer att passera. Det är aldrig så att det är det första ansiktet du vill ha.

Vägen från det andra fram till det sjätte ansiktet är trixig med svårartade hinder och kantad av djupa diken med extremt taggiga buskar omgiven av hårda stenar med vassa kanter. Få relationer kan utvecklas hela vägen, utan att det blir alldeles övermäktigt svårt att ta sig fram. Många relationer får nöja sig med att njuta av det tredje och kanske fjärde ansiktet. Då är det väldigt lite fejk och mycket verklighet i relationen som fortfarande omges av mörka moln av hemligheter, som de inblandade normalt inte ens bryr sig om eller oroas över.

Den dagen du upptäcker att du visar ditt sjunde ansikte åt någon är dagen då du låter din själ visa hela sin nakenhet. Det är dagen när den trixiga vägen med alla svårartade hinder är passerade, även om ni ramlat ner i diket och stuckit er blodiga på de vassa taggarna i buskarna eller har stora blåmärken och skrubbsår från de hårda kantiga stenarna. Det är den dagen du kan se upp mot skyn och inse att alla de mörka molnen av hemligheter är bortblåsta och aldrig mer kan komma tillbaka. Det är dagen då du står där helt naken och ensam utan något skydd annat än all den tillit du känner, som fått dig att våga satsa allt du har. Att våga gå all-in utan att ha något att falla tillbaka på. Att stå där och se in i det sjunde ansiktet och samtidigt veta att det inte finns någon bakdörr som du kan fly genom. Du visar bara ditt sjunde ansikte om du känner full tillit och vet om att det är något som du av nödvändighet behöver göra. Just där. Just då. Och för alltid.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Ärligt stulet.

En ny dag har startat med en morgon fylld av aktiviteter, även om den inte startade i ottan utan snarare under senmorgonen med brödbak av dubbla sorter. Dels spisbröd, dels frallor som kanske ska tjäna sitt syfte som hamburgerbröd om det nu skulle vara så att det blev till att laga det på kvällen. Spisbrödet är bara en seg och lite torrare välknådad deg som kavlades ut till små tunna bröd som kan snurras ihop med lite smör och pålägg. Försvinnande gott helt enkelt. Den andra aktiviteten var att servera frukost på sängen till de som fortfarande låg och drog sig. Morgonen avslutades med att färdigställa ett bilköp av en ny bil som skulle ersätta den tjänstebil jag kört det senaste halvåret. Som mätt, vaken och nybliven bilägare känner jag att jag med all rätt kunde sätta mig ner och lyssna till morgonpratet på  teven samtidigt som jag skriver några rader om något som på något sätt är viktigt men ändå helt oviktigt när jag analyserar det i djupet.

Det som är skönt med vänner som jag känner väldigt väl, är att gränserna på vad som är möjligt och omöjligt suddas ut. Ett sådant exempel är det som ibland händer när jag lånat saker av de allra godaste av vänner jag har eller tidigare har haft.

Från tid till annan är det ju så att man är i extremt behov av ett verktyg eller något annat som håller länge men används lite. Det kan vara något som dessutom kostar ett antal sköna tusenlappar och betingar ett betydande värde även i begagnad form. De gånger jag varit i det extrema behovet och haft nog med pengar samtidigt som jag vetat att ingen av mina vänner redan haft en sådan nyttopryl, har jag utan reflektera eller på annat sätt grubbla, bara sonika köpt det som behövdes. Även om det var för de sista slantarna bara det var nog extremt behövt.

Att jag sedan bara behövde prylen i en vecka, hörde egentligen inte till saken om det inte hade varit för det mytomspunna greppet Ärligt stulet. När min nyttjandevecka var förbi hamnade den pryl som jag känt ett så extremt behov av i gråzonen av sin existens. Den hade ju ett ekonomiskt värde men inte just vid den tidpunkten något egenvärde i min värld. Allt som inte hade något egenvärde hamnade till slut i något av de mörkaste hörnen i något av de bortglömda förvaringsskåpen som fanns i alla hus. Plötsligt visste jag knappt att det var något jag ens hade.

Från tid till annan blev även mina vänner i extremt behov av just den pryl jag hade i mina mest hemliga bortglömda gömmor. När min vän frågade om jag kunde hjälpa till eller om jag hade just det som hen behövde, sökte min hjärna fram bilden av det som var bortglömt. Från den hemliga bortglömde gömman kunde jag hämta det min vän behövde och låna ut den. Det märkliga som hände då var att jag lika snabbt som jag glömt bort var jag lagt den eller att jag hade en också glömde bort att det jag hade, hade jag lånat till en av mina vänner. När jag sedan nästa gång behövde prylen själv så lånade min vän tillbaka det jag en gång hade lånat ut. Eller återlämnade skulle man kanske kunna säga om det inte hade varit för att jag inte längre visste att jag lånat ut den.

Skalar man upp detta och ser hela nätverket av vänner från ovan med alla deras extremt behövda prylar som glömts bort i det mörkaste hörnet i det bortglömda skåpet förstår vän av ordning snabbt att det kan vara lite svårt att veta vems pryl som egentligen är vems. Eller ens var vems pryl är. Det viktiga från prylens sida, från vännernas sida och från samhällets sida är ju att prylen är i vår tjänst så mycket som möjligt så länge som möjligt för så många som möjligt. Det är längre inte alls viktigt vem som är ägare av det ekonomiska värdet om värdet som skapas av det prylen kan utföra är så mycket mer värdefull för oss. Det är därför jag och mina vänner tidigt införde uttrycket Ärligt stulet.

När jag lånar prylen av min vän kan jag bara förkunna med en hög och tydlig röst att det jag lånar nu hamnar under epitetet Ärligt stulet, för att min vän ska förstå att jag inte lämnar tillbaka det jag lånar förrän min vän behöver det. Självklart kan jag inte sälja den, men jag kan låna ut den till en vän. Ärligt stulet betyder att min vän för mer plats i sina hemligaste mörka hörn i det bortglömda skåpet någonstans.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Söt, liten och bara sexton.

Min väg till kontoret i norra Uppland kantades av hårt regn och var kraftigt beblandat med snöflingor som tydligt indikerade att vintern var i antågande. I de starka strålkastarnas sken, som skar genom det bäcksvarta mörkret som rådde reflekterade snöflingorna som reflexminiatyrer som inte kunde köpas för pengar. Det var vackert och lite hotfullt. Jag sippade av det svarta eleganta kaffet jag fyllt min termomugg med innan jag lämnade mitt Chateu i Burvik. Nu var det bara tre dagar sedan jag tagit nya beslut som ännu en gång på kort tid skulle förändra mitt liv på ett överväldigande sätt. För en gång skull tyckte jag att livet var spännande och ovisst så att det till och med pirrade i magen av förväntan. Det var knappt så jag kunde vänta på tiden som skulle komma.

Det är en spännande tid att vara tonåring, men ändå kanske inte mer spännande än det alltid varit tidigare också. Ordet tonåring kommer ju av att man fyller tretton. Det är första året man är i år som slutar med ton. Det sista året är nitton. Efter det blir man tjugo och har då avslutat sina tonår lika överraskande och plötsligt som de började. Även om vi alla haft en del förväntningar på övergången till tonåren liksom vi har inför övergången från tonåren. När man är precis i mitten av tonåren fyller man sexton år. Då är man söt, liten och bara sexton år eller rynkig, urgammal och nära döden. Det beror bara på om det är de som är äldre eller yngre som står för bedömningen.

När du fyller sexton får du ta körkort i ett antal länder i världen, medan du i andra inte ens får övningsköra. I de flesta länder får du ta flera olika typer av vuxenjobb, men ännu inte alla eftersom det är få eller inget land som du legalt ännu är vuxen, även om du längre inte är ett barn. Du har också valet att inte gå i de obligatoriska skolorna eftersom de ersatt med frivilliga, även om du kanske inte förstår att även de på något sätt är obligatoriska om du ska kunna ta den plats du förtjänar i samhället.

När du fyller sexton får du i några länder köpa tobak, medan det antingen inte funkar alls i andra länder medan det finns länder helt utan restriktioner. Du kan bli byxmyndig i vissa länder just detta år även om vi i Sverige valt femton som gräns för just det. I några länder kan du gifta dig lagligt bara föräldrarna ger ok medan något land kan du skippa att fråga om lov och göra som du vill. När du fyller sexton tenderar du att göra som du vill. Vi som finns omkring kan råda dig. Vi kan stödja dig. Men också fortfarande lägga in vårt veto även om vi inte längre kan bestämma allt. Det är kanske det viktigaste med att fylla sexton. Att få bestämma mer. Att få planera sitt liv mer. Att bli hörd och lyssnad på istället för att bli instruerad. Det händer när du växer och sakta men säkert drar på dig din vuxenkostym. Eller i alla fall provar delar av den.

När du fyller sexton får du rösta i vissa länder medan du kan rycka in och göra din militärtjänst i andra. På några platser på jorden kan du själv besluta om du vill donera ditt blod medan du fritt kan köpa alkohol på andra. Tyvärr finns det ännu länder i världen som är så fattiga och har en så kort estimerad livslängd så att du som sextonåring borde ha två till tre barn men knappast någon förälder längre. Allt för att du ska kunna dö innan trettio fyllda år med barn stora nog att skaffa sina egna barn. Livet som sexton ter sig väldigt olika i olika delar av världen.

I staterna på andra sidan atlanten firar man speciellt när flickorna fyller sexton år, även om det på senare tid även börjat firas för pojkar också. Då klär man upp sig megamax och har ett rejält partaj antingen hemma eller i någon hyrd lokal. Där har man fullt ös med inhyrda musiker eller discjokeys. Och givetvis en massa jämnåriga kompisar. Det största med hela firandet är Sweet Little Sixteen ceremonin när man tänder sjutton ljus.

Det första ljuset symboliserar föräldrarna.

Det andra symboliserar syskonen eller far- och morföräldrar.

Det tredje till det sjätte ljuset symboliserar alla övriga familjemedlemmar.

Det sjunde till det fjortonde ljuset symboliserar alla vänner.

Det femtonde ljuset symboliserar sin eller sina bästisar.

Det sextonde ljuset symboliserar sin hjärtevän.

Och det sjuttonde och sista ljuset symboliserar framtiden eller rättare sagt lycka till på färden till att bli vuxen och leva i den värld som fortfarande kanske inte är den enklaste att hålla sig lycklig och glad i. Vi känner ju alla till det hemska ordspråket:

Life sucks and then you die.

Det skulle kunna bli ett liv med ständig lycka, men oavsett det så slutar ordspråket ändå med de deppiga orden: …..and then you die. Det gäller alla till och med dig som fyller sexton tjugo hundra sexton. Grattis till dig som är söt, liten och bara sexton år.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

RIP 2008-2016

Jag kände mig alldeles speedad på ett sätt som jag inte varit på år och dar. Under eftermiddagen åkte jag hela vägen från den djupaste av det djupa i Uppland till den innersta av det inre av vår huvudstad. Inte ens de lååååångaaa och lååångsaaaaaammaaaa köerna på vägen in, kunde på något sätt hindra mig eller ens få mitt braiga av det bästa till humör att tagga ner det mikrominsta av det allra minsta. Det är ju så det är när livet helt plötsligt leker i orientaliska danser när hjärnan är fylld med tankar av goaste goa som finns, samtidigt som det simmar känslor i kroppen som är snällare än snällast och gör mig helt oövervinnerlig. Oövervinnerlig men ända hundraprocentigt ödmjuk. Ödmjukhet är en följsam och acceptabel biverkning till oövervinnerlighet.

Maten jag fick ynnesten att producera blev fylld av den varmaste kärlek även om den var en enkel geggamat som tog över en timma att fixa till. En komplex procedur för att få fram de enklaste och mest gentila smakerna som skickade ut sina mest lockande dofter ut i rummet. Den godaste snabbmaten av gegganatur tog alltid ovanligt lång tid att producera. Bara den tanken gjorde att mitt självsäkra men ändå ovanligt ödmjuka leende välde ut ur min innersta inre och placerade sig som ett skyltfönster på mina läppar.

De som åt, log och njöt av maten i kapp med hur jag själv njöt av hela situationen. Allt det jag tog in fick mig att känna mig orättvist mycket älskad. Det var inget jag bad om ursäkt över även om det inte gick att dölja på något sätt.

Min telefon gjorde sig plötsligt hörd med sitt traditionella bzzzzande som var ljudet som ljöd när ljudet var avstängt. De matätande blev samtidigt klara, drog sig tillbaka och lämnade mig ensam i rummet. Nyfiket tog jag fram telefonen som jag låste upp med en van rörelse och läste meddelandet som lyste mot mig genom mörkret, som en brännande laser som ristade sig genom ögonen och ända in i själen.

Tjugohundra åtta i maj satt du bredvid mig och såg på mig med dina nyfiket försiktiga djupgranskande ögon. Jag log. Du frågade. Jag svarade. Du bjöd på vin. Jag tackade nej. Du frågade. Jag svarade. Du provocerade. Jag parerade. Du bjöd på whisky. Jag tackade nej. Du frågade hotfullt. Jag svarade lugnt. Du frågade lent. Jag svarade pressat. Jag förstod att du var intelligent och att du kunde läsa mycket av den människa du riktade din uppmärksamhet på. För mig fanns bara du. För dig fanns bara jag. Tills vi landade i Turkiet. Jag insåg att du var ett naturbarn och att du inte alltid eller till och med sa det som var korrekt eller ens sant. Du sa det som du tänkte på även om du visste att orden som kom ut inte var något annat än en hel katastrof. Du insåg att jag både var nykterist och präst trots att inte heller det var korrekt på något sätt. När vi lämnade Luleå var vi okända. När vi landade var vi vänner. Det är så vänskap skapas.

Vi åkte runt i världen några veckor och lekte golfleken med hårda vinklade klubbor och vita stilfulla bollar med mängder med dimples. Vi åt middagar tillsammans och chockade människorna i de restauranger och barer vi besökte. Du chockade. Jag slätade över. Du blev ovänner med varannan du mötte men aldrig med mig.

Du ringde när du var bekymrad över något men aldrig när du var glad. Ibland undrade jag om du någonsin var glad utan då när vi var på resa någonstans. Du frågade många underliga och konstiga frågor under alla år. En av de mest underliga var denna.

”När du bär min kista när jag dör. Var vill du då bära den?”

Jag svarade överrumplat och snabbt:

”Vänster längst bak.”

Du svarade:

”Ja. Det är bra. Det är där jag placerat dig.”

Vi pratade ofta om döden. Om längtan efter döden. Men vi var överens om att låta den komma när dagen var slagen. Vi skulle inte ha bråttom även om vi längtade tillsammans. Du lovade mig att inte stressa utan ha tålamod att vänta på din tur.

I mörkret i rummet i det innersta av det inre i vår huvudstad läste jag bokstäverna som bildade ord som jag knappt kunde ta in, skrivna av någon som var med i Turkiet tjugohundra åtta. Hon skrev att du var död. Att du hade valt att bryta ditt löfte när du tappat ditt tålamod och bara stressat iväg. Att du, en fredag i oktober, bara tagit ditt kraftfulla gevär och gått ut, satt dig ner och låtit skottet gå som tagit dig till den plats vi längtat efter tillsammans efter men som vi lovat att inte besöka i någon hast.

Kära vän. Vila i frid. Vi träffas där när vi råkas så kan vi låta vår vänskap växa sig djupare och vara i en längre tid än de åtta år vi fick på denna sida.

RIP 2008-2016.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Mod eller dumhet.

Jag vaknar upp i mörkret innan klockan slagit sju i min nya sköna säng långt uppe i norr. I rummet bredvid sover min yngsta son som välbehövliga sömn. Planerna för dagen dansar långsamt fram genom min halvtrötta hjärna iförd sina mest kristallklara skepnader. Uteliv i finväder för att röra på kroppen samtidigt som jag får chansen att fylla mina lungor med den friskaste luften som finns i hela världen. Jag syftar givetvis på fjälluften. Innan det blev dags att förverkliga de planerna så behövde vi stiga upp, äta lite frukost och givetvis i ett lugnt tempo njuta av det svarta, starka och heta kaffet medan klockan långsamt tickade framåt. Idag ska jag njuta av hela dagen. Från morgonen till sena kvällen.

Mod är något som alla behöver. Med mod menar jag inte det mod man behöver för att sticka in huvudet rakt in i ett bo med aggressiva getingar som man vet kommer att göra allt som behövs för att avvärja hotet av huvudet som tittar in. Jag menar inte heller det mod man behöver för att sticka in huvudet i ett lejongap och bara hoppas att inte lejonet tuggar till. Jag tänker inte heller på det mod som vi alla behöver för att för alla omkring oss kunna visa upp vem vi verkligen är. Att vi utan några stiliserade fasader eller ens omgivna av ord som på något sätt förbättrar något vi sagt eller något vi gjort. Modet att utan skam och med fullkomlig stolthet visa oss nakna ända ner till själens mest hemliga gömmor. Det är inte det modet jag tänker på alls.

Mod behöver vi i alla situationer där vi tar risker. Det är modet som får oss att övervinna rädslan. Det är modet som får oss att våga göra det vi inte tidigare vågat men kanske tänkt på eller till och med drömt om.

Modet jag tänker på handlar om livet. Modet att leva sitt liv. Det finns människor bland oss som är så rädd för nästa dag så de funderar dagligen om det är värt att vakna alls nästa morgon. Det finns människor som inte orkat mer och människor som i framtiden inte heller kommer att orka leva sitt liv. Jag erkänner att jag själv funderat om jag verkligen orkar leva en dag till. Många gånger. Mitt beslut har alltid varit att ja. Ja jag vågar inte dö. Jag har inte modet att dö. Beslutet har varit ja trots att jag inte riktigt heller har känt att jag har modet att leva. Jag menar inte att leva mitt liv baserat på vad omvärlden förväntar sig av mig, utan leva det liv som gör att jag kan njuta av varenda sekund och ändå mest av allt önskar att den nuvarande sekunden snabbt ska ersättas av nya sekunder med en exponentiellt stigande njutningskänsla.

Modet har inte vuxit med stigande ålder. Jag kanske skäms mindre för mig nu än tidigare. Jag kanske vågar vara mer öppen nu än tidigare. Jag har definitivt en öppnare syn på andra människor i min omgivning än vad jag hade när jag växte upp i den lilla byn i Tornedalen. Jag behöver fortfarande lika mycket av de intensiva bekräftelserna som jag bara kan få av vissa människor. Jag försöker leva mitt liv för att försöka komma till den punkten där jag verkligen kan njuta av varenda sekund och ändå mest av allt önskar att den nuvarande sekunden snabbt ska ersättas av nya sekunder med en exponentiellt stigande njutningskänsla. Jag hoppas jag har nog mycket mod för det. Eller dumhet. Det är allt som behövs för att våga göra det du aldrig gjort tidigare. Mod eller dumhet.

  

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

Gomorronkram!

Klockan visar nio och trettio när jag vaknar för sjätte gången denna nattliga och morgontunga sovperiod. Det är verkligen dags att stiga upp säger jag plötsligt högt för mig själv, samtidigt som jag känner att min kropp vill något helt annat. Kroppen signalerar smärta från den vänstra handleden där min gula skruvdragare valde att skruva på handen istället för skruven för någon vecka sedan. Det var faktiskt inte alls skruvdragarens fel utan givetvis mitt eget. Axlarna ömmar som vanligt och ryggen insida skriker av smärta när jag försöker flytta min kropp. Jag hade kanske blivit överkörd av något som jag inte insett var något som kunde köra över folk eller så var det bara så att min kropp kändes så mycket äldre än mitt huvud. Trots uppförsbacken av smärtor valde jag att resa mig upp och med en vacklande gång ta mig till kaffebryggaren och göra det som behövdes för att den skulle hoppa igång med att göra det som den gjorde som allra, allra bäst, ett starkt och svart kaffe med viss värme.

Det allra viktigaste på finns på morgonkvisten är givetvis den sköna och alltid efterlängtade morronkramen. Genom åren har det funnits perioder när morronkramen som regel lyste med sin frånvaro och bara dykt upp sporadiskt och ibland oväntat. Det har också funnits perioder i livet när den så efterlängtade morron­kramen hade kommit både via de digitala kanalerna och i den högst fysiska verkliga verklighets­kanalen. Jag kan bara konstatera att dagarna jag lever blir bättre i proportion till antalet morronkramar som jag får.

Det finns bara en enda sak som gör dagarna ändå så mycket bättre än vad de blir när jag känner alla de kramar som anländer under den arla dagen. Det är möjligheten att ge. Det är vetenskapligt bevisat att alla vi som människor blir glada över att få men oerhört lyckliga över att få möjligheten att ge. Denna syntes gäller givetvis morronkramen också. Tänk så enkelt det är att göra av halvgrå dag till en dag med strålande sol under en himmel av det himmelskt blåaste blå. Det är bara att överraska din omgivning med att ge dem en morronkram. En i den högst fysiska verkliga verkligheten. En via de digitala kanalerna. En via en handskriven lapp som du lagt på frukostbordet när du smugit ut medan de andra sov sin skönaste morgonsömn.

Det fina med kramar är att de sällan eller aldrig kostar något. De tar inte heller slut utan blir snarare bara fler och fler ju mer du delar ut av dem. Du som ger, känner verkligen att du på ett enkelt men ändå träffsäkert sätt, gett något som kom inifrån dig själv och de som får ler och känner sig sedda. Nästan alla ler i alla fall. Det finns ju vissa som är anhängare av de militanta Anti-Krams-Gerillan – AKG. Lyckligtvis är de få. Har du någon från den fraktionen av människor i din umgängeskrets vet du det redan helt säkert. Det får i alla fall inte hindra dig till att dela ut dina morronkramar till dem du vet både vill ha kramarna och som har vettet att uppskatta dem.

I morgon när du vaknar är det bäst att du har klart för dig vem eller vilka som du vill ska bli glada och känna sig sedda genom att du ger dina morronkramar till dem, samtidigt som det kommer att göra dina egen dag till den bästa dagen av dem alla. Tveka inte när du vaknar imorgon. Dela ut dina kramar med din mest tveklösa bestämdhet, så att de som får dem också förstår hur viktiga de små kramarna är. De små kramarna som kommer på morgonen och är fyllda med nattens ackumulerade kärlek. Gomorronkram!  

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

När laget blir viktigare än jaget.

För andra gången av mitt liv var jag i Lettland. I Riga. Efter en underlig men ändå rätt härlig middag kunde jag låta ögonen slutas och slappna av i mitt hotellrum med tankarna fyllda av marscherande kollegor med svarta jackor som i grupper om sjuttio promenerade på ett marscherande sätt genom staden, till både förvåning och glädje för lokalbefolkningen. Förrätt på den ena restaurangen, varmrätt på medeltida sätt i en tidstypisk källare följt av en vita dukar efterrätt på Biblioteket. Ja egentligen kanske  inte på biblioteket utan i en restaurang med det namnet som kanske huserade i ett bibliotek från förr. Efter nattens relativt sköna sömn vaknade jag till en morgon med hotellfrukost, mängder av svart kaffe och en heldags konferens på Riga Arena. Det skulle bli en bra dag. Ännu en bra dag i mitt liv. Av någon anledning verkade de bra dagarna drabba mig allt oftare. Något jag var ödmjukt tacksam för.

Tänk dig en konferens för tvåtusen trehundra personer. Just det. Det kan du inte. Det är ju helt otänkbart att ens tänka tanken. Men just nu i skrivande stund sitter jag och väntar, med lite spänning om jag får lov att motvilligt erkänna det, på att en konferens för två tusen trehundra personer ska starta. Jag förstår ju av enkelt sunt bondförnuft att en sådan konferens aldrig kan ge tillbaka mer än en bråkdel av vad den kostar att genomföra. Det är ju helt självklart. Eller är det inte det?

Ödmjukhet och respekt är känslor som far igenom min kropp när jag ser alla dessa mängder av kollegor som kommer från en mängd olika hotell i olika bussar till samma arena som jag sitter och väntar på att allt ska starta. Logistiken är bara den en obegriplig procedur som säkert och som vanligt kan förenklas till en enklaste enkelheten när den bryts ner i sin atomära delar. Känslan blir inte mindre kraftfull av att temat för konferensen är ”Team work”. Lagarbete. Kan någon få alla dessa människor att jobba som ett lag? Jag förstår att någon är helt övertygad om att det är möjligt och att det inte är första gången i världshistorien som detta skett. Men ändå. Det är en stor skillnad att verkligen jobba ihop som ett lag där alla spelare i alla lägen ställer upp för sina medspelare och att ”bara” jobba inom samma företag inom samma division inom samma affärsområde och inom samma sektion. Att vara ett individuellt dökött som i och för sig är lönsam men inte bidra desto mer för att göra mina medspelare bättre. Tänk om alla verkligen skulle inse att laget alltid är viktigare än jaget om man ska lyckas på riktigt. Vad skulle hända då?

Jag tror det behövs helt andra organisationsformer och helt andra sätt att jobba tillsammans om laget ska kunna överglänsa alla jagen. Det första alla stora organisationer måste inse att det faktiskt aldrig är den största ledaren som är den viktigaste anledningen till att det skapas resultat. Självklart är det så att om den största ledaren, som har nästan oinskränkt makt gör fel saker, kommer laget att misslyckas och också kanske upplösas. Men ledaren och staben av underledare är bara en grund till den serviceorganisation som behövs för att få laget att offra sig för varandra. Laget behöver bli mer autonom och självstyrande där laget och lagets delar tar ansvar för sina beslut och sitt resultat. Laget blir viktigare än jaget när jaget får bestämma och ta fullt ansvar tillsammans i hela laget.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.

En dag i taget.

Hösten har kommit. I alla fall så har mitt huvud bestämt att det är höst. Det är ju ändå den sista veckan i september och då, enligt alla tidigare beräkningar som jag gjort, är det bara så att det är höst. Träden skiner inte av grönska längre men löven är kvar och är fortfarande mer gröna än gula på de björkar jag kan skymta genom fönstret från  mitt rum. Men i alla fall. De skiner inte i den grönaste sommarprakten längre. Kaffet i min blåa termomugg märkt med ÅFs svarta logga har hunnit med att bli ljummet men smakar fantastiskt gott ändå. Starkt. Svart. Kaffe. När jag lutar huvudet bakåt och stänger ögonen kan jag njuta av att jag ska få hämta min längsta men samtidigt yngsta son från Arlanda. Hur det än är så är min son min son och bara det värmer gott innerst inne.

Ibland kan jag sitta för mig själv och fundera på vad jag vill ha ut av mitt liv och hur jag ska hamna i en position där jag i alla fall har chansen att livet på något vis blir det jag kanske vill ha ut av mitt liv. Ja, jag skriver kanske eftersom det känns näst intill orimligt svårt att veta vad jag vill ha ut av livet. Det är på något sätt inte något jag kan bestämma och sen bara hålla fast vid till tidens ände. Min känsla är inte att det är någon annan som bestämmer det heller. Att veta vad jag vill ha ut av livet är något jag egentligen inte ens kan sätta fingret på. Jag tror ärligt talat inte att någon annan kan det heller. Den som tror sig veta vad hen vill har nog gravt förenklat viljan eller åtminstone sammanfattat viljan i obegripliga symboler av ord.

När jag skickar ut frågan till någon under ett halvdjupt samtal kan svaret vara:

”Att leva ett meningsfullt liv. Ett liv med kärlek. Ett liv fylld med saker jag behöver för att må bra. Meningslöshet och ensamhet är något jag är rädd för. I den ordningen...tror jag...Jag vill gärna ha ett syfte i livet. En mening.”

Även om orden inte är mina så känner jag igen mig i vartenda ett av dem. Gör inte du? Om du inte känner igen dig alls blir jag gravt förvånad. Visst finns det självklart människor som inte är likformiga på den punkten men de är förhållandevis få. Känner du inte igen dig måste du tillhöra det undantaget. Det finns inget fel i det heller. Olikhet skapar mångfald. Likhet skapar enfald. Integration är bara ett sätt att pressa in mångfalden genom enfaldighetens tunga obarmhärtiga kvarnar så att det bara återstår enfald när allt är integrerat.

Om du nu i alla fall har en känsla för vad du vill få ut av livet, även om det kanske är en känsla som du bara delar med dig själv långt innerst inne, vad gör du för att komma till den punkten där livet ger dig allt det du vill? Hur ser dina aktiviteter ut? Vilken är din tidplan?

Vilka människor i din omgivning kan hjälpa dig att nå dit? Oavsett om de hjälper dig på ett medvetet eller omedvetet sätt. Vilka människor drar nytta av att du lägger ner en stor kraft på att komma fram mot den punkt där du får det du vill? Vilka av dem förstår och vet om det? Vilka är omedvetande? Vilka människor i din sfär kan hindra dig för att nå fram enligt den väg du själv stakat ut? Oavsett om de hindrar dig på ett medvetet eller omedvetet sätt. Vilka människor far illa av att du vill vandra längs den stig du hittat för att ta dig fram?

Jag har egentligen ingen aning vad jag vill ha ut av livet. Jag vet heller inte vad jag ska göra eller när det ska ske. Jag vet inte vem som hjälper mig eller vem som hindrar mig. Jag har ingen aning om vem som far illa eller vem som drar nytta av att jag lever. För det är det enda jag vet är att jag lever idag och kanske imorgon. Jag lever vidare och tar en dag i sänder som jag försöker göra till den bästa dagen just idag. Ler jag? Skrattar jag? Slår hjärtat lugnt? Sover jag gott? Om jag kan checka in ett ja på alla de frågorna då har jag lyckats. Om inte så kommer det flera morgondagar. Kanske. Kanske inte.

Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.