En tsunami av sorg.

Snön vräkte ner när vi alla satte oss i bilen. Temperaturen låg runt nollan så jag förstod att det kan vara rätt halt därute efter vägarna mellan Kiruna och Pajala. Vi hade gott om tid på oss så det var bara att köra på med en lite mer defensiv approach än vanligt. Men sen skulle vi inte att bli. Det var man inte till en ceremoni eller ritual som detta. Begravningsdräkten, som är en betydande del i hela ritualen, var påtagen redan därhemma. Det kände som om kroppen verkligen var uppladdad för att bli överkörd av en bergvägg av känslostormar som normalt skulle svepa mig av banan varje gång. Men inte denna gång. Jag var beredd. Som ett rent tecken på detta bultade huvudet redan då av smärta. Det kändes bara bra.

Efter alla arton mil genom oplogade snövägar, nyregnade och nyplogade skönvägar var vi framme i Pajala. Vi kunde bara ta det lugnt eftersom vi hade trettio minuter till godo. Klockan var tretton och trettio. På parkeringen möttes vi av min bror, hans fru, min moster och hennes man. Min moster och hennes man hade flugit in från Värnamo i söder men kommit med bil från Luleå denna morgon. Även om återseendet var kärt var det ingen som log. Även en av mina kusiner, som jag träffar så sällan men tycker så mycket om, var på plats. Det fanns inga utrymmen för leenden när man möttes i begravningsdräkter och tänkte på döden.

Gravkapellet låg dryga hundra meter bort. I samlad tropp vandrade vi fram. En rad av svartklädda, tystlåtna människor som långsamt promenerade fram genom det yviga snöfallet. De promenerande människorna skickade ut kraftfulla signaler av vibrerande sorg. Mitt i raden gick jag. Någonstans bredvid mig gick min storasyster. Framför mig gick min bror med nedböjt huvud. Kapellets dörrar öppnades framför oss. Vi steg in. Mitt i rummet stod den. Kistan med mamma i. Ett vackert hantverk i ädelträ med utsnidade ornament i spektakulära former. Jag hade som vanligt svårt att förstå att detta konstverk i trä om ett tag skulle sänkas ner i den svarta jorden för att bara försvinna. Allt toppades av ett inramat foto av min leende mamma. Nästan som hon gladdes åt att hon var där och att jag var här. Ett noll till mamma.

Det kom i våg efter våg. Kramperna i kroppen fick mina muskler att dra ihop sig för att pressa in all världen sorg i mitt medvetande samtidigt som jag kände hur illa jag mådde. Ögonen kastade du det ledsna vatten i pulserande floder på både in- och utsidan. Benen studsade oregelbundet mot underlaget som en effekt av att musklerna drog ihop sig. Det var som en tsunami av sorg.

Ögonen fokuserade på siffrorna 245 på väggen mitt emot. Ju djupare ögonen fokuserade på siffrorna desto mer regelbunden blev andningen. Jag kände hur musklerna slappnade av. Kroppen lugnade ner sig. Illamåendet försvann. En tanke dök upp i huvudet. Jag kommer att klara detta. Samtidigt lät jag blicken vandra någon meter från de trygga siffrorna 245.

Då kom min halvblinda farbror in i mitt blickfång. Han lämnade en röd liten ros. Han sa något jag inte hörde. Jag såg sorgen stråla ut från de ögon som inte längre såg så mycket som de en gång gjort. Det var som om han sköt mot mig med sina sorgkanoner. Stålarna startade näste våg av kramper som fick andningen att blir kippande samtidigt som det ledsna vattnet obönhörligt strömmade nerför mina blöta kinder. Jag räknade plankorna i taket. De var sjuttiotvå. Jag räknade lamporna i rummet. De var fyra. Varje lampa hade 6 stycken glaskupor som var och en dolde en gammeldags glödlampa. Det vara bara tjugo av de tjugofyra glödlamporna som lyste. Fyra hade dött dödens dör. Vem skulle begrava dem? Hade någon annan än jag ens lagt märke till att de dött.

Jag överlevde ritualen. Jag gick starkare ut än när jag gick in. Jag hade lärt mig lite mer om mig själv. Måste jag vara med fler gånger kan jag kanske utveckla mig själv till att bli en begravningskänslokall människa som kan hantera denna ritual som ett riktigt proffs. Kanske borde jag sadla om och bli begravningsentreprenör? Det finns kanske plats för omtänk och nytänk? Tänk om, Jonny, snälla.


Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.