Långt borta hör jag att mobiltelefonen bara ringer och ringer. Den försöker med all sin ljudliga kraft att ta mig från min lyckliga värld av osannolika drömmar som avlöser varandra till en värld som många definierar som den verkligt verkliga världen. Jag gör mina vanliga utsiktslösa försök att bortse från det ständiga ringandet, men misslyckas som vanligt. Jag vet att jag lovat att stiga upp för att valla min bättre hälft ibland kantarell ansamlingar mellan stenpartier och storvuxna träd. Jag puttar till henne och viskar ljudligt. ”God morgon! Kantarellskogen kallar på dig.” Hon vaknar yrvaket medan jag tar på mig kläderna som hör till uppdraget. Jag tar mig ljudlöst fram till bilen och sätter mig framför ratten, men önskar inget hellre än att få känna dofterna av det nykokta kaffet som svärfar kommer att servera först om ett par timmar. Allt har sin tid.
Under de senaste dagarna har jag mött flera människor som jag aldrig mött tidigare. Människor som jag mest troligt aldrig heller kommer att möta igen, oavsett om jag skulle vilja det eller inte. När jag funderar kring dessa möten finns det en sak som slår mig direkt. Det är människornas förmåga eller kanske oförmåga att tydligt visa vem de egentligen är. Oförmågan att visa sitt riktiga jag.
Under en middag satt det en man i dryga trettioårsåldern i bordet bredvid. Han var lite ovårdad men hade ett utseende som var ovanligt snäll och timid. Egenskaper som inte alls passade ihop med den tjocka halskedjan, de breda läderarmbanden eller de fläskiga ringarna med hakkors som påminde om svunna tiders hemskheter. Jag vill tycka att det är svunna tiders hemskheter, men vet samtidigt att det som hände då händer just nu, var enda eviga dag, även om omfattningen kanske inte är densamma. Vid middagen funderade jag på om han med sitt gemytliga utseende verkligen kunde bli eller vara en av dem som gör en massa dumma saker mot andra människor. Mitt svar var givet. Både ja och nej. Ja, eftersom han valt att ta på sig sin kostym med symboler som verkligen visar vad han var kapabel till. Nej, eftersom han är grund och botten en snäll kille med en vacker själ.
Tänk om alla kunde vara lika starka i sig själv, eller kanske fortfarande lika oförstörda som den femåriga grabben som badade bubbelpool samtidigt som jag. Han var sannerligen inte rädd för något. Det visade han genom bara vara den människa han var med alla sina goda och onda sidor. Genom att bara ärligt bara vara. Sorgligt nog förlorar vi den förmågan i hopp att vara något som andra människor kunde älska mer. Det gör vi genom att skapa en fasad som vi själva tror att de andra vill ha. Det sorgligaste av allt var tanken på att den härligt orädde och oförstörde femåriga killen, kanske var en av dem som slog det första slaget och en av dem som trodde innerst inne att han skulle erövra mer kärlek genom att vara herre på täppan. Det var nästan så jag kunde se bilderna av honom framför mig. Bilden av hans huvud med en hårklippning för att ge ett statement till hans omgivning. Bilden av hans hals med den tjocka silverkedjan med hängande symboler som inte kunde misstolkas. Bilden av de feta ringarna med stora hakkors som omslöt helt. Otäcka bilder men kanske en del av den kommande verkligheten.
På lördag är det kalas där alla deltagare skall ta på sig plagg för att dölja sina fasad som finns till för att dölja de som de verkligen är. I min väska har jag alla klädesplagg och andra tillbehör för att omsluta min fasad av oärlighet som döljer det mesta av mig. Jag och alla mina fasader blir John Daly, en vindrickande golfspelare som är det mesta som jag inte är. Vi ses på kalaset!
Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar