Morgonrutinen här i mitt Château är helt annorlunda än de morgonrutiner jag haft någon annanstans. När jag öppnar mina ögon långt innan ringsignalerna ljudit stiger jag omedelbart upp, som en robot och tar mig till köket. Väl på plats ser jag hur mina händer vant och effektivt laddar kaffebryggaren med det som behövs och trycker på on, så den hostar till innan det sköna ljudet av nyfött bubblade kaffe börjar ljuda. Långt innan bryggaren hinner gå igång, har jag redan blandat lite jordgubbar, ingefära och banan i ett kärl och skylt dem med ett vitt täcke av kvarg. När bryggaren går igång är det samtidigt som mixerstaven väser till och obönhörligt mixar ner mina ingredienser till en rosa-röd geggig massa, som jag blandar med lite fil och keso i en djup tallrik. På med några havregryn så är frukosten klar. Jungfrueligt enkel och god, som en utopisk motsats till det svarta, heta och det härligt starka kaffet.
När jag springer fort genom livet och rör mig genom livets labyrinter utan att något tar emot eller stöter på mig, kan jag ibland rusa fram samtidigt som jag kan tycka synd om mig själv. Det känns som om inget som händer påverkar mig eller lär mig något nytt. Som om jag bara svischade genom livet utan att livet märkte att jag var där. Att jag levde där. Ett liv utan att livet ens själv visste om det. Eftersom jag inte förstod bättre kände jag mig ledsen över det. När jag ser på mig själv i den lilla backspegeln skäms jag idag över min egen dumhet och min egen naivitet.
Varför kan jag ens tänka mig eller ställa krav på att just jag skulle märkas i min framfart genom livet. Varför hoppades jag att någon skulle rispa mig med något vasst verktyg så att jag också fick mina törnar i livet? Eller att någon skulle stå i vägen när jag kom springandes och hade bråttom till ingenting. Hur kunde jag tänka så urbota dumt? Det är ju då när det inte finns några hinder jag borde stannat upp och funderat på vad jag skulle använda kraften till. Kraften som gjorde att jag bara sprang allt fortare i allt större cirklar, utan att komma fram till något annat än ingenting.
Det var inte förrän kraftens inneboende styrkor dalade och nådde låga nivåer, livet upptäckte att jag levde och var en del av det. Det var inte förrän då när jag mötte motståndet i livet som jag verkligen kände att jag levde. Det var först när huden rispades av vassa föremål som trycktes mot mig från höger och från vänster, livet kändes värt att leva. Inte förrän jag kände hur slagen ven mot mig från alla håll, hur jag än försökte vara smart, som jag verkligen visste själv att jag också bara var en del av livet.
Det är smärtorna som tvingar mig att växa. Att lära mig nya saker. Att bli lite klokare. Det är slagen som jag så korkat saknade när det inte fanns någon som slog mig, som får mig att veta mer och kanske bli mitt bästa jag. För när tårarna lagt sig och livet visat mig sin värsta sida, står jag kvar när dammet lagt sig och ser ut över nejderna och ler. Oavsett vad som hänt. Oavsett vad som händer. Oavsett vad som kommer att hända. Livet ger en törnar. Det gäller även mig.
Jonny Siikavaara (du når mig på jonny@siikavaara.se).
Visar vägen, helst utan att vara i vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar